Jag är historiker, och vid det här laget kan jag utan överdrift påstå att jag kan mitt ämne bra. Jag har ägnat mig åt det dagligen sedan 1984 och innehar sedan 2003 en professur vid Lunds universitet. Likväl händer det då och då att jag möter människor som helt förnekar min vetenskaps, och därmed mitt yrkes, existensberättigande. Historia likställs med sagoberättande, och jag får veta att vi historiker minsann inte besitter någon vetenskaplig metod värd namnet. Vi bara gissar. Innan tidsmaskinen är uppfunnen kan vi lika gärna övergå till att skriva romaner.
För det mesta slår jag ifrån mig dylika dumheter som just dumheter, utsagor av folk som inte vet bättre, som inte har en aning om vad historisk forskning går ut på. Men dumskallarnas provokationer sätter fingret på en intressant punkt. Vetenskaperna existerar inte i ett vakuum. Det är, ytterst, vi människor som avgör vad som skall uppfattas som vetenskap. Olika tider och kulturer har sina egna preferenser och tolkningar, och utvecklingen är inte förutsägbar. För ett sekel sedan fanns det en liten men välorganiserad opinion som önskade att det akademiska samhället skulle börja betrakta spiritism som en vetenskap. Vi vet att de misslyckades, eftersom vi har en historisk backspegel att nyttja, men det visste man inte i början av 1900-talet. Under sommaren 2011 har homeopati och alternativmedicin varit ivrigt diskuterade i svensk press. När ett antal kända svenskar, med astronauten Christer Fuglesang i spetsen, svalde en kraftig överdos av ett homeopatiskt medel för att påvisa dess verkningslöshet fick aktionen stort utrymme i media. Frontlinjerna var glasklara: vetenskap mot icke-vetenskap, sanning mot bluff!
Det är lätt att bli malligt fördömande och skaka på huvudet åt spiritister och (om man håller på Fuglesang & Co.) homeopater. Just på denna punkt kan min egen vetenskap, historia, stämma till eftertanke. Historien uppvisar många exempel på omvärderingar av föregivet vetenskapliga discipliner. Ett ypperligt exempel är synen på astrologi.
Idag tror ingen seriös forskare på astrologers förutsägelser. Under medeltiden var förhållandet det motsatta. Från att ha fördömt astrologi som ett praktexempel på hednisk vidskepelse började den kristna kyrkan under tidig medeltid att successivt omhulda disciplinen som ett sätt för de lärde att nå kunskap om Guds stora plan. Astrologi blev en vedertagen metod för Herrens profeter, präster som tolkade kometer och järtecken i syfte att förutspå framtiden. Därefter kom den vetenskapliga revolutionen med Copernicus, Brahe, Kepler och Galilei, och då sjönk äntligen astrologin ned i det ovetenskapliga träsk där spågummor och horoskopställare ännu vistas. Så, ungefär, brukar det heta i allmänhistoriska översikter.
Som typiskt exempel på resonemanget kan anföras 1619 års rättegång mot den finske astrologen Sigfridus Aronus Forsius (av namnet att döma född i Helsingfors). Forsius ställdes inför rätta, och fälldes, av Sveriges kyrkliga myndigheter. Kung Gustav II Adolf var personligen inblandad i förarbetet till rättegången. I domen slog prästerna fast att astrologi var att likställa med hedendom. Ingen sann kristen skulle ägna sig åt dylikt. Ergo: den vetenskapliga världsbilden vann mark på vidskepelsens bekostnad. De lutherska prästerna hade äntligen sett ljuset. Astrologin var på väg ut i kylan.
Men om vi läser in oss på bakgrunden till rättegången, om vi noterar hur domarna i tribunalen resonerade och vad som hände sedan, inser vi att slutsatsen inte stämmer. Forsius fiender var egentligen inte alls ute efter att fördöma astrologi. De var ute efter att näpsa Forsius som person, eftersom han hade gjort vad olovligt var i deras ögon. Det bekymmersamma med astrologen från Helsingfors var inte att han ägnade sig åt astrologi utan att han utmanade prästerskapets auktoritet. I sina skrifter hade nämligen Forsius varit oförsiktig nog att sanktionera utsagor av vad vi skulle kalla en andlig frilansare, bondeprofeten Jon Olofsson. I och med det utmanade Forsius (liksom Jon Olofsson) det andliga ståndets monopol inom religiösa, vetenskapliga och etiska frågor. Det rikssvenska prästerskapet hade ingenting emot astrologiska spekulationer, men endast under förutsättning att metoden vilade i deras egna privilegierade händer. Utbölingar göre sig icke besvär. Domslutet syftade till att sätta munkavle på vanligt folk, inte till att förbjuda en etablerad disciplin.
Detta framkommer tydligt i en nyutkommen svensk avhandling, Martin Kjellgrens Taming the Prophets (Sekel bokförlag). Som Kjellgren visar var astrologi en integrerad del av de lärdes världsuppfattning både före och efter rättegången mot Forsius 1619. Det var, med nuvarande terminologi, en godkänd vetenskap. Faktum är att vissa personer, vilka stundom opportunistiskt agerade som astrologikritiker, själva ägnade sig åt avancerade astrologiska studier och publicerade sig i ämnet. Hit hörde den lärde Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646), biskop i Strängnäs och sedermera ärkebiskop i Uppsala. För en typisk renässansmänniska, även en kung och en präst, var astrologi inte kontroversiellt utan självklart. Den förändring som vi har trott oss skåda i 1619 års beslut kom i själva verket långt senare.
Exemplet illustrerar den nära kopplingen mellan vetenskap och makt. Det är maktens innehavare som avgör vad vi andra bör uppfatta som god vetenskap och god forskning. Det är ett givet faktum att maktens män och kvinnor ibland kan ha fel. Därför är det desto viktigare att vi som utövar vad vi själva uppfattar som vetenskap ständigt är beredda att försvara dess grundprinciper och redogöra för varför våra metoder och teorier är relevanta. Den historiker som nonchalerar källkritikens regler och uraktlåter att poängtera behovet av att sätta sig in i tankesätt och mentaliteter i de epoker hon studerar gör mer än att ge kritikerna vatten på kvarnen - hon gör arbetet lättare för de personer som de facto är ute efter att förfalska det förflutna för egna syften.
