Med entusiasm inleder jag mitt kolumnskrivande här på Magmawebbsidan, tack för att jag får skriva. Jag är Monika Fagerholm, finlandssvensk författare, född och uppvuxen i Helsingfors men bosatt i Västra Nyland sedan snart tretton år tillbaka: först i Ekenäs och sedan 2005 bor jag med min make Hilding och två katter Ludde och Snäckan i ett hus på landet i Tenala som Hilding byggt själv - han är timmerman. Och det att bo på landet - eller, just här, i Västnyland - har format mig mer än jag nånsin kunde föreställa mig. Så jag tänkte jag skulle ägna min första kolumn till att reflektera lite över detta och koppla till ett ämne som ofta (kanske alltför ofta) är på tapeten i Svenskfinland. Identitetsfrågan. Vem man är och vem som bestämmer det och är det viktigt att veta.
Före Ekenäs och Tenala fanns för mig Helsingfors, som sagt. Rättare sagt - det är viktigt - en förort i östra Helsingfors: Botby gård, där jag växte upp och bodde fram till början av 1980-talet då jag flyttade från föräldrahemmet till centrum av Helsingfors. En av de beryktade östra förorterna alltså: och jo, lite så var det också på 60- och 70-talen när jag var barn. Och garanterat överdrivet. Nästan som att det dåliga ryktet fanns innan förorten fanns. Jag är första generationens förortsunge: mina föräldrar, min syster och Maja, min "andra mamma" som bodde hos oss och skötte om min syster och mig (fanns inga kommunala dagis då och pappa och mamma heldagsarbetade) flyttade in i en nästan 80 kvadratmeter stor, splitterny aravalägenhet på fyra rum och kök samma år jag föddes, 1961. Och fyra år senare, fyra år gammal, kom jag på bild i Hufvudstadsbladet: Maja och jag var på väg hem från butiken i köpcentrum då en fotograf kom fram och frågade om han fick ta en bild. Han hade parkerat bilen vid trottoarkanten och bad mig springa ut på gatan framför nosen på den. Rakt mot honom som stod mitt på körbanan med kameran. Det gick ju fint - körde sällan några bilar där.
När bilden publicerades i tidningen var det som illustration till ett reportage om hur trist och dåligt allt var i de nya östra förorterna. Leende springer jag mot kameran - men fotografiet är skuret så att det inte syns att bilen står stilla så det ser faktiskt ut som att jag sätter av rakt ut i myllrande trafik. Under bilden står: "Nativiteten är hög i Botby gård men den nya förorten ger inte ett barnvänligt intryck. Lekplatserna är små och på de livligt trafikerade huvudvägarna finns inga nivåövergångar. Lilla Monica Fagerholm hade dock inte tid att ge ett uttalande."
Lögn alltigenom (dessutom skrivet jag mitt namn med k!): visst skulle jag haft tid att prata - och vad fanns i förorten på den tiden annat än just plats, utrymme, rymd? Vid sidan av fina och ofta lummiga lekplatser på de moderna husens innergårdar vida gräsplaner, skogar, skogsdungar, öppna fält ... minns den stora gäckande tomheten när man stod mitt på det som hette Nymans åker (där som Östra centrum ligger nu), minns de oranga lyktorna längs Nordsjö bro - ett strålande pärlband i de mörka kvällarna... Och alla dessa platser att utforska som en vilde och benämna och definiera själv på sitt eget sätt. "Kilroy was here", första gången. Ett väldigt landskap att vara i, som för mig blev mytiskt och flyttade in i mig som ett fundament och en grund för den jag är och det jag gör. Med följande fina lärdom i sig: När man inte är nåt befäst har man större utrymme för drömmar. Och när man är vag, obestämt, lite på gungfly är man fri att vara vad man vill, vem som helst.
Så Ekenäs - hit kom jag 1999. Befästa, lilla, en småborgerlig, finlandssvensk idyllen. Som är ganska mycket som småstäder är - med sin charm (en gammal stadsdel, kyrka, gågata och torg och trots allt som förändras hela tiden en känsla av bestående, här går det långsamt, här förändras ingenting) och sina avigsidor. Tystnaden och tomheten längs gator kantade med hus med fönster med fördragna gardiner. Lätt fladdrande gardiner: ingen som ser och hör men ändå - alla.
Social kontroll. Nuförtiden förstås inget av vad den än gång var- men att den funnits och fortfarande inte är alldeles utan verkan är något man snabbt får korn på här. En viss försiktighet på alla nivåer, och ute bland folk det där att man utan ord är bra på att berätta för varandra: vet din plats. Vi vet. Vilket ju inte alls är bara dumt för det finns en trygghet i att vara sedd och kan vara på riktigt identitetsskapande om platsen är attraktiv och man själv är med på noterna.
Men en av de för mig mest omvälvande sakerna att konfronteras med i Ekenäs och Västnyland är ett slags social determinism: att vem du är och därmed ditt värde är på förhand bestämt och hur stark den mekanismen kan vara, än idag. Det är till exempel inte alls självklart att hur bra betyg du än har i högstadiet du ska fortsätta i gymnasiet - det har jag själv sett på nära håll, bland Hildings begåvade barnbarn. Och här i trakten finns många pojkar med självklara nördegenskaper som förvirrat stapplar i pappas fotspår på skogsarbete, byggen... inget ont i det, men fel person på fel plats blir fel - och vad jag menar är att det behövs mer än effektiv yrkesvägledning för att ändra på det. Det behövs att man ser mekanismen.
Min man Hilding växte upp i ett rum och kök och utedass i en stuga med fyra syskon. Han gick folkskola, medborgarskola... det var ingen som berättade för honom att han var värdefull, än mindre att han skulle haft en talan själv - ingen som förväntade sig av honom att det heller. Det får mig att tänka på respekt och självrespekt. Hur lätt det är för dom som självklart har i sig en känsla av värde att uttala de där orden, även för andras del.
Därför tror jag att i diskussionen om identitet och identitetsskapande strategier att det trots alla utredningar, rapporter, all lobbning i världen... det hjälps inte. Vi kommer inte från det. Det är som för förortsungen i Botby gård: Vill inte bli berättad.
Måste få berätta själv. Med egna ord. Och måste finnas beredskap att lyssna, förbehållslöst. Hur solkigt och olegant, stammande och famlande det där talet än kan vara.
