Väljarkåren har brutit det finländska mönstret av stabilitet och små kast mellan huvudpartierna. Med Sannfinländarnas jordskredsseger vänds mycket upp och ned i finländsk politik, konstaterar Torbjörn Kevin i Åbo Underrättelsers ledare (17.4.)
"Folket har talat. Det har hittills varit svårt i finländsk koalitionskultur att få sin röst hörd. Nu måste partierna lyssna - och visa att de lyssnar.
Man kan med Thomas Wallgrens ord i FST:s valvaka kalla valet ett "oartikulerat vrål" eller ett "nödrop utan mottagare".
Men mottagarna finns. De är dagens etablerade partier. Det här valet analyseras länge.
Vid den här sidans pressläggning såg Timo Soini allvarlig ut. Han låg jämsides med Katainen gällande statsministerposten.
Snart tjugo år efter att Sorsa & Co kramade ihjäl vennamoiternas juniorkedja (Pekka Vennamo) såg vi ut att stå inför ett faktum som kunde skaka hela Europa: Timo Soini statsminister.
Dock: Mycket tydde på att Saml skulle passera Sannfinländarna. Det ger Jyrki Katainen ledartröjan - men etapperna är många innan regeringen är bildad.
När Soinis opinionsmedvind blev nyhetsrubriker 2009 såg analytiker på siffrorna längs näsroten och antydde att han inte håller loppet ut. Nu sitter Soini som odiskutabel valsegrare. Ett besked av den här storleken måste beaktas i regeringsbildningen. Sannfinländarnas plats är i regeringen - av många orsaker: han är en segrare och han borde pressas till ansvar.
Men regeringsförhandlingar och regeringspolitik är inte enradingarnas marknad.
Den som inte höll var Centerledaren Mari Kiviniemi - under sista valveckan trött, oengagerad och nästan rädd. Portugalkrisen blev den sista spiken - men långt ifrån den enda förklarande faktorn.
Valfinansieringen blev inget valtema - men satt någonstans i bakhuvudet hos tillräckligt många väljare. Centern får ta sats ur oppositionen - för första gången sedan perioden 1999-2003. Partiordförande Kiviniemi var redan i ett tidigt skede villig att frivilligt ställa sig utanför makten.
Vad fällde utslaget? För Sannfinländarnas del allt vi hört under valrörelsen: de etablerade partiernas distanserande språk, valfinansieringen, EU:s stödpaket och de varierande buden från vecka till vecka - och inte minst den finländska attityden att goda länder klarar sig själv och ska inte behöva hjälpa lättsinniga lyckosökare.
När Sannfinländarna verkade backa något blev - ironiskt nog - EU partiets återupplivande kraft.
Notera också att Centerns duracell-Korhonen är invald. Det kan betyda hårda tider för partiledningen.
Att Samlingspartiet inte skulle segra stort blev tydligt i ett tidigt skede av valrörelsen. Partiordförande Katainen har varit finansminister i en passiv regering som skytt politiska beslut. Bilden av ett dynamiskt parti bleknade under regeringens sista år.
Sannfinländarnas frammarsch har drabbat nästan alla partier - men framför allt regeringen. Där C + Saml länge såg ut att vara villiga att fortsätta regera har väljarna den 17 april sagt ett entydigt nej.
SDP satsade rätt i den nisch man befann sig: ökande inkomstklyftor, social orättvisa som ett generellt budskap - och partiordförande Jutta Urpilainens energi på slutrakan. Den sista veckan verkade Urpilainen vara den enda av de större etablerade partierna som köpte sin egen argumentering.
I skrivande stund såg valet ut att ha två valsegrare. Att de är Sannfinländarna och SFP är logiskt. Soini & Co arbetade hela valrörelsen för SFP. Partiet behövde aldrig slå på den stora hottrumman, den dånade av sannfinländsk kraft.
De gröna såg ut att backa rejält trots kärnkraftkatastrofen i Japan. Det följer partiets prägel efter bytet på partiordförandeposten. Sinnemäki förde en opolitisk tillvaro i regeringen - att partiet i Tuija Brax har haft en av regeringens bästa ministrar hade ingen stor effekt.
Och nu? En regering 2011-2015 med Samlingspartiet, Sannfinländarna, SDP och - SFP?
Också de tre stora har parlamentarisk kraft nog att regera - men varken Saml eller SDP torde gå att locka med i en regering där man blir gisslan hos Sannfiländarna, ett parti utan regeringstradition med en brokig skara nya riksdagsledamöter.
En småkaotisk valrörelse där de klara alternativen lyste med sin frånvaro mynnar ut i komplicerade regeringsförhandlingar. Med Centern ur leken betyder det tuffa tider för landets kommuner - om stommen i regeringen består av de två partier, Saml och SDP, som i valrörelsen bollade med gigantiska områden för vård och omsorg och ett drastiskt nedskuret antal kommuner.
Och hur ska SDP som regeringsparti rida ut Portugal-krisen utan att tappa ansiktet?
Finländska partier har kvitterat ut en skarp varning.
Den är inte lättolkad - tvärtom. Partierna och politikerna måste bli tydligare samtidigt som de politiska tvistefrågorna inte avtar i komplexitet.
Mer än någonsin i finländsk politik gäller nu att nästa valrörelse redan har börjat. Den kan ta tid innan finländsk politik igen blir sig lik - om den blir det."
