Tio vägar till populism

Hur det tigande Finland blev spelplan för en högljudd populism

I början av sommaren 2012 lyssnade jag en morgon på radiokanalen Yle Radio 1. Det nationella rundradiobolagets morgonprogram vill profilera sig med högklassig aktualitetsjournalism. I den diskussion jag hörde deltog det sannfinländska partiets ordförande Timo Soini och Carl Haglund, ordförande för Svenska folkpartiet som representerar den svenskspråkiga minoriteten.

Ämnet för debatten var eurons kris. Hur ska vi klara oss ur den? Varför måste finländarna, som har skött sin ekonomi, finansiera de överskuldsatta grekerna?

'Det är bara Finland som betalar', sade Soini. Han hade ångan uppe. 'Sverige betalar inte, Norge betalar inte, Danmark betalar inte, England betalar inte! Finland betalar, deklarerade Soini med en röst som vibrerade av segerns sötma.

Carl Haglund sade tämligen lamt någonting om 'gemensamt ansvar' och 'svårt läge'. Soini gick upp i varv. En stund senare hävde han ur sig: 'Gumman ute i den väglösa finska ödemarken betalar, men en rik amerikansk republikan deltar överhuvudtaget inte i detta!'

Redaktören ingrep knappast alls i pratet. Carl Haglund var bildad, behärskad och artig, trogen sig själv och sitt parti. Ingendera, varken Haglund eller redaktören, sade åt Soini att Sverige, Norge, Danmark och Storbritannien inte deltar därför att de inte ingår i eurozonen utan använder sina egna valutor! Ingen påpekade för Soini att det inte på hundra år har funnits finländare som bor 'i väglös ödemark' eller att det inte finns något beslut på att eurokrisen skall betalas av just pensionärerna. Att en rik amerikansk republikan inte på något sätt har med saken att göra har Soini naturligtvis alldeles rätt i.

Det var rena tortyren att lyssna på den femton minuter långa diskussionen. Tyvärr var den inte alls ovanlig för våra dagar. I den förtätades de centrala aktörerna på det nuvarande politiska spelfältet i Finland: en bullrande populistpolitiker som spelar i jublande övermod, en artigt dämpad politiker av traditionellt snitt och en redaktör som ser på från sidan, enligt sin egen uppfattning neutral men i åskådarens ögon ganska hjälplös.

Det är alldeles som om en ishockeymatch och en uppvisning i konståkning skulle pågå samtidigt, på samma plan. Finlemmade konståkare upprepar skickligt sina inövade figurer medan de samtidigt med fara för sitt liv försöker väja för blixtsnabba målkanoner i full skyddsutrustning som störtar hit och dit, beroende på situationen. Domaren är helt bortkollrad och vet uppriktigt sagt inte om det är ishockeyns eller konståkningens regler som ska gälla på plan, eller vad han överhuvudtaget borde göra – så när klockan blir 8.30 tackar han artigt deltagarna för "en intressant debatt" och övergår lättad till nästa ämne. En del av publiken är förtjust, en del är bestört och en del har för länge sedan i ren frustration lämnat läktaren.

I denna text söker jag svar på varför och hur Finland blev ett land där enligt opinionsundersökningarna så många som en fjärdedel av väljarkåren stöder det populistiska partiet Sannfinländarna. I riksdagsvalet 2011 fick partiet 20 procent av rösterna och är nu största oppositionsparti.

Med populism avses här en sådan metod för att göra politik som innebär att alla frågor renodlas till enkla motsatsförhållanden och där talaren vädjar till åhörarens egoism snarare än till en känsla för gemensamt ansvar. I denna politiska metod ingår att olika hotbilder målas upp, skyldiga söks och enkla lösningar bjuds ut för komplicerade problem.

I detta mentala landskap indelas människorna i tre grupper: den onda eliten (som bara driver sina egna intressen), det goda folket (vars intressen den populistiska rörelsen driver) och de 'övriga', pinsamt annorlunda små grupper som inte tillhör 'folket', i varje fall inte det goda folket, och som det därför skulle vara bäst att på ett eller annat sätt bli av med. Åtminstone kan man kräva är att de inte ska synas, så att 'folkets' enhet och sinnesfrid inte för deras skull blir lidande. 'Övriga' är till exempel etniska och språkliga minoriteter, personer med utländsk bakgrund och sexuella minoriteter. Till kategorin av pinsamma 'övriga' hör också majoritetsbefolkningens intellektuella, som försvarar minoriteter. I tal och skrift ger dessa uttryck för toleranta attityder som gör dem till 'folkets' fiender.

Den finländska populismen skiljer sig på många sätt från populistiska rörelser i Europas sydligare delar. De allt mer populära Sannfinländarna är inte ett högerparti utan har tvärtom vänstersocial övervikt: partiet försvarar 'fattigfolket' och ‘samhällets vanlottade'. Partiet har starkt stöd bland pensionärer. En annan skillnad finns i åldersstrukturen: många populistiska rörelser i Europa stöds av unga, medan Sannfinländarna i Finland framför allt har stöd bland äldre medborgare, och mer bland män än bland kvinnor.

