Min familj är säkert inte den enda där det finns en Någon som brukar försumma både det ena och det andra. Det har gått så långt att "Nå'n" är en eufemism för också mina egna försummelser och andra tillkortakommanden. Någon borde ha ...
Samma uttryck är förstås en favorit också när det gäller företeelser utanför hemmet. Någon (annan) borde - tömma diskmaskinen, plocka upp skräpet, sätta pli på ungdomen, besöka de äldre, se till att folk inte kör mot rött ljus, och ingripa i tusen andra missförhållanden. Bäst lämpad brukar denna Någon vara för att sköta sådant som av hävd och tradition hör till individens helt egna ansvarsområde. Mitt. Och ditt.
Det här är tydligt inte minst i fråga om de fimpar som många rökare oberört sprider omkring sig i vår gemensamma miljö. Det skulle gunås vara för besvärligt att placera fimpen i en liten burk. Och någon annan plockar ju ändå upp den.
Men varför inte göra det själv? Stoppa den i en burk?
Resonemanget kan utvecklas. Jag har till exempel en smygande misstanke om att vi är fördärvade av välfärden, bortskämda av stat och kommun som har axlat ansvaret för att vi har det bra.
Vi står naturligtvis för vi medborgare; de andra får klara sig själv. Det är också ett problem. Men det värsta är att vi har förlorat dubbelt på att överlåta ansvaret för det mesta på "samhället" (läs: staten). Dels har vi förlorat i vanlig medmänsklighet och normalt medborgaransvar för att ta hand om varann, dels har vi på senare tid kommit allt längre från att lösa det problem som systemet egentligen byggdes upp för att ta hand om: inkomstklyftorna i vårt eget land, och fattigdomen. Bägge dessa indikatorer skjuter i höjden, i detta det förment bästa av länder. Eller stater.
På något plan har jag för mig att vi lider av begreppsförvirring: vi säger samhälle när vi menar stat, vi säger staten - eller kommunen - när vi med rätta kunde peka på oss själv och våra grannar. Åtminstone ibland. Alltför ofta.
Eja, vore ordet samhälle reserverat för så kallad gräsrotsaktivitet, för medborgarorganisationer, föreningar, tredje sektorn - allt som människor gör själva, för sig själv och för andra, tillsammans, i samarbete och samverkan. Statens och kommunens roll skulle då förtydligas: att möjliggöra, att utjämna, att gripa in där självhjälp och grannhjälp inte räcker till.
Nu har denna kolumn trasslat in sig på ett plan som vida överstiger det medvetet tänkta. Det är verkligen inte min tanke att underminera välfärdsstaten i den mån den innebär stöd för de svaga ibland oss - fattiga, funktionshindrade, sjuka, minoriteter av olika slag. Med risk för att trassla in mig ytterligare måste jag ändå lägga fram en likaså halvtuggad tanke jag har om "oss finlandssvenskar". Nämligen att också vi lever med en föreställning om att det finns en Någon som kan och ska lösa våra specifikt finlandssvenska problem.
Någon förväntas se till att Finland har en levande tvåspråkighet - trots att vi själva som regel går över stängslet där det är lägst och utan vidare börjar på finska?
Någon förväntas ge våra barn ett starkt modersmål - när vi själva "inte hinner" se till deras språkliga utveckling genom att tala, läsa och sjunga på svenska?
Någon tänks kunna kommunicera med våra äldre och våra funktionshindrade anhöriga på deras svenska modersmål - när våra egna svenskspråkiga barn inte vill arbeta inom vården och de svenskspråkiga närvårdare som trots allt finns väljer att inte arbeta inom den svenska äldreomsorgen.
Det här är en snårig fråga om ansvar, om rättigheter och skyldigheter. Visst, det allmänna har enligt grundlagen ansvaret för att alla ... osv. Frågan är om detta, det allmännas ansvar, också betyder att en gemenskap som "finlandssvenskarna" inte har något ansvar för var och en av sina medlemmar? Eller att individen inte har något ansvar för kollektivet? Så kan det ju inte vara. Eller också är gemenskapen kanske helt imaginär.
Vem kan påstå att finlandssvenska, tvåspråkiga ungdomar måste begränsa sig till att betjäna andra i lågbetalda vårdyrken - när de har alla förutsättningar att "gå långt" på andra banor, och framför allt att på andra vägar tjäna samhället samtidigt som de förverkligar sig själv och utnyttjar all sin inneboende kapacitet? Det kan ingen, och väl så.
Men ingen kan heller piska fram en Någon som gör det vi inte själva vill göra. Eller det våra barn inte vill göra.
Tja, nu är resonemanget ordentligt tilltrasslat. Vägen ut måste väl finnas i starkare finlandssvenska strukturer, om det nu överhuvudtaget ska anses finnas en finlandssvensk gemenskap. Det bör till exempel anses normalt att den som studerar på svenska också får utföra sin praktik på svenska - åtminstone i vårdyrken, åtminstone så länge det finns en skriande brist på svenskspråkiga vårdare för svenskspråkiga barn och gamla. Och om detta inte är möjligt av praktiska skäl, som att praktikanterna är för många eller de svenska vårdenheterna för små och därför professionellt oattraktiva - ja, då behövs det en ändring.
Svenska som obligatoriskt skolämne är det inget fel på men påtvingat yrkesval är en omöjlig tanke, på såväl svenska som finska. Var och en måste ha rätt att så väl som möjligt förverkliga sina egna drömmar och ambitioner. Lika självklart är det att det allmänna bör hjälpa det finlandssvenska samfundet till självhjälp.
Ett sätt är att kommunen som arbetsgivare slutar se svenskspråkiga praktikanter som en belastning. I stället ska de ses som en lönsam investering. Den arbetsgivare som inte erbjuder stimulerande och lagom utmanande praktik på svenska kan knappast heller räkna med att kunna nyanställa svensk personal, när den dagen kommer.
