Sveriges statsministrar har från 1905 fram till idag har blivit föremål för en serie kortbiografier (varav jag varit lektör i tre av fallen, det är väl bäst att uppge jäv), utgivna på Bonniers. Den börjar med Karl Staaff när han tillträdde första gången, efter upplösningen av unionen med Norge. Också nu levande är porträtterade - det avstod till exempel dansken Johannes Lehmann ifrån i Svenske statsministre (1972), när han uteslöt Tage Erlanders 23 rekordårlånga era.
Påfallande är att ingen yrkeshistoriker (men däremot några statsvetare) anlitats som författare i det nya projektet.
Flertalet av dessa är journalister eller medialt kända personligheter. Det behöver inte vara fel, men man undrar hur redaktionen har kunnat klara sig utan beprövade samtidshistoriker som Yvonne Hirdman, Alf W Johansson, Torbjörn Nilsson, Klas Åmark. För att inte tala om vad som hade hänt om man vänt sig till några grannlandsexperter! Det hade i vart fall inte stupat på språksvårigheter.
Personligen finner jag greppet gott, med dessa drygt hundrasidiga miniatyrer, tjugotvå stycken. Författarna tvingas koncentrera sig på väsentligheter. En egendomlighet är dock startåret. 1876, då det moderna statsministerämbetet infördes i Sverige, hade varit lämpligare. (Då hade man också fått med två statsministrar Bildt!) Parlamentarismens genombrott i Sverige dröjer ju sedan fram till 1917, när det sker en total politisk scenväxling, och man bör komma ihåg att under unionstiden hade Norge och Sverige faktiskt separata regeringar (visserligen med gemensam utrikesminister och en norsk statsrådsavdelning på tre stationerad i Stockholm för att delta i den svenska konseljen när norska eller gemensamma ärenden togs upp).
Men om man dröjt till 1917 och ämbetsmannastatens fall, så hade man förstås missat viktiga politiska frågor som storstrejken 1909 och den allmänna rösträttens införande för män. Vad som nu framträder är en spännande kontinuitet genom att man får följa de moderna politiska partierna och flera av deras viktigare ledare i stort sett från födelseögonblicken. (Senare skapelser som vänstern, kristdemokraterna och de gröna har ju aldrig fått bekläda statsministerposten - ännu.)
Det görs ibland listor på framgångsrika svenska regeringschefer (ett ord som länge var främmande för den svenska konstitutionen: fram till 1973 ledde ju kungen regeringens sammanträden). Per Albin Hansson kommer alltid högst upp och Louis De Geer d y (som ingen har hört talas om) alltid sist.
Visst finns det ytterligare stolpskott, som Ola Ullsten, Felix Hamrin (som aldrig fick chansen med sina 50 dagar i tjänsten), Rickard Sandler (som gjorde väl ifrån sig på andra områden). Men det är påfallande hur väl selektionsprocessen till det högsta politiska ämbetet har fungerat, intill sen tid. Slumpen (en korruptionsskandal, ett mord) har avgjort i vissa fall, men det står väl samtidigt klart att Ingvar Carlsson under alla omständigheter hade varit Olof Palmes naturliga efterträdare. Han blev också en statsminister som lämnat långt flera spår efter sig än företrädaren, främst genom EU-anslutningen, en sak som Palme knappast mäktat med.
Per Albin hade kriget och fascismen i omvärlden att falla tillbaka på i sin statsmannagärning, och frågan är om det har funnits fler statsmän under svenskt 1900-tal än denne Skånepåg. (Betänk att såväl Erlander som Carlsson bedrev akademiska studier i Lund och att den senare, liksom Per Albin, omgav sig av ett helt garnityr av sydsvenskar! Det säger någonting om den svenska politikens hjärta.)
En som måste rankas mycket högt är förstås Arvid Lindman, två gånger statsminister med nästan tjugo års mellanrum, som vann högern för demokratin. En annan är Nils Edén, historieprofessor, som sydde ihop lagen om lika rösträtt för alla - succé som regeringschef, katastrof som partiledare eftersom liberalerna under honom delades i två (för att återförenas 1934, efter ett drygt decennium). Erlander och Thorbjörn Fälldin, de borgerligas segervapen 1976, efter de fyrtiofyra åren i opposition, är andra man kommer att tänka på: men den ene tänkte hela tiden på sin avgång och den andre avgick hela tiden, åtminstone förmådde han inte hålla samman sina regeringar. Axel Pehrsson-Bramstorp, bondepolitikern, var en suverän partiman men satte ihop den sämsta ministären någonsin, efter Ullstens.
Några, som Göran Persson och C-G Ekman (han som fick pengar av Kreuger, tändstickskungen), blev starkt överskattade av sin samtid. Mindre socialt begåvade var liberalen Staaff, militarismens hatobjekt inför första världskriget, och Ernst Trygger, ämbetsmannapolitikern som införde radiomonopol i landet (1923) - båda upsaliensare, liksom Edén.
De flesta av dessa kortbiografier är skrivna med lätt hand, de har krävt föga källforskning och inga scoop kan upptäckas så långt ögat når. Tidigare verk om svenska diplomatprofiler och högre militärbefäl under 1900-talet har haft en helt annan akademisk tyngd. Vad som nu framlagts räcker utmärkt väl för den som vill orientera sig i det förra århundradets politiska liv i Sverige, men på några undantag kan man inte referera till dem som senaste nytt på fältet Några av dessa personer är utan tvekan värda framforskade biografier - nå, kanske inte i samma storslagna format som Mannerheim och Kekkonen har beståtts med. Andra stora partiledare, som folkpartisten Bertil Ohlin och centermannen Gunnar Hedlund, nådde aldrig ända fram; likväl hör de till den politiska parnassen. Men då måste man nog läsa brev och tvättnotor också, inte bara riksdagsprotokoll och memoarer.
