Sannfinländarna har, som andra, påmint om att de fattigas situation, åldringsvården, arbetslösheten och våra band till ett EU, vars finanser skenar än hit och än dit, måste åtgärdas.Så ta det lugnt nu, skriver Jan-Erik Andelin i Borgåbladets/Östra Nylands ledare (20.4.)
"Sent på valkvällen i söndags visade det sig att kometpartiet Sannfinländarna hade 1 000 fler anhängare i Lovisa än i våra två senaste val. Också om det var det galluparna hade spått, var det fortfarande för många en skräll när den aprilkvällen var inne och det var sant.
Sannfinländarna är plötsligt ett stort parti och i olika dramatiska tonarter frågar många vad som ska hända Finland nu. Den stora majoriteten av oss sympatiserar inte med partiets utfall mot det svenska eller med många Sannfinländares billiga sätt att skylla olika obekväma sakförhållanden i samhället på invandrare och främmande kulturer.
Men andra saker på partiets agenda är helt riktiga. Sannfinländarna har, som andra, påmint om att de fattigas situation, åldringsvården, arbetslösheten och våra band till ett EU, vars finanser skenar än hit och än dit, måste åtgärdas.
Så ta det lugnt nu. Frusta ut den besvikelse som ofta slår in efter ett politiskt val. Men se sedan om Sannfinländarna, trots allt rätt så moderata populister, nu kan agera som ett parti bland andra. Det här var inget ödesval.
Riksdagsvalet 1945 var ett ödesval. Den dittills förbjudna yttervänsterns DFFF växte på ett år till näst största parti med 51 mandat. Europa låg i grus och aska; Stalins män satt och vakade på Hotell Torni i Helsingfors.
Riksdagsvalet 1966 var ett ödesval, för att Finlands riksdag fick vänstermajoritet. För många var det på den tiden oerhört att den gränsen överskreds.
Presidentvalet 1974 var ett ödesval, eftersom det inte hölls överhuvudtaget. Grundlagen sköts åt sidan, presidenten fick fortsätta och Finland bugade för en Sovjetregim, som i dag får den "farlige populisten" Timo Soini vid sidan av det närmast framstå som Benjamin Syrsa.
Tusentals nya östnylänningar har nu röstat på ett parti, som vi inte vet vart det kommer att föra finländsk politik. Namn, som många av oss knappt har hört, har plötsligt fyrsiffriga röstetal. Varifrån kommer det här osynliga folket? Vem är de och vad kan de? Det är en tankeställare för oss mediefolk, och för den politiska elit vi alltid har fokuserat på, att vi inte vet det.
En annan tankeställare är att vi i 20 år har haft en uppgång av välstånd i Finland, som ändå inte tycks ha kunnat mildra den ilska, besvikelse och intolerans som ändå hela tiden tycks ha funnits under samhällets yta.
Pisaskolor har vi haft och gottat åt oss dem. Men under ytan har etablerade finländska partier haft ett samhälle med besynnerliga, kallblodiga skolskjutningar och utbrända, slutkörda skolelever.
- - -
Den finländska demokratin är som ett japanskt höghus; en konstruktion som har testats i svåra förhållanden. Den tål smällar och skalv. Vi kommer att få en fungerande regering, inte med ett program som alla tycker om, men i alla fall.
Vi fixar det här."
