För den liberalt sinnade storstadsväljaren blir den andra valomgången en enkel duell. Det finns bara två hyggliga alternativ att välja mellan.
För den lite mer konservativt sinnade landsbygdsbefolkningen blir valet betydligt svårare. Pekka Haavisto har under valrörelsen behållit en viss distans till sitt eget parti, men representerar ändå De gröna som inte står särskilt högt i kurs utanför Ring 3. Sauli Niinistö och Samlingspartiet är av hävd och tradition ett storstadsparti för den övre medelklassen och för den gamla borgerligheten. Många väljare i den politiska mitten blir alltså mycket hemlösa inför den andra omgången, men det gäller inte vänsterfolket som kommer att samla sina röster på Haavisto. Redan detta förhållande borgar för en jämn andra omgång, allt enligt teorin om att de gröna liknar meloner som är gröna utanpå men röda inuti.
Varken Niinistö eller Haavisto kan göra anspråk på jordbrukares eller minkfarmares röster och ingen av de två kan heller per definition göra anspråk på invandrarnas och de svenskspråkigas röster. Med Väyrynen och Soini borta ur spelet blir den andra omgången alltså en kamp mellan två kandidater med en snarlik storstadsprofil och med en ungefär lika stark erfarenhet på det utrikespolitiska fältet.
Så vart går då Soinis och Väyrynens väljare? De som röstade på Väyrynen går till Niinistö eller låter helt enkelt bli att rösta i protest mot en kandidat som representerar ett parti som förespråkar en förhatlig kommunreform. De som röstade på Soini får en mycket svårare sits eftersom Haavistos personliga profil inte motsvarar sannfinländska värderingar samtidigt som Niinistö förkroppsligar Finlands anslutning till den förhatliga euron. Den andra omgången kan därför bli ganska jämn och sannolikt är det någon ytterligt perifer fråga om personlighet eller bakgrund som slutligen fäller avgörandet bland hundratusentals osäkra väljare.
Risken finns ändå att oändligt många väljer att inte rösta alls i den andra omgången.
