Hör du till dem som någon gång ondgjort sig över till synes idiotiska beslut som tagits i Bryssel? Och förundrat dig över vilket ljushuvud som kläckt idéen? Med stor sannolikhet har förslaget sitt ursprung i en av de över tusen expertgrupper som verkar som rådgivande arbetsgrupper för EU-kommissionen. EU kan i sig te sig som en svårgreppad beslutsapparat, om man ser till beslutsgången mellan institutionerna; EU-kommissionen med initiativrätt och rådet och parlamentet som delar lagstiftningsmakten. Men tar man dessutom med expertgrupperna i beräkningarna blir kalkylen ogenomskådlig.
Expertgrupperna är en vedertagen praxis; formellt är de arbetsgrupper som är tillsatta som rådgivande organ, men i praktiken förbereder de långt EU-kommissions initiativ och beslut om detaljreglering. I exakt vilken utsträckning det vete katten, för så till den grad skyr Barrosos andra kommission offentligheten. I sig är det paradoxalt för EU-kommission har under Barroso bokstavligen satsat miljarder euro (sic!) på offentlighetsarbete, dvs. reklamkampanjer, publikationer, webbsidor och etermedieproduktion dels för ämbetsverken och för projekt som finansieras ur EU-medel. Däremot ser det ut som om Barroso kategoriskt nekar till öppenhet och politisk ansvarighet vad gäller beslut under beredning; istället finns den så kallade kommunikationspolitiken till för att ge EU-organens syn på vad de själva gör och skapa en chimär av offentlighet.
Först och främst är det oklart vilka arbetsgrupper som verkar inom EU-maskineriet, eftersom besluten att tillsätta dem inte ges omedelbar offentlighet. Efter påtryckningar har EU-kommissionen inrättat ett register som listar över 1000 arbetsgrupper, men som bygger på knapphändig och fragmentarisk information som dessutom är delvis föråldrad. Det finns ett beslut som reglerar tillsättandet av expertgrupper, men det dokumentet som antogs i ny tappning för några månader sedan tjänar bara till att legalisera EU-kommissionens fulla diskretion i tillsättandet av arbetsgrupper för vilka ändamål och med vilka medlemmar som helst. Ett riktigt välformaliserat bäste broder-system, med andra ord.
Förutom att utnämningarna är godtyckliga och att det är oklart vilka intressen experterna finansieras av och verkar för, är reglerna om tjänstemanmaansvar inte tillämpliga för dessa utomstående sakkunniga. Eftersom mötena absolut inte ges offentlighet och inte heller protokoll eller beslut med undantag för några få arbetsgrupper (kommissionen hänvisar till sekretessbestämmelser), kan man bara sluta sig till att skrävlandet i EU-kretsar om vilken lobbare som lyckats trumfa igenom vilket beslut stämmer, om det så gäller liberaliseringen av posttjänster eller detaljerad reglering av lantbruket.
Alter-EU, en koalition av organisationer och akademiker som jobbar för öppenhet inom EU, larmar
om att över hundra arbetsgrupper som bereder beslut som är avgörande för den inre marknaden de facto domineras av 'big business'. Kommissionen kringgår uttryckligen reglerna om intressekonflikter genom att tillsätta de sakkunniga i en personlig kapacitet. Sålunda verkar flera hundra anställda vid finansinstitut i grupper som bereder regleringen av finansieringstjänster. Då Schuman-planeten sent omsider uppfattade att verkligheten där ute berörs av en finanskris som har en snöbollseffekt på det ekonomiska och sociala planet, tillkallades de största bankernas till en arbetsgrupp på hög nivå som bearbetade finansregleringen. Andra slående exempel på utomstående expertgrupper är derivatgruppen med stark förankring i finansvärlden som satts att forma regleringen av finansinstrument, en grupp näringslivsrepresentanter som ska avskaffa skattehinder, en brokig skara privatiseringsexperter som grunnar på öppnandet av offentliga marknader och näringslivsgruppen som delar ut årets europeiska miljöpris till företag.
