Åtminstone en sak har jag gemensam med justitieminister Anna-Maja Henriksson: i tisdags besökte vi finska litteratursällskapets hus vid Regeringsgatan 1 för första gången i våra liv. Det ståtliga huset byggdes 1890 men Suomalaisen Kirjallisuuden Seura grundades redan 1831; numera lär den viktigaste samarbetspartnern vara Svenska Litteratursällskapet som grundades 1885.
Själv satt jag av ren nyfikenhet på sista bänken när justitieministern på tisdagskvällentalade om nationalspråk och språklagstiftning, därtill inbjuden av en relativt ny aktör på den språkpolitiska arenan. Kansalliskielten tukiyhdistys (sv. Stödföreningen för nationalspråken, min övers.) grundades i fjol och "ser som sin uppgift att stärka våra båda nationalspråks, finskans och svenskans ställning, samt den nordiska samhörigheten och den kulturella gemenskapen mellan språkgrupperna speciellt bland dem som har finska som sitt modersmål".
Eftersom också finskhetsförbundets Heikki Tala satt med bland åhörarna gick det inte att undvika en del negativistiskt prat om obligatorisk skolsvenska. Den övriga publiken var mer intresserad av positiva innovationer som kan stärka konceptet med två levande nationalspråk. Bland annat språkbadspedagogiken lyftes fram, liksom behovet av en motsvarighet till "mofi" i de finska skolorna.
Själv blev jag särskilt tagen - för att inte säga träffad - av den försynta kritik som riktades mot de svenskspråkiga i huvudstadsregionen. En dam hakade på ministerns konstaterande om att lagstiftningen må vara hur bra som helst; utan god vilja och en positiv attityd från majoritetens sida blir det ingenting. Men, sade damen: finlandssvenskar tycks tala finska hellre än sitt modersmål. Hur är det egentligen beställt med den egna viljan?
En annan, yngre dam beklagade sig över att hon numera aldrig får en chans att praktisera den svenska hon lärde sig när hon bodde i Borgå. Så fort hon försöker övergår motparten till finska. På det viset går det inte att upprätthålla språkkunskaperna. Vi måste alltså se oss i spegeln, vi finlandssvenskar som tycker att fosterlandet gärna kan fortsätta att fungera på två språk, finska och svenska.
I spegeln ser jag en liten flicka som handgripligen fick lära sig att "Suomessa puhutaan suomea". På bruksorten var Tjänstemannaklubben övervägande svenskt territorium, eftersom den var reserverad för bolagets akademiskt utbildade ledande tjänstemän - ingenjörer och ekonomer, samt doktorn. De yrkesutbildade arbetsledarna var finskspråkiga, och inte välkomna. Språk och klass sammanföll 1:1. Eller gjorde de? Jag kommer också ihåg att Svenska dagen inte firades på Klubben utan i en annan lokal, som var tillgänglig också för andra än tjänstemän. Fast på riktigt lär det ha skett bara en enda gång och varit närmast pinsamt.
I vilket fall som helst gällde det att hålla tand för tunga i bussen, och i synnerhet på skridskoplanen. Där var det roligt att skrinna till musik när det ordnades Rusettiluistelu, men när vi hade nyländska kusiner på besök blev det problem. De som kom från Grankulla eller Helsingfors hade inget folkvett; de talade svenska högt, och det blev alltid slagsmål. Åtminstone som jag kommer ihåg det. Och den minnesbilden styr min ryggmärgsuppfattning om vad som är artigt och oartigt: Det artiga - eller säkra - är att alltid tala finska med de finskspråkiga. Egentligen alltid när någon främmande kan höra, fast den nojan har jag vuxit ifrån efter många år i Nyland.
Sedan dess har språkförhållandena i Villmanstrandstrakten radikalt förändrats. Klubben har demokratiserats och den privata svenska skolan lagts ned. Direktörer och ingenjörer är i regel finnar. Den nya ryska minoriteten är veterligen mycket högljudd.
Vad som är artigt eller oartigt beror på omständigheterna. Vilken grupp som behöver stöd beror på vem som är i underläge. I början av femtiotalet var de sociala relationerna på en bruksort i östra Finland sådana att en liten svenskspråkig spillra inte kunde klaga. Det gällde att bita ihop och buga neråt, grovt uttryckt.
I dag är läget ett annat än då, både i östra Finland och i det fordom så svenska Nyland. Språk och klass sammanfaller inte, miljöer som min barndoms Klubben existerar inte.
I dag är det artiga i Finland att stödja och främja svenskan, som befinner sig i klart underläge. Det är många finnar villiga att göra, vilket omvittnades inför justitieministern i tisdags. Men det är inte så lätt.
Jag har min privata ryggmärgskänsla. Men så gott som alla finlandssvenskar har egna erfarenheter av "Suomessa puhutaan osv", också om de inte har blivit indragna i språkrelaterat handgemäng på skridskoplanen. Det är inte alltid så lätt att förtränga allt detta och frimodigt torgföra sin svenska.
Ändå är det just det vi alla borde göra, för att gå alla dem till mötes som vill lära sig och stödja vårt språk.
