Handlinsgprogrammet för en språkstrategi, kommenteras i Borgåbladets ledare av Stefan Holmström (9.3.)
"Finland behöver en övergripande, långsiktig språk- strategi för hur landets två nationalspråk ska stödjas och utvecklas under de närmaste 20 åren". Så inleds åtgärdsförslagen i slutrapporten från styrgruppen för handlingsprogrammet för ett Finland med två levande nationalspråk. Trots att arbetsrubriken uttryckligen preciserar att det handlar om de två nationalspråken, så vill styrgruppen redan på åtgärdsförslagens första sida förklara varför de inte har tittat på övriga språk. Känsligt tema, utan tvekan.
"Trots de uppenbara behoven att tangera flera språk, föreslår styrgruppen att regeringen börjar med Finlands nationalspråk, som i grundlagen ges en starkare ställning i kontakter med myndigheter än andra språk."
Efter så många årtionden av förtryck av den samiska minoriteten kunde man ha önskat att styrgruppen hade haft ens några rader om samiskan, som inte är ett språk i Finland, utan tre: enaresamiska, skoltsamiska och nordsamiska. De har alla ett eget skriftspråk och en person som talar endast ett av dem förstår inte automatiskt de andra. Det skadar därför inte om regeringen på andra sätt skulle "börja" med mycket annat som berör samiska ärenden.
Frågan om vilka språk som ska vara i fokus blir ännu intressantare då man beaktar förslaget om en helt ny ministerpost, en språkminister. Vi kan väl inte hänga upp en "ej för personer med samiska språk"-skylt vid en dylik ministers dörr.
Denna minister skulle enligt förslaget ha en tillräcklig tjänstemannastab, exempelvis vid Justitieministeriet, föreslår styrgruppen. Här anar man redan hur många rödpennor lyfts fram på skrivborden ... En ny minister med en egen stab? I en tid då målet är att krympa förvaltningen? Orealistiskt.
Men vi struntar i eurona för en stund och smakar på ordet minister.
"Till ministerns uppgift hör att ansvara för utarbetandet av den långsiktiga språkstrategin och den konkreta språkpolitiska handlingsplanen och också mera generellt att främja nationalspråkens ställning i landet."
Det låter lockande, men det finns en inbyggd risk i upplägget. Med en specifik minister kan det gå så att andra ministerier, myndigheter och offentliga organ delegerar allt som har med språk att göra.
"Det här är en sån där språkministergrej som vi inte behöver tänka på."
Därtill föreslås att varje tvåspråkig myndighet, statlig och kommunal, bör utse en ledande tjänsteman som ansvarsperson för främjandet av nationalspråken. "Under ansvarspersonens ledning bör myndigheten utarbeta språkprogram som systematiskt går igenom myndighetens serviceprocesser, så att kundernas språkliga rättigheter garanteras." Det sistnämnda skulle vara en konkret förbättring, likaså förslaget om en språkombudsman vid justitieministeriet.
Det viktigaste stoffet i styrgruppspaketet hittas ändå under rubrikerna som berör bland annat rekrytering av personal, rätt till vård på modersmålet, svenska Yle, språkundervisning och läroplansgrunder.
Handlingsprogrammet är en bra sammanställning av vad som bör göras; därför är det skäl att inte stirra så mycket på idén om en ny minister. Vi har redan alla de chefer och ansvarspersoner som sa tänka på nationalspråken. En språkminister skulle dessutom vara en kapitulation: att tillsätta en särskild språkminister är att medge att vi inte klarar av att skapa en förvaltningskultur där man på ett naturligt och korrekt sätt beaktar språkfrågor. Det här är en fråga om ledarskap; det som styrgruppen skriver om kan förverkligas utan en helt ny ministerorganisation.