Faktiskt så är inte ens begreppet expertgrupp reglerat, utan det kan också handla om en 'motsvarande enhet'. I klartext har därför en tjänsteman i ledande ställning full diskretion att tillkalla vem det vara månde till ett rådgivande organ som man då besluter inrätta. Det är särskilt problematiskt vad gäller de områden där EU-kommissionen har vittgående delegerad beslutandemakt för detaljreglering, såsom bland annat den inre marknaden, jordbruk och livsmedelsproduktion och hygienstandardisering, viss miljölagstiftning etc. I vissa grupper ingår bara medlemsländernas representanter, men inte heller om dessa tjänstemannagruppers arbete ges det någon information. Frågar man en tjänsteman uttryckligen vad som behandlas i grupperna får man inga svar, eftersom endast politiska möten diskuteras, dvs. de på ministernivå.
Det här är ingen tillfälligt, utan tvärtom är expertgrupperna ett instrument och ett uttryck för att EU-kommissionen under Barroso ytterligare befäster den korporatistiska strukturen i Bryssel. Var och en har sin plats och ju mer pengar man har för sina kampanjer, reklam, betalseminarier, medlemskap i tankesmedjor och betald vänskap i politiska allianser, desto bättre. Sen finns det dom som gör sitt bästa för att springa ifatt ekorrhjulet som snurrar med kraftig högerspinn helt enligt den förhärskande politiska trenden i Europa. De som ramlat ur är fackföreningsrörelsen, som klagar på att man inte får någon plats i organ med inflytande, utan bara kallas till andrahandskonsultationer som i praktiken inte har någon betydelse. Andra medborgarrörelser, bland annat miljörörelsen är välsedd i vissa sammanhang, beroende på vem man kohandlar om miljöreglering med, och konsumentorganisationer likaså i den mån man nyttar industrin. "Bli vän med din fiende" är den senaste lobbytrenden, för visst ska man ju alltid bedriva dialog mellan penningstinna industrirepresentationer och gräsrotsrörelser.
I boken 'Bursting the Brussels Bubble' skriver Yiorgos Vassalos, som jobbar med att granska företagslobbyn i Bryssel för organisationen Corporate Europe Observatory, om EU-kommissionens 'big business' agenda. Den officiella förklaring till att man behöver så många expertgrupper är att kommissionen har förhållandevis få egna sakkunniga, även om man räknar med EU:s forskningsinstitut. Frågan är varför inte EU-institutionerna i högre grad anlitar de så kallade gemenskapsbyråerna och verkställande organ som av politiska skäl ska inrättas i varje medlemsland (och i en del två). Tvärtom klagar de här ämbetsverkena på att de är frikopplade från vad som bereds inom EU-organen och att deras expertis inte utnyttjas.
Öppenhetsivrarna pekar på att expertgrupperna är ett sätt att engagera de uppskattningsvis minst 15 000 lobbarna i beslutsprocessen och på det viset säkra deras stöd. Samtidigt säger man att direktivberedningen mellan medlemsländernas myndigheter och EU-organen är en högst teknokratisk process där man undviker att engagera resten av samhället i den vetenskapliga och sociala debatt som skulle behövas. De som vill slå hål på 'Brysselbubblan' säger att EU-kommissionen inte strävar efter att uppnå legitimitet och vara ansvarig inför samhället i stort, utan istället enbart gentemot näringslivet. De pekar också på dimensionerna; då antalet arbetsgrupper ligger på över tusen och en femtedel av experterna kommer från näringslivet (enligt kommissionens tillkännagivande), visar det på attt ungefär 7500 externa rådgivare ur näringslivet är verksamma vid EU-institutionerna. Minst. Det ger en utomstående sakkunnig per två tjänstemän med lagberedningsuppgifter.
Viktigast för de här externa experterna är det privilegierade tillträde de genom sin sakkunnigposition åtnjuter och insynen de får i EU-politiken. Det i sin tur är värt pengar. De facto tillkommer många expertgrupper på initiativ av de här utomstående sakkunniga. Det är av strategisk betydelse för intresserepresentanterna att skapa ett organ där man kan forma den politiska agendan. Men det är befogat att fråga sig huruvida EU-kommissionens förkärlek för företagslobbyn är i allmänhetens intresse. Åtminstone borde processen granskas i demokratisk ordning.