En central skillnad är också att populiströrelserna i många andra länder kräver förändring, medan Finlands Sannfinländare framför allt hoppas på att kunna fördröja eller helt stoppa förändringen och på en 'återgång' till det gamla. Sannfinländarna drömmer om ett sådant gamla tiders Finland som inte längre finns – och som de facto aldrig har existerat.

Bland Sannfinländarna finns ultranationalistiska krafter vars tänkande präglas av fascistiska drag. Också partiets riksdagsgrupp inkluderar ultranationalister. Den ultranationalistiska flygeln motsvarar uppfattningen om en fascistisk och rasistisk extremhöger bättre än partiets majoritet, som försvarar offentlig hälsovård, socialskydd och 'det fattiga folket'. Galjonsfigur för den ultranationalistiska flygeln är riksdagsman Jussi Halla-aho.

Det är svårt att avgöra hur stor del av partiets vanliga väljare som identifierar sig med de extrema tankegångarna. Sannolikt värjer sig den stora majoriteten av vanliga väljare för all slags fanatism. Stödet från moderata väljare bidrar emellertid också det till att stärka ultranationalisternas mandat och ökar deras rörelseutrymme.

Populismens grundläggande egenskap är protesten, en attityd av att 'vi är emot allt, och i synnerhet alla herrar'. Jag funderar på vad sannfinländarna egentligen motsätter sig när de motsätter sig mångkulturalism, Europeiska unionen och utländskt inflytande. Är det uttryckligen dessa frågor de protesterar mot, eller finns det i bakgrunden någon djupare rädsla som söker sig uttryck?

Hur kommer det sig att det i ett land med väldigt få utlänningar plötsligt uppstår en våldsam 'invandringskritisk' debatt? Varför hamnar en etablerad inhemsk språkminoritet, de svenskspråkiga, i skottlinjen tillsammans med grupper som har utländsk bakgrund? Hur förvandlas ett land, vars medborgare har fostrats till artigt tigande snarare än till högljudda åsiktsyttringar, på kort tid – mindre än tio år – till hemland för ursinniga nätdiskussioner? Varför klarade det politiska systemet inte av att reagera på trycket från väljarna? Utan att mucka gavs den populistiska rörelsen utrymme, och nu har den blivit kanal för detta tryck. Varför vaknade journalisterna alldeles för sent – om ens då?

Svaret har något att göra med finländarnas trygghetskänsla, självkänsla, heder, identitet och framtidstro. Det har samband med ekonomi, arbete, kultur, religion och politiskt ledarskap. I svarets kärna finns den finländska kulturen, det vill säga vårt sätt att vara, leva, kommunicera och konstruera bilden av oss själva och andra.

De finländare som attraheras av populism är inte 'radikala' i någon vanlig betydelse av ordet: de önskar inte förändring, och trots att de insisterar på att 'så här kan det inte fortsätta' så är de inte i första hand ute efter någon omstörtning. Tvärtom är de ute efter trygghet; de är traditionsbevarande medborgare som är rädda för snabb förändring. 'Dagens vandel' (fi nykymeno, ett oöversättbart uttryck) ser de som ett undantag, något man snabbt borde överge till förmån för en återgång till det normala. Deras förmåga att anpassa sig till nya situationer är inte nödvändigtvis så värst utvecklad.

De bär också på en uppriktig och verklig omsorg om Finlands kultur och det finska språkets överlevnad i en värld där interaktionen mellan kulturerna är mycket snabbare, mer omfattande och ohindrad än förr. De är människor som upplever sig ha blivit inkörda i ett hörn och nedtystade. De vill protestera.

Själv hör jag till den del av befolkningen som fasar för rasism, xenofobi, trångsynt nationalism, perspektivlös egoism och populistisk marknadsföring av allt detta. Trots det har jag i åratal strävat efter att inte förundra eller förfasa mig utan i stället reflektera över i hurdana förhållanden de människor lever som i Finland attraheras av den populistiska retoriken. Som journalist vill jag leva mig in i deras levnadsförhållanden och granska deras synvinklar. Jag har läst deras texter på nätet och diskuterat med dem. Jag har sökt information så väl av forskare som av dem vars liv forskningen handlar om.

Jag grubblar över förhållandet mellan hopp och rädsla i den finska kulturen. Populisterna vädjar till rädslan snarare än till hoppet. Deras partiprogram, liksom alla andra partiers program, lovar allt gott åt alla. Men i sin praktiska politik tenderar de att uppvigla rädslor och allmänna protester snarare än att bygga framtiden.

I slutet av texten resonerar jag om vad som kunde göras för att vända Finlands stäv i riktning mot en mer human framtid.

________________

Texten ovan är ett utdrag ur Johanna Korhonens nya pamflett Kymmenen polkua populismiin utgiven av Counterpoint i London. Texten i sin helhet finns här på finska. Den kommer att översättas till engelska och ingå i en paneuropeisk publikationsserie om populismens stödtrupper som ges ut av Counterpoint. Projektet "Europes Reluctant Radicals" handlar om de tysta väljarna och deras motiv att ställa sig bakom populistiska kandidater i ett tiotal länder. Projektet finansieras av "Open Society Foundations" som grundades av George Soros. Korhonens rapport lanserades i Helsingfors den 26 februari 2013 vid ett evenemang ordnat av tankesmedjorna Magma och e2.