Från mitt kafébord i Wien XII

Så har då de svenska socialdemokraterna äntligen fått en ny ledare, Stefan Löfwén, för väljarna mer eller mindre okänd, men en helt annan typ än de misslyckade föregångarna Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Det tog inte lång tid för svenskarna att övertyga sig: norrländsk sävlig på ett tryggt sätt, lågmäld snarare än pratkvarn, rekorderlig i stället för flamsig, med båda fötterna på backen, en person man inte skulle tveka att anförtro sin guldrova om man haft någon.

Också industrin och den svenska borgerlighet som aldrig kommer att rösta på honom verkade nöjda med valet.

Ideligen upprepades som en besvärjelse inför partiledarvalet att man efter Håkan Juholt var tvungen att mycket snabbt hitta en ny ordförande. Denna insikt var riktig. Eller ska vi kalla den instinkt? Enligt varje ny opinionsundersökning är partiet mindre än någonsin i modern tid samtidigt som Vänsterpartiet har fått en ny partiledare som utstrålar klipsk trevlighet och mycket litet av gammaldags kommunism, säkert en attraktiv magnet för de mer radikala bland socialdemokratins väljare.

Och det är just där som partiet numera blöder: traditionella väljare har börjat se sig om efter mer extrema alternativ framför allt det före detta kommunistiska partiet, men också Jimmie Åkessons Sverigedemokrater, en utveckling som skulle få SAP:s ledare och väljare ur det förgångna att vända sig i sina gravar.

Fast konstigt är det inte. Tiderna förändras och de politiska förutsättningarna med dem. Dock kan man hävda att socialdemokratins kris har att göra med att partiet inte förändrats tillräckligt snabbt och grundligt, åtminstone inte i takt med samhällets och själva tidens förändring.

Hur mycket förändring innebär egentligen en politiker som Stefan Löfwén? Som arbetargrabb (ur den arbetarklass som inte längre finns), fackpamp och anhängare av både kärnkraft och ekonomisk tillväxt, företräder han snarare en traditionell socialdemokratisk linje; valet av Löwfén handlar därför knappast om förändring, om djärv politisk offensiv, utan om att bekämpa den "ungturkiska" vänsterflygeln inom den egna partiapparaten som - otålig efter flera valnederlag och lång frånvaro från makten - söker svaret på partiets kris i en radikalisering som sannolikt skulle riskera att förvandla SAP till ett exklusivt parti för Norrland och svensk glesbygd.

Till ett nostalgiskt, polariserande och världsfrånvänt parti som inte kan hoppas på mer än kanske 20 - 25 procent av väljarna. Inte mer.

Det vet förstås partiets mer realistiska flygel. Löwfén är därför dess man, en gedigen och samtidigt långtråkig förvaltare av klassisk socialdemokratisk politik, men med rätt bakgrund och framtoning för att hålla ihop ett parti som idag inte längre är en blankglänsande monolit utan försett med stora sprickor i sin rustning.

Ironiskt nog är socialdemokratins kris i ett historiskt perspektiv resultatet av en helt enastående framgångssaga. Nästan allt partiet haft på sin dagordning har det under 1900-talet också genomfört: den svenska socialdemokratin har helt enkelt segrat ihjäl sig, till och med färgat också de partier och väljare som inte har något med socialdemokrati att göra milt rosa i ullen. Den moderna välfärdsstaten är till stor del dess skapelse; för en historiskt jämförelse måste vi gå tillbaka till den liberalism som nästan lika länge och lika hegemonistiskt dominerade i Europa under 1800-talet.

Länge kunde svenska socialdemokrater även erbjuda en avantgardistisk bruksanvisning eller åtminstone stå som beundrad förebild utomlands. Men allt detta tillhör idag, som vi vet, det förgångna. Viktigare är att den europeiska socialdemokratins epok nu tycks gå mot sitt slut och vad som sker i Sverige därför är betecknande. Samtidigt är detta det kanske viktigaste - och mest problematiska - som hänt i Europa sedan kommunismens sammanbrott. Ty socialdemokratin är vid sidan av de bruna, svarta och illröda irrlärorna den enda politiska kraft som under 1900-talet vann de breda europeiska massornas entusiasm och därför också kunnat göra anspråk på beteckningen rörelse.

Och - nota bene - i detta sällskap den enda demokratiska.

Ty som inget annat parti har socialdemokratin bidragit till att i Europa flytta politiken från gatan in i parlamentet, till att ersätta knogjärn med röstsedel, konflikt med kompromiss och utgränsning med samarbete. Idag är allt detta historia. Denna stabiliserande roll kan snart helt vara förbi med risk att vi alla i Europa med saknad kommer att se tillbaka på den socialdemokratiska epoken. Ty socialdemokraterna är på väg att bli ett parti som alla andra, nästan omöjligt att skilja från de borgerliga. Efter sig lämnar de ett stort politiskt tomrum. Och vad det kommer att fyllas med vet idag ingen.

Inte minst genom socialdemokratins framgångar har mitten i svensk politik förskjutits mot höger. En bred medelklass har uppstått som av SAP kräver en annorlunda politik än förut. Detta är den svenska socialdemokratins problem snarare än vem som ska stå i spetsen för partiet. Ledare hit eller dit? Han eller hon? Inte mer än en krusning på ytan, så länge som detta inte innebär att man väljer någon som insett att allt måste förändras för att kunna förbli som det alltid varit (fritt efter Tomasi di Lampedusa, författaren till romanen "Leoparden").

Och Stefan Löfwén ser knappast ut som den svenska arbetarrörelsens Tony Blair.