Ahtisaarigruppens handlingsprogram har förutsättningar att vidga ansvaret för språkpolitiken, både på bredden och tvären, skriver Kenneth Myntti i Vasabladets ledare (11.3.)
"Under de senaste tio åren har en alltför stor del av ansvaret för Finlands officiella tvåspråkighet vilat på den svenskspråkiga minoriteten och dess politiska företrädare. Det har varit illa för svenskan, språket har förlorat terräng.
Svenskan har också lidit av att Finland har en decentraliserad förvaltningskultur med mycket självständiga statliga förvaltningsenheter. Uppföljningen av frågor av tvärpolitisk natur har försvårats.
Det handlingsprogram som Ahtisaarigruppen dunkade i bordet i förrgår kan i huvudsak ses som ett uttryck för en vilja att åtgärda både dessa fundamentala missförhållanden. Programmet försöker dels bredda det politiska ansvaret för de båda nationalspråken och dels - genom en separat ansvarsperson - röja väg för ett större tvärpolitiskt tänkande hos regeringen.
Det är rätt tänkt så länge ingen i regeringsförhandlingarna får för sig att denna nya "språkminister" borde ha SFP som politisk hemvist. I så fall finns en risk att svenskspråkiga fortsätter att trampa vatten.
Ta invandringspolitiken. Europa- och migrationsminister Astrid Thors (SFP) har i de allra flesta fall helt solo tvingats bära ansvar för regeringens invandringspolitik och precis på samma sätt kan det gå om SFP blir "språkministerparti": SFP får ta både ansvaret och kritiken och de övriga partierna slipper befatta sig med språkfrågorna.
Eftersom kompromisser ingår i politikens natur skulle sannolikt ett SFP-ministeransvar för nationalspråken bara leda till ytterligare domänförluster för svenskan. Därför borde ansvarspersonen rekryteras inom statsministerpartiet och helst också placeras på en enhet som står utanför de statliga revirstriderna, till exempel statsrådets kansli.
I det nya handlingsprogrammet finns många goda förslag. Hbl:s kritik om gammal skåpmat (se Andras mening) saknar logik, tvärtom hade det varit fatalt om arbetsgruppen skulle ha ignorerat alla goda idéer som nämnts tidigare.
Folktingets styrgrupp ska bland annat ha beröm för att den riktar en rak och berättigad kritik mot statsmakten för att denna har underlåtit att rätta till brister i tillämpningen av språklagstiftningen, för slarv med språkkonsekvensbedömningar och för ouppfyllda löften i regeringsprogrammet. Styrgruppen påpekar också, klokt nog, de formella förvaltningsstrukturernas stora betydelse för den språkliga framtiden. Polisreformen nämns som ett konkret exempel på en reform som inrättade regionala enheter utan någon som helst rättslig ställning.
Men samtidigt är det skäl att minnas att Ahtisaariprogrammet i princip bara är en avspark för vad som borde ingå som en bestående del i en regeringspolitik. Många andra, däribland Kanada, Irland och Wales, har för länge sedan insett att en språklag som inte backas upp av en proaktiv språkpolitik är som en tom handske.
Martti Ahtisaari är en erfaren diplomat, han vet att ett papper som inte har förankrats inte blir taget på allvar. Ahtisaarisignaturen är därför en hoppfull indikation om att vi i Finland har nått fram till någon form av en brytpunkt då det gäller en ökad språkpolitisk medvetenhet.
Det visar att all den debatt vi har fört om svenskan inte har varit bortkastad möda."
