Låt oss inte ha några illusioner: Grekland är bankrutt, så bankrutt som en stat överhuvud taget kan vara. Så kallade hjälppaket och nya krediter kommer till stånd bara för att landets skulder till europeiska banker åtminstone symboliskt ska kunna betalas tillbaka och för att illusionen (sic) ska kan upprätthållas att det är Grekland som gör det. Men det är till sist du och jag som får betala, och merparten av de miljarder och åter miljarder Euro som redan betalats ut till Grekland kommer vi aldrig att få se igen.
Nu skulle man kunna tro att grekerna vore tacksamma för att europeiska skattebetalare tar ansvar för vad som borde vara grekernas eget problem; EU:s stabilitetspakt förbjuder ju medlemsstaterna att betala en nödlidande stats skulder, ett beslut som i den nuvarande krisen dock hamnat i papperskorgen. I stället kommer icke-grekiska skattebetalare att mobiliseras samtidigt som den Europeiska Centralbanken hux flux samlat på sig tämligen värdelösa grekiska skuldförbindelser i en sådan utsträckning att den blivit till Europas största "bad Bank". Om denna fina institution efter ett sådant syndafall någonsin kommer att kunna återhämta sig igen, återstår att se.
Men grekisk tacksamhet? Det står illa till med den. Under de senaste månaderna tror jag mig inte en enda gång ha hört en grekisk politiker eller medborgare som tackat Europa, åtminstone visat erkänsla för visad solidaritet och omsorg. Tacksamhet är visserligen ingen politisk kategori, men ett erkännande av själva fakta hade ändå varit på sin plats. Men icke så - i stället verkar Europa ha blivit ett skällsord; inte minst Tyskland har råkat illa ut. Det skulle vara förbundskansler Angela Merkels fel att grekerna måste spara, får sina löner sänkta, förlorar jobbet och imorgon kanske måste börja betala skatt. Grekland har här reagerat enligt ett mönster som tyvärr hör till den balkanska politikens (o-)kultur: vad som inte blir som man tänkt sig är alltid någon annans fel, politikernas, de rikas eller utlänningarnas. Själv är man helt oskyldig och framför allt utan ansvar för vad som hänt.
Det är säkert sant att den politiska klassen i Grekland är mer intresserad av att ta hand om den egna karriären och det egna klientelet än om landets bästa; också att de rika tjänat mer än de fattiga på att inte betala någon skatt; och säkert har utlandet sorglöst försett Grekland med billiga pengar, förfört av utlovad hög avkastning på sådana placeringar. Men den riktigt stora pengarullningen hade aldrig kunnat äga rum om inte den stora majoriteten greker tagit emot detta pekuniära mannaregn och i stället för till investeringar använt pengarna till att gå i pension i förtid eller konsumera vad man inte haft råd med. Och det individuella ansvaret för detta kan omöjligt delegeras till någon annan.
Mycket av våra reaktioner på vad som händer i Grekland är präglat av förundran. Vi förstår inte - och vad vi inte förstår väcker irritation, ibland vrede. Men vår förundran är både rationellt och sakligt grundad. Ty Grekland är annorlunda, ett balkanskt samhälle präglat av århundraden av osmanskt herravälde, utan industriell eller demokratisk tradition, med svagt civilsamhälle, med en helt annan syn på stat, nation, förvaltning och arbete än hos oss norr om Alperna. Grekland är visserligen en äldre medlem av EU än både Finland och Sverige, men har i allt väsentligt långt mer gemensamt med stater som fortfarande står utanför EU som Serbien, Makedonien, Albanien eller Turkiet. Diskuterar vi i termer av modernism, så skulle en finne eller svensk säkert ha långt mer gemensamt med en japan eller nyzeeländare än med en grek.
Ingenting av detta är egentligen märkligt. Det är inte särskilt svårt att finna både historiska och andra skäl till att Grekland skiljer sig så markant från EU-stater i Väst- , Central- eller Nordeuropa. Men anmärkningsvärt är att sådana fundamentala skillnader kan leva vidare på ett så förhållandevis trångt geografiskt utrymme som Europa - och kanske ännu mer att vi européer lever som om de inte existerade.
För mig är det mest uppseendeväckande med den grekiska krisen just att den överraskat oss. Grekland, medlem i Nato sedan 1952 och i EU sedan 1981, har levt sida vid sida med andra europeiska stater utan att någon verkar ha intresserat sig för landet annat än som semesterort. Hur är det möjligt? I en alltmer globaliserad, alltmer standardiserad värld har européerna förbisett att runt hörnet ett europeiskt folk fortsatt att leva som om det aldrig hört talas om vad som kännetecknar ett modernt europeiskt samhälle, själva förutsättning för att kunna delta i EU-samarbetet om inte ett medlemskap ska reduceras till något som gäller bara på papperet och i fotnoter.
Varför har grekerna inte förstått att detta i längden är omöjligt? Och varför har vi inte gjort det klart för dem? I detta ryms, befarar jag, en hel del arrogans och fördomsfull underskattning. Det straffar sig nu. Men fascinerande är upptäckten att i vår gemensamma samtid männsikor ur vad som egentligen är helt olika tidsåldrar kan leva tillsammans sida vid sida.
