Alla är vi européer, men ibland är våra kunskaper om vårt gemensamma Europa genant torftiga. Tror ni mig inte, så ta bara fram en karta och be vänner och bekanta att på den peka ut Slavonien, Slovenien och Slovakien. Min gissning är att de flesta av dem går bet på uppgiften. Några kommer sannolikt att hävda att det egentligen rör sig om ett och samma land.
Men Slovenien - som detta ska handla om - är en helt egen stat med omkring 2 miljoner invånare och som på begränsat utrymme i Centraleuropa förenar både utlöpor av Alperna och en liten kustremsa vid Adriatiska havet. Slovenien var den första delrepubliken som bröt sig ut ur Jugoslavien för att för första gången i den slovenska historien bilda en egen nationalstat. Det skedde till priset av obetydlig blodspillan och efter EU:s östutvidgning, då det lilla Slovenien före alla andra kandidater uppfyllde inträdeskraven, var landet också först i klassen när man redan 2007 införde euron. Om det är man i Östeuropa fortfarande ensam att ha klarat av.
En berättelse om framgång - kan tyckas. Desto mer alarmerande den information som i dessa dagar når oss från Slovenien. Enligt premiärminister Janez Jansa riskerar hans land att redan denna höst tvingas ställa in betalningarna och att be EU, IMF och den Europeiska Centralbanken om pengar för att inte gå bankrutt. I praktiken skulle en sådan hjälp betyda att Slovenien som Grekland ger upp det mesta av sin suveränitet. Det vore en europeisk katastrof, särskilt för en så ung stat och med tanke på faran för krissmitta för andra stater i området, som till exempel Kroatien. Jansa ber därför slovenerna om stöd för radikala besparingar och reformer; bättre att vi gör det själva än att bli påtvingade ett program som inte lär bli mildare, menar den slovenske premiärministern.
Landet politiska opposition har hittills mycket konsekvent och hårdnackat blockerat alla Jansas försök till reformer. Men Jansa, som regerar sedan början av 2012, gjorde själv precis samma sak under de år han nötte oppositionsbänken. Slovensk inrikespolitik är kraftigt polariserad, kompromisser och överenskommelser över partigränserna en sällsynthet: i den nuvarande center/höger-koalitionen lyckas inte ens de fem regerande partierna komma överens om särskilt mycket. Framför allt blockeras helt nödvändiga reformer av pensionssystemet och arbetsmarknaden. Omständliga - och dyra - folkomröstningar har knappast visat sig vara en utväg ur de låsningar som politikerna själva skapat.
Slovenien har fått en allvarlig släng av den spanska sjukan. Ty precis som i Spanien består de slovenska problemen inte så mycket i statens skuldsättning - som är relativt låg - utan är koncentrerade till banksektorn. I Östeuropa är Slovenien det enda land som inte privatiserat denna sektor; fortfarfande är den till största del i den egna statens hand, en patriotisk symbios mellan politik och ekonomi som gäller också andra viktiga sektorer av det slovenska samhället, men som nu visar sig ekonomiskt förödande.
Just banksektorn ses som helt avgörande för vad som ska hända med landet. En frikostig kreditgivning - inte minst till byggnadsbranschen - har skett på politiska snarare än ekonomiska villkor. Resultatet är att bankerna idag sitter på ytterst osäkra fordringar i storleksordningen flera miljarder euro. Utländska experter menar att staten omgående borde försöka sälja bankerna, detta till snart sagt "vilket pris som helst". Och köpare finns bara utomlands. Landets sammanlagda kapitalbehov är dock, relativt sett, blygsamt: några miljarder euro anses räcka. Det kan jämföras med Spanien där det talas om upp till 100 miljarder.
I Titos Jugoslavien var Slovenien alltid den ekonomiskt mest utvecklade och "liberala" delrepubliken. Den gällde som mer europeisk än de andra; ofta uttryckte slovenerna dessutom irritation och frustration över att, som man såg det, bli bromsade av de andra, mer "ottomanska" delarna av federationen. Det klagades också över att slovenska pengar hälldes i tunnor utan tappar som Kosovo, Bosnien eller Makedonien. Den tidens problem mellan norr och söder tycks i den historiska backspegeln ironiskt nog spegla dagens likartade problem inom EU.
Men i Belgrad eller Zagreb brukade den slovenska kritiken bli bemött: slovenerna skulle vara ett självupptaget, nästa autistiskt och snålt folk, dessutom i alla avseenden en quantité negliable - en försumbar storhet - som kunde vara glad över att vara del av en större, långt mer inflytelserik stat som Jugoslavien. Det var dock knappast en korrekt beskrivning. Åtminstone efter Titos död var nog en majoritet av slovenerna övertygade om att deras framtid vore bättre säkrad utan den jugoslaviska federationen. Så blev det ju också.
Men storlek är inget som låter sig ändras. Också inom EU har Slovenien förblivit en mycket liten medlemsstat som mellan skål och vägg ibland kritiseras för att uteslutande bekymra sig om sina egna, mycket konkreta intressen. Men om detta är sant, rymmer det säkert en god portion av den lilla nationens självbevarelsedrift och rädsla för att helt enkelt försvinna. Men att vara liten kan dessutom ha sina fördelar. De som idag talar om Slovenien som "Centraleuropas Spanien" missar den viktigaste poängen - Slovenien kan EU hjälpa, Spanien däremot stjälpa hela unionen.
