"Med gemensamma krafter ska vi ta oss upp ur finanskrisen. Det är det ingen skillnad mellan arbetstagare och arbetsgivare, eftersom vi alla är i samma båt."
Under mitt sista år, dvs. 2010, efter nästan exakt tre decennier som svenskspråkig redaktör vid Metallarbetarförbundets medlemstidning Ahjo var signalerna från de flesta av arbetsplatserna inom metallindustrin de samma. Svenskfinland var på den punkten inget undantag och det ovannämnda citatet härstamma från en metallverkstad i Jakobstad.
Till saken hör att undertecknad i slutet av november var på väg för att hålla ett tal inför Dalsbruks metallarbetarfackavdelnings höstmöte i Folkets hus. En avdelning där de finlandssvenska kommunisterna av tradition haft en stark ställning, även om dagens politiska styrkeförhållanden i avdelningsstyrelsen är sex socialdemokrater och fyra vänsterförbundare. I bussen på väg mot Dalsbruk mitt på Kimitioön blev jag uppringd av Henrik Hultin som är klubbhövding för Svenska klubben i Helsingfors som frågade om jag kunde ställa upp som föredragshållare vid något av föreningens möten vintern 2011. Sagt och gjort. Vi kom fram till att rubriken "Mellan arbete och kapital" skulle vara en passande rubrik, så en februarikväll fick jag för närmare trettio klubbröder berätta om mina nästan trettio år i fackföreningsrörelsens tjänst.
Detta gav mig också anledning att fundera på hur både världen och Finland förändrats under alla dessa år. Det är kanske inte alla förunnat att på väg för att tala inför Dalsbruksmetallare i Folkets hus bli uppringd av Svenska klubben i Helsingfors. Tala om en position mellan arbete och kapital!
Tanken på en ständig kamp mellan kapitalägare, kapitalister och dem som utför arbetet, arbetarna eller proletärerna har sin grund främst i den marxistiska klasskampsteorin. Bland annat i Det kommunistiska manifestet som utkom 1848 har Karl Marx och Friedrich Engels målat upp en bild av hur denna kamp ständigt fördjupas och hur den till slut kommer att utmynna i en våldsam urladdning, en revolution, som skapar ett nytt samhälle som likt fågel Fenix stiger upp ur ruinerna av det gamla systemet. Gammaltestamentligt inspirerade profetior så det förslår. Marx och Engels beskriver vidare hur arbetarnas kunskapsnivå liksom även deras löner bara sjunker och sjunker. Nu vet vi alla att utvecklingen på sikt kom att gå i helt motsatt riktning, utan att förneka att den nöd och det elände som följde bland annat i den brittiska industrialismens kölvatten och som gjorde Marx så socialt upprörd och engagerad då skulle ha varit en grym verklighet.
För dagens industriarbetare är det löneförhöjningar, ökad köpkraft och krav på mera kunnande och kompetens i arbetslivet som gäller. Och isynnerhet i den industrialiserade västvärlden har välfärdssamhället avlägsnat många av de gamla sociala och ekonomiska orättvisorna. Detta var i mitt budskap både inför Dalsbruks metallarbetarfackavdelning och Svenska klubben i Helsingfors. Publiken verkade i stort sett enig också om några bland de förstnämnda åhörarna inte ansåg att arbetarna fått det mycket bättre, medan ett inlägg bland klubbens medlemmar ondgjorde sig över fackföreningsrörelsens strejkbenägenhet.
I ett gemensamt uttalande från augusti 2009 konstaterar Metallarbetarförbundet och arbetsgivarparten Teknologiindustrin att "En nyckel för arbetsgemenskapens framgång är att arbetsgivaren och och personalen med gemensamma krafter utvecklar företagets verksamhet. Genom att utveckla företagets och även arbetsmarknadsparternas förhandlings- och avtalspraxis kan man för sin del påverka företagets möjligheter att förbättra lönsamheten, konkurrenskraften och välståndet för personalen i arbetet. Målsättningen för utvecklandet av samarbetet är även att skapa ett sätt att fungera så att man framgångsrikt kan möta nuvarande och kommande utmaningar."
Reportagen från det svenskspråkiga medlemsfältet inom Metallarbetarförbundet efter det vi drabbades av finanskrisen hösten 2008 talar samma språk. År 2009 var Leif Nyberg som är huvudförtroendeman vid metallföretaget Tammet i Ekenäs mycket nöjd med hur bra företaget klarat sig i en svår tid. Han uttryckte samtidigt sin tacksamhet över det sätt på vilket Tammets ägare och vd Gretel Ramsay skött sitt företag (Ahjo nr 24/2009). Nyckelorden vid Tammet som tillverkar stålnät och portar är flexibilitet och snabba leveranser. Vid Wikar i Kronoby där man gör skogs- och jordbruksmaskiner upplevde man både hösten 2008 och 2009 branta stup neråt i finanskrisens kölvatten. Men huvudförtroendeman Tom Lyttbacka var ändå nöjd med att man dels genomförde permitteringarna i två etapper så att alla inte på en gång drabbades och att man år 2010 helt sluppit den sortens åtgärder vilket gav en tro på framtiden(Ahjo nr 9/2010). "Det gäller att tänka positivt" sade montör Rainer Malmberg vid SBA Interior i Svartå där man tillverkar fartygsinredningar(Ahjo nr 12/2010). Trots att företaget hade upplevt svåra tider på grund av den finländska varvsindustrins problem som en följd av finanskrisen ansåg han det bättre att vara optimist än pessimist. Och där hade en ljusning redan börjat skymta. Vid Björkboda Lås på Kimitoön kunde huvudförtroendeman Kenneth Lindblom (Ahjo 10/2010) berätta den nästan sagolika historien om hur fabrikens olika personalgrupper genom sammanhållning och utan strejker och eller störningar i leveranser och produktion lyckades rädda låsfabrikens fortsatta existens.
Slutsatsen av allt detta? Också om det inom den privata industrin finns och kan uppstå intressemotsättningar mellan arbetstagare och kapitalägare så är alla ändå i samma båt när det kniper. På den punkten förefaller Marx profetior mer än avlägsna än någonsin, medan den finländska metall- och teknlogiiindustrins bägge parter visar vägen mot framtiden.
