Språket som ett kulturellt redskap
En av människans centrala egenskaper ses allmänt vara att hon har en förmåga att kommunicera via ett strukturerat och artikulerat språkligt system. Platon talar om de urskiljande mänskliga dragen som viljan till formulering av ny kunskap, som i sig leder till ett socialt och i längden ett politiskt beteende. Människans sätt att vara människa är att språkligt samspela och kommunicera.
Men frågan om hur språk uppstår, hur det utvecklas och fortsätter att formas är inte självklart. Vi vet heller inte med säkerhet hur inlärningen av språk egentligen sker eller hur olika språk i grunden förhåller sig till varandra.
Den amerikanske lingvisten och antropologen Daniel Everett söker i boken Language – The Cultural Tool ge en bred bas för tanken att språket har sin grund i kulturellt samspel och att det är därför fruktbart att se språket som ett kulturellt verktyg. Detta verktyg kan skapas, återskapas och förloras beroende på kulturella omständigheter och de behov som finns i det mänskliga samspelet. Språket som verktyg har olika former och ser olika ut beroende på det kulturella behov som det brukas för.
Tanken på språket som ett kulturellt redskap låter inte för icke-språkforskare som något speciellt radikalt. Vi är alla socialiserade i olika kulturella kontexter och sfärer, lever med språket som något naturligt och levande, byter språk vid behov och reflekterar kring språkbruk mer eller mindre aktivt beroende på omständigheter och situation. Därför blir Everetts bok både en grundkurs i lingvistik, en antropologisk resa till främmande kulturer och en intressant reflektion kring vad språklig kommunikation i grunden kan sägas vara.
De grundläggande definitionerna hålls enkla. Språket är hur vi talar. Kultur är hur vi lever. Språket innefattar grammatik, berättelser, ljud, betydelser och tecken. Kultur innefattar en uppsättning delade värderingar inom en grupp samt relationerna mellan dessa värderingar. Därtill ingår all den kunskap som delas mellan människorna i denna grupp samt de traditioner med vilka denna kunskap överförs människorna emellan. Låter enkelt, men är i realiteten mycket komplext.
Everett har ett mångsidigt professionellt förflutet och är en god guide på resan samtidigt som det inte är helt säkert att all information är helt lätt att tillgodogöra sig. Med bas i en traditionell lingvistisk forskning i kombination med ett missionärsuppdrag inom den kristna kyrkan gav sig Everett år 1976 i kast med att utforska språket hos Pirahã-folket som är bosatta i Amazonas regnskogar i centrala Brasilien. Efter närmare 30 års forskning och 10 års samlevnad med detta samlar-och-jägarfolk, och efter att ha författat den första grammatiken över deras mycket speciella språk, argumenterar Everett tydligt mot förekomsten av en universell generell språklig struktur.
Everett går i sitt resonemang kraftfullt ifrån tanken om att språket skulle vara grundat i mänskliga instinkter eller, såsom många språkforskare velat bevisa, att det hos människan skulle finnas specifika genetiska ursprung för språk. Därmed argumenterar han emot sin lärofader Noam Chomsky, vars brett accepterade tankar om en generativ utveckling av språket baseras på förekomsten av en universell grammatik och en infödd språklig kompetens hos människan.
Pirahã-folkets språk blir exemplet med vilket Everett vill motbevisa den vedertagna uppfattningen om en universell "rekursionistisk", internt omlottgående, betydelseutveckling inom generativ grammatik. Med referenser till och jämförelser med ett tjugotal andra mindre språk som han studerat i Amazonas, Mexico och i USA ger Everett ett perspektiv med vilket han vill påvisa en mycket praktisk grund till språkets uppkomst och utveckling.
Språket har enligt Everetts teori uppkommit genom människans grundläggande behov av kommunikation i situationer av fara och överlevnad, det vill säga för mer eller mindre avancerad problemlösning. Metaforiskt talar han om språket som den värme som brinnande eld avger, det uppstår med nödvändighet ur behovsspecifika situationer. Han för samman två olika myter från olika traditioner för att belysa språkets roll för mänskligheten. Den grekiska myten om Prometheus som stal elden från gudarna och gav människan ett verktyg och ett maktredskap för att klara sin överlevnad jämförs med den hebreiska myten om Babels torn. Där sågs språket vara den mest maktfulla verktyget och då människorna i sin kollektiva strävan blev alltför maktgiriga, splittrades det gemensamma språket och kommunikationen försvårades. Frågan är dock, menar Everett, om mångspråkigheten skall ses som en negativ eller en positiv konsekvens. Naturligtvis är han benägen att betona det senare alternativet.
Man räknar idag med att det existerar ca 6900 olika språk i världen. Varje språk bär i sin struktur specifika kulturella erfarenheter som är sammanbundna med språkets tillkomst, historia och utveckling. Varje språk som går förlorat, som glöms bort och dör ut, är i Everetts perspektiv en förlust för mänskligheten, ett förlorat kulturarv och en stor mängd förlorad kunskap.
Boken speglar språkets kulturella bas på ett prismatiskt sätt och läsaren förs mellan filosofiska, psykologiska, biologiska, anatomiska, semiotiska, lingvistiska och antropologiska tänkesätt. Strukturerat i fyra delar med olika ingångar till kärnfrågan förs vi från relationen mellan överlevnad och kommunikation till omgivningens betydelse för att lösa de kommunikativa problem som för språkutvecklingen vidare. Den tredje delen fokuserar särskilt på den ömsesidiga påverkan som språkets struktur och kulturella livsformer fungerar inom, och i den fjärde betonas betydelsen av språklig och kulturell diversitet för människans överlevnad.
Everett talar gärna om en mänsklighetens grammatik som en väg till ett gott och lyckligt liv, och det är lätt att tolka det som ett resultat av hans långa tid med Pirahã-folket. Kanhända finns här ett stänk av romantisering kring förenklade livsvanor och vänligsinnat förhållningssätt, men ingenting som man inte kunde ta lärdom av. Det intressantaste är dock att följa hur Everett beskriver olika insikter om språkets struktur som han kommit till under den långvariga och detaljerade analysen. Hur han påvisar relationer mellan språkets konstruktioner och människornas livssyn.
Utan att dra för tydliga eller förenklade konsekvenser är det relevant att notera att Pirahã-folkets språk har drag som måste påverka livet såsom vi vanligtvis förstår det. Deras språk har inte några begrepp för siffror, deras sätt att uppskatta mängd är uppbyggd på relationer mellan mer eller mindre. De har inga specifika ord för färger utan beskrivningar ges med omskrivande referenser. Det existerar heller inte någon begreppsstruktur för det förflutna eller för framtiden, utan en betoning på nuet är en självklarhet som också syns i konstruktionen av verb. Detta är bara några exempel på de drag som får Everett att tala om en lyckans grammatik.
Det sägs att auktoriteten Noam Chomsky ser Everett som en charlatan och vägrar att ge sig in i en diskussion om språkets uppkomst med honom. Detta har inte hindrat den läsande publiken från att reagera, vilket förde upp hans tidigare bok, Don't Sleep, There Are Snakes, högt upp på läsarlistorna. Language – the Cultural Tool har getts ut i både USA och i England förra året med en pocketupplaga från 2013, och har välkomnats som ett intressant inslag i debatten. Klart är att den ger uppfriskande tankegångar på språket och många goda anekdoter på vägen.
Language – The Cultural Tool
Daniel Everett
Profile Books, London 2012
