Andra omgången i presidentvalet är intressant, visst, men utgången kan trots det inte få en mer än närmast symbolisk betydelse. Annat vore det om Niinistö skulle stå emot EU-kritiska Väyrynen. Nu är Väyrynen utspelad. Därmed har inte bara EU utan också kommunreformen mer eller mindre förfallit som ämne för presidentvalsdebatt.
Ändå är kommunreformen den verkligt stora saken på den fortsatta vinterns politiska agenda. Detta beror inte bara på att den - i synnerhet ett kommunalvalsår som detta - är helt oemotståndlig för Centern i opposition, oberoende av vad ordförande Mari Kiviniemi själv tidigare har sysslat med. Framför allt beror det på att det finns starka argument för en reform, samtidigt som motståndet också det är starkt - av andra skäl.
Tyvärr fördunklas debatten om denna ödesfråga (ja, verkligen) av att det är så svårt att hålla de olika argumenten i sär, och av att vi inte vet vilka beslut om nedskärningar i välfärden som förestår. I mars, när rambudgeten kommer på bordet, kanske allting klarnar.
Ekonomi, åldersstruktur, samhällsstruktur, identitet, service på svenska, närdemokrati, effektivitet ... När den optimala organisationen för offentlig lokalförvaltning ska ritas upp är det självklart att somliga av alla dessa i sig viktiga infallsvinklar kommer att strida mot varandra. Allt beror på synvinkel och prioritering; det kallas politik. Därtill kommer de svårigheter som alltid anmäler sig när existerande strukturer ska rivas upp och nya skapas.
Utåt håller regeringen tillsvidare fast vid sin förhandsannonserade strategi: ett utkast till kommunstruktur ska diskuteras först, innan beslut fattas om hur offentlig vård och omsorg i fortsättningen ska administreras. En serie diskussionsmöten på fältet ska inledas i Joensuu den 14 februari, och avslutas i Helsingfors den 21 mars. Men när "i början av februari" - om alls - diskussionsunderlaget kan offentliggöras vet vi fortfarande inte. Den som lever får se, men det ryktas om den 7 februari.
En statstjänstemännens egen Plan B har läckt ut: om kommunfältet bråkar kan Social- och hälsovårdsministeriet tänka sig att återgå till sin gamla favorit distriktsmodellen, där kommunerna betalar men inte arrangerar (HS 21och 26.1). Skulle den modellen förverkligas är det faktiskt ingenting som säger att primärkommunen måste vara stor. Tvärtom kan den vara angenämt och identitetstryggande liten.
Läckaget antas på sina håll kunna driva på reformen, enligt logiken att kartan över 18 jättestora vård- och omsorgsdistrikt visar hur hemskt det kan bli - om regeringen inte får som den vill med de stora primärkommunerna.
Å andra sidan är distriktsmodellen attraktiv för dem som har engagerat sig i det så kallade kommunupproret, med kommundirektören i Janakkala, Anna-Mari Ahonen i spetsen. Hon har ingen förståelse alls för att Kommunförbundets ledning insisterar på att vård och omsorg åtminstone i såkallade tillväxtregioner ska administreras - och finansieras - av samma kommun som ansvarar för skolväsendet och kommunaltekniken.
Ahonen säger tvärtom att den nuvarande modellen med kommunal social- och hälsovård så snabbt som möjligt bör nedmonteras, till förmån för till exempel ett försäkringsbaserat system à la Holland eller Schweitz. Skattemedlen ska enligt henne inte kanaliseras till den producerande organisationen utan till medborgaren, som gör sina egna val.
Kommunförbundet har velat se också andra möjligheter än starka primärkommuner, i synnerhet för den utarmade glesbygden. Några sådana alternativ nämns inte i regeringen Katainens program, där rekommendationen om starka kommuner med stort befolkningsunderlag står oemotsagd. Det har väckt uppmärksamhet att omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson (sdp) säger sig ha en "egen" modell: olika reformmodeller i olika delar av landet. Dessutom lovar hon att det inte blir några tvångsfusioner. Detta retar ministerkolleger som lojakt har hållit sig nära regeringsprogrammets bokstav.
Men, hallå! Allt för stora växlar kan inte dras på det faktum att regeringsprogrammet inte återger alla detaljer i Kommunförbundets rekommendation. Det enda som skorrar illa i sammanhanget är att Guzenina själv skulle vara upphovskvinna till tanken om att samma förvaltningsmodell inte kan tillämpas överallt i landet.
Både den saken och distriktsmodellen har varit i säck innan Guzenina, besjälad av alla tidigare ministrar och kanslichefer vid Social- och hälsovårdsministeriet, hittade dem i sin påse.
Om två veckor vet vi förmodligen vad förvaltningsminister Henna Virkkunens strukturarbetsgrupp har hittat på. Men sedan får vi hoppas att diskussionen om de idéerna inte handlar bara om vem som inte vill vara ihop med vem. Den måste framför allt handla om vad det i så fall ska bli av social- och hälsovården. Och i fall av kommunsammanslagning måste den handla om hur subsidiaritetsprincipen kan tillämpas för sådana kommunala uppgifter som inte kräver ett befolkningsunderlag på över 20.000. Närdemokratin får inte viftas bort.
Dessutom måste diskussionen handla om vilka strukturer som kan stärka utbudet av service på modersmålet för den språkliga minoriteten - svensk eller finsk. Detta är särskilt angeläget i en situation där existerande strukturer trasas sönder.
För att återknyta till inledningen: Kommunreformen är inte en angelägenhet för presidentämbetet. Det vore ändå välkommet om våra två presidentkandidater kunde stimuleras att yttra sig också om värdet av två nationalspråk och, i dess förlängning, av administrativa lösningar som tar praktisk hänsyn till minoriteten.
