Lågt valdeltagande - en allvarlig trend
Söndagens kommunalval blev inte någon fortsättning på populismens frammarsch i Finland. Visserligen fick Sannfinländarna nästan 13 procent av rösterna. Men det var inte över 15 som man hoppats på. Resultatet lade därför sordin på segerjublet. Sordin var det förresten så gott som över hela linjen.
En allvarlig trend blottades i kommunalvalet. Röstningsprocenten stannade på 58 procent, vilket måste anses vara snudd på skandalöst dåligt. Valprofessorn Göran Djupsund var inne på detta i sin analys av konstellationerna inför valet. Men ändå borde det ha funnits mycket som talade för ett livligare valdeltagande. Den kommande kommunreformen t.ex.
Varför blev då valdeltagandet så lågt som det blev?
Några bidragande orsaker kan nämnas.
Regeringspartierna med Samlingspartiet och Socialdemokraterna i spetsen hade utlovat klara besked om riktlinjerna för social- och hälsovården i den kommande kommunreformen. Men man kom inte överens och väljarna fick än en gång finna sig i tomma löften. Sådant tär, inte bara på förtroendet för politikerna utan har också en negativ inverkan på intresset för valet. Att kommunalvalet kunde bli en kanal för missnöje, förutspådde Göran Djupsund. Det blev det också, men kanske inte så som professorn tänkt sig. Det var själva valet som blev föremål för protesterna.
I valdebatterna envisades partiledarna med att uppehålla sig kring strukturella frågeställningar medan väljarna förväntade sig konkreta löften och kalla fakta. När de inte fick några klara besked i fråga om kommunreformen och dess konsekvenser för gemene man framstod kommunvalet som rätt så likgiltigt. De två stora pådrivarna av kommunreformen, Samlingspartiet och Socialdemokraterna hade valt att skjuta på reformen av rädsla för att förlora i kommunvalet. Som det nu blev fick de båda nöja sig med en pareringsseger, dvs, en nedgång med ca 1,6 procent från förra kommunvalet.
I förhandsspekulationerna kakylerades det med att Sannfinländarnas framgångssaga nått sin kulmen och att Centern återställer ordningen på partikartan. Detta i synnerhet som Centern rätt så totalt brukar dominera landet utanför Ring tre. En återställd Centerhegemoni blev det också, men frågan är om den står sig till riksdagsvalet.
Lite karikerat kan Finlands politiska karta beskrivas med att det är Samlingspartiet och Socialdemokraterna som gör upp om vem som är störst i städerna, medan fighten på landbygden står mellan Centern och Sannfinländarna. De gröna och Vänsterpartiet sekunderar främst i tätorterna. Sfp har bevarat sina positioner och rent av kammat hem två mandat i samarbete med samerna i Utsjoki.
Folket har de politiker de förtjänat, är ett något slitet uttryck som inte är helt utan berättigande. Det är därför inte heller enbart politikernas fel att politiska val inte intresserar. Politik handlar i grunden om våra gemensamma statliga angelägenheter, sådant som berör oss envar. Om politik - av en eller annan orsak - inte tilltalar är det en signal som stämmer till eftertanke. Både bland skolfolk och partistrateger.
