Modernisterna visar oss det möjligas gränser
Johan Svedjedals bok Spektrum. Den svenska drömmen (Wahlström & Widstrand, 478 sidor, ill.) är ett sällan skådat akademiskt kraftprov. Författaren är professor i litteratursociologi vid Uppsala universitet och expert på bok- och förlagshistoria i – någorlunda – modern tid. Det fanns de som gissade att han skulle gå in i Svenska Akademien nu senast, efter det att Birgitta Trotzig tagit adjö. I ett annat vittert sällskap, Samfundet De nio, sitter han sedan flera år. Han behärskar ett enormt vetande och intresserade sig tidigt för digitala mediers betydelse i samhället.
Den här boken handlar om ett tidskrifts- och förlagsprojekt som samlade stora delar av den vänsterradikala intelligentian i Sverige under första hälften av 1930-talet. Dit hör sådana ryktbara namn som Gunnar Myrdal, nationalekonomen, och Karin Boye, poeten, den i förtid bortgångna. Gunnar Ekelöf publicerade sin debutdiktsamling, Sent på jorden, på detta förlag. När Bonniers vägrade att fortsätta sin utgivning av Agnes von Krusenstjernas romaner, förbarmade sig Spektrum över henne. Stora kritiker som Victor Svanberg och Erik Mesterton, som översatte T. S. Eliots The Waste Land, till svenska skrev här. Funkisarkitekten Sven Markelius, den stora stjärnan på världsutställningen i Stockholms 1930, tillhörde gänget. Centralgestalt var en misslyckad litterat, Josef Riwkin, med rysk-judisk bakgrund.
För ett gäng var det. Kanske har inget kulturellt kotteri i vårt språkområde varit mera sammansvetsat än detta. Förlagstexten på omslagets baksida liknar det vid den samtida brittiska Bloomsbury-gruppen, med Keynes, Virginia Woolf och andra prominenser. Men den Stockholmsbaserade Spektrum-gruppen var mindre aristokratisk, mera politisk, säkert inte mindre bohemisk och säkert minst lika betydelsefull för tidsandans utformning. Dessa människor hyllade sakligheten som princip, sexuell lössläppthet blev deras lyckomoral, ett antal inblandade (Boye, Hjalmar Söderbergs son Mikael) tog livet av sig. De hade väldigt litet hum om pengar, de var esteter ut i fingerspetsarna. Ingen av dem gjorde någon politisk karriär att tala om – Gunnar Myrdal som hade föresatt sig att bli statsminister föll pladask och förpassades efter kriget till Genève där han förbittrades av att se sin mindre briljante ekonomkollega Dag Hammarskjöld bli Förenta nationernas andre generalsekreterare (1953).
De drack te med varandra, var otrogna mot varandra. Några söp hejdlöst. Alla hatade Hitler, ett antal flörtade med Stalin. Det tycks inte som om finsk kulturell och litterär modernism skulle ha stått speciellt högt i kurs i denna krets (och föralldel inte heller särdeles lågt), även om Diktonius uppvaktades av somliga. (Alvar Aalto har två ynkliga nedslag i det väldiga personregistret, liksom Edith Södergran; Hagar Olsson har flera.) Trettiotalet var den svenska arbetardiktningens årtionde, men proletärförfattarna sökte sig väsentligen andra kanaler än Spektrum som blev den bildade medelklassens radikala alternativ till nationalism och rasism, till knätofs och landsbygdsromantik. Man ville röja upp och räta ut. Man ville vara fräck och fyndig. Atlasområdet i närheten av S:t Eriksplan i Stockholm blev motsvarigheten till Bloomsbury-kvarteren i London. Där kunde det knullas hejdlöst. (Fast homosexualiteten tycks ha varit mindre framträdande i den svenska huvudstaden än i den brittiska.)
Svenska Clartéförbundet – där Boye åren kring 1930 var en ledande figur – utgjorde nav i denna modernistiska rörelse. Den hade sin bas i studentmiljöerna (Göteborg, Lund, Stockholm, Uppsala). I dessa hyllades både fred och frigjordhet, mindre kroppskult och friska vanor. Clarté, till skillnad från Spektrum-gruppen, ynglade av sig flera politiska succéer: inte bara Sveriges längsta statsminister Tage Erlander (23 oavbrutna år), utan också märkligt nog en blivande ledare för högern, det svenska konservativa partiet, Jarl Hjalmarsson. Tidskriften Clarté förde politisk samexistens med Spektrum. Båda lät upp sina spalter för tidens begåvningar. André Gides Falskmyntarna utkom på Spektrums förlag. Och föralldel: Elmer Diktonius publicerade sig i tidskriften 1932 med "Tyst kamrat". Revolution stod inte på programmet, däremot sexualpolitik och självavård i freudiansk anda.
Detta var människor som ville ändra världen genom att visa att det gick att ändra sig själv och därmed andra. De trodde på exemplets makt. Slet och arbetade gjorde de, för liten belöning. De drog nytta av den tolerans – "repressiv tolerans", skulle Herbert Marcuse senare tala om i förhånande ordalag – som rådde i det svenska samhället vid denna tid. Här förbjöd man inte extremister att organisera sig (även om det fanns de som ville göra som i Finland: högern och bondeförbundet), här söp man dem under bordet. Man gullade inte med dem, men man förlöjligade dem nog. På utställningar och i offentliga lokaler kunde funktionalismen triumfera, i arbetar- och de lägre medelklasshemmen överlevde fåtöljernas lejontassfötter och våderna runt spröjsade fönster. Kollektivhus blev en dystopi för en underklass som ville ha eget och inte hade behov av barnpassning under ständiga opera- och restaurangbesök på kvällar och nätter.
Ingen av dessa människor gick under, annat än av egen kraft. I Sovjetunionen, nästan-lycko-riket, försvann så gott som hela bunten, också de systemtroende. Johan Svedjedals bok är en reminder. Den säger oss både vad som inte borde vara tillåtet, att släppa loss modernismen som överideologi, för då vet man inte hur det går, och vad som samtidigt är nödvändigt, nämligen att låta modernisterna härja, för inga kan bättre än de visa på gränserna för det möjliga.
