Nu är det val igen, för att travestera en känd julvisa. Och riksdagsvalet 2011 handlar bland annat om metropol- och annan kommunpolitik. Ett bevis för detta är att Samlingspartiet torpederade nomineringen av den parlamentariska kommitté som redan före valet skulle ha satt igång med en större revidering av kommunallagen. Förvaltnings- och kommunminister Tapani Tölli hade velat tillsätta kommittén i mars.
Var det därför Centern i riksdagen försökte torpedera den ändring av bygglagen som ska styra etableringen av stora detaljhandelskoncentrat? Regeringen var ju enig om bygglagen. Alla partier medger att Kommunallagen av 1995 behöver ses över. Frågan är "bara" hur, och hur mycket.
Läget kan tolkas som en motgång för Centern, som har mest att förlora på en större revidering. Det viskas om att Samlingspartiet vill placera dagens bostads- och metropolminister Jan Vapaavuori på kommunministerpallen i nästa regering. I så fall vill Vapaavuori - bygglageändringens främste vapendragare - naturligtvis helst formulera revideringsuppdraget själv. Det skulle nog Tölli också gärna ha gjort.
Vapaavuori är kandidat i Helsingfors valkrets; han menar att det är statens rätt och skyldighet att ingripa när huvudstadsregionens städer inte på egen hand klarar av att fixa till en administrativ struktur med tillräcklig beslutskraft. Argumenten handlar om ekonomi, miljö och kampen mot social polarisering.
Metropolen är opraktiskt nog delad mellan Helsingfors och Nylands valkretsar, men det är ändå fel säga att riksdagsvalet 2011 inte handlar om metropolpolitik. Liksom att påstå att metropolpolitik bara är idioti! Sannfinländarna är i stort sett det enda parti som inte skriver under uppfattningen om att Helsingforsregionen är viktigare för Finland än London för Storbritannien.
Vapaavuoris eget parti har inte velat - läs: kunnat - formulera något metropolpolitiskt program. Partiet står djupt splittrat inför den fusion som Helsingfors stads ledning driver på och Esbo stads ledning lika envetet motsätter sig.
Vapaavuori har visat förståelse för tvåstegsförvaltning med skatteutjämning i huvudstadsregionen. Det är ett avsteg från Samlingspartiets hävdvunna motstånd mot nya förvaltningsnivåer.
SDP vill överlag ha starka primärkommuner och för Helsingforsregionen därtill ett demokratiskt valt regionfullmäktige som beslutar om markanvändning på ett övergripande plan samt om boende och trafik.
Centern vill tvärtom se regionförvaltning i hela landet, i så fall också i Helsingforsregionen.
Svenska folkpartiet vill enligt sitt metropolprogram Den svenska metropolen - Finlands 15:e största stad att kommuner "får förbli självständiga om de så önskar". Det behövs ändå ett koordinationsorgan över kommungränserna - plus en skild svenskspråkig upphandlingsnämnd för koordinering av svenskspråkig service inom social- och hälsoområdet. Ja, och så behövs det regionförvaltning för trafikfrågor, miljöplanering, planläggning och gemensam näringspolitik. Kanske också för flyktingmottagning och integration, åtminstone för den på svenska.
Bland De gröna talar helsingforsare om fusion, andra om regionförvaltning. Men alla vill ha närdemokratiska stadsdelsfullmäktige.
Inga språkpolitiska verkningar, säger socialdemokraterna om den regionförvaltning de vill få till stånd, helst för 16 kommuner - det vill säga mer än den hävdvunna Helsingforsregionen. Men exakt vad avses med språkpolitiska konsekvenser?
SFP är av annan åsikt än SDP och vill, liksom Vapaavuori, begränsa regionförvaltningen till att omfatta bara de 4 städerna i metropolområdets kärna. Samtidigt har SFP förslag om hur man genom utvecklat samarbete över kommungränserna kunde trygga tillgången till svensk service. Hittills är det ändå oklart hur en svensk upphandlingsnämnd skulle se ut och fungera. SFP har bara sagt att den borde tillsättas "enligt folktingsmodell", det vill säga på basis av röstetalen för svensk- och tvåspråkiga kandidater - inte hela kommunalvalets resultat.
Också SFP är splittrat i metropolfrågan. Det visade höstens Hbl-debatt där statssekreterare Marcus Rantala gick i bräschen för en fusion - uttryckligen för att det då skulle vara lättare att organisera en fungerande svensk service.
Metropoldebatten behöver bli mer specifik i fråga om bland annat demokrati och beskattning. Vad avses med regionförvaltning, närmare bestämt? Hur utses metropolfullmäktige, varifrån kommer pengarna för verksamheten? Kan Esbo, Helsingfors och Vanda delas upp i mindre, "organiska" och närdemokratiska kommuner? Om det i stället blir fusion, en kommunsammanslagning - vem ska då besluta om närservicen? Folkvalda fullmäktige i stadsdelar med partiell självstyrelse?
Så har vi det där med svenskan. Avgående regering har lovat låta utreda "det administrativa beslutsfattandet för svenskspråkig service i Helsingforsregionen med beaktande av metropolområdets utspridda svenskspråkiga befolkning" (Statsrådets redogörelse för metropolpolitiken 2010). Lagom inför valet har folktinget, med Martti Ahtisaari, Pekka Haavisto och en lång rad andra koryféer, lanserat ett handlingsprogram för landets två nationalspråk. Där efterlyses bland annat "särskilda arrangemang för att garantera en likvärdig service för huvudstadsområdets 65.000 svenskar"
Ahtisaarigruppen vill ha utrett "hurudana förvaltningslösningar som bättre än de nuvarande kan säkerställa att service ges jämbördigt på båda nationalspråken". Konkreta modeller ingår, liksom en försiktig antydan om att Marcus Rantala trots allt är på rätt spår. Valet avgör i vilken grad handlingsprogrammet kan beaktas i nästa regerings program.
Minoritetens språkliga behov står dess värre inte i fokus när huvudstadsregionens ledande politiker i morgon försöker enas om vad det borde stå i den metropolpolitiska delen av regeringsprogrammet. Eftersom kommunalpolitikerna är överens om att man inte kan överlåta åt rikspolitikerna att avgöra den saken gör de sitt bästa för att nå en acceptabel kompromiss. Denna torde handla om ett folkvalt metropolfullmäktige enligt de riktlinjer som metropolutredaren framför andra Jussi-Pekka Alanen drar upp i ett rykande färskt verk (se nedan) om den kommunala demokratins kris. Inte verkställande, bara planerande, koordinerande och uppföljande.
När vi vet vilka metropolpolitiska linjer som verkligen dras upp i det nya regeringsprogrammet - och det blir först efter valet - behövs en fördjupad debatt om vilka svenska särlösningar som är önskvärda, och vilka som är möjliga. Den nya regeringen behöver all konstruktiv hjälp den kan få.
För övrigt ska ingen hänga upp sig på ordet "metropol". Allt handlar om att göra det bästa möjliga av Finlands enda något så när stora stadsregion. Det är inte uteslutet att metropolpolitik kan gagna också regionens svenskspråkiga invånare.
Arto Haveri, Jari Stenvall & Kaija Majoinen (red.)
(2011): Kunnallisen itsehallinnon peruskivet. [Den kommunala självstyrelsens grundpelare]. Acta nr 224. Finlands Kommunförbund och Föreningen för kommunalvetenskap Ry. Helsingfors.
