Kommunkartan med de 70 tilltänkta kommunerna som regeringen kallar för tjänstemannaförslag sätter sin prägel på kommunalvalet och lever kvar som en underström med betydelse för valutgången, förutspår Djupsund. Han räknar trots detta med att Samlingspartiet och Socialdemokraterna klarar sig väl. Att Sannfinländarna med ett rekordantal kandidater och en stor valbudget också kommer att höra till valets segrare håller han för sannolikt.
Årets kommunalval har av både politiker och bedömare karakteriserats som inte bara viktigt utan rent av historiskt. En orsak till detta är att valet har potential till att starkt möblera om i fullmäktigeförsamlingarna och därigenom även i statens – läs regeringens – möjligheter att driva kommunreformen vidare. Samtidigt som alltså det politiska etablissemanget fäster stor vikt vid valet kan man fråga sig vilket engagemang som präglar partiernas maskinerier och fotfolk samt medborgarna.
Sfp haft ett stabilt stöd
Låt mig som en bakgrund till dessa frågor kasta en kort blick tillbaka på tidigare kommunalval. Det första som då slår en är hur kraftigt intresset att rösta falnat. År 1976 röstade 81% av folket på landsbygden och 77% av stadsborna. Som värst, år 2000 var motsvarande siffror 63,6 och 52,3%. Alltså röstade i stort sett bara varannan stadsbo i detta val! År 2008 snyggades läget lite upp då 61,3% av finländarna deltog i kommunalvalen; en mycket låg aktivitet även detta. Här kan vi även notera att det funnits en tydlig och konstant skillnad mellan land och stad; intresset att rösta kommunalt är klart lägre i se senare än i de förra miljöerna.
Min andra iakttagelse rör de historiska styrkeförhållandena mellan partierna; fyra kommentarer kring dessa. För det första noterar jag att vänsterförbundet och dess föregångare konsekvent sjunkit i stöd. Från ett stöd på 18,5% och en plats bland de fyra stora år 1976 till 8,8% och en position som ett mellanstort parti år 2008. De gröna har, för det andra, däremot gjort en motsatt resa; från intet till ett stöd på 8,9% senaste val. SFP är, för det tredje, spännande i det att partiets stöd varit otroligt konstant. I de 9 valen sedan 1976 har stödet varierat endast 0,7 procentenheter, mellan 4,7 och 5,4 %. Slutligen, för det fjärde, har de inbördes styrkeförhållandena mellan de så kallade tre stora partierna varierat över tid. Traditionellt har Socialdemokraterna (SDP) varit störst, mätt i andel röster, medan Samlingspartiet (Saml.) och Centerpartiet (CP) bytt om på andra och tredje plats. Men under de tre senaste valen har rangordningen mellan partierna varje gång skiftat. Medaljtrion har sålunda växlat på följande sätt: 2008; Saml. – SDP – CP, 2004; SDP – CP – Saml., 2000; CP – SDP – Saml.
Historiens lärdom kan kanske sägas vara att intresset för kommunalvalen dalat markant, att denna nedförsbacke är klart brantare i städer än på landsbygden samt att styrkeförhållandena mellan de tre stora partierna under senare tid varierat kraftigt.
Hur ser då läget ut inför valet om en knapp månad? Vilka är de stora frågorna, vilka är partiernas utgångslägen, vilken är aktivitets- och engagemangsnivån hos partier och fotfolk samt vilket är medborgarnas intresse? Alla dessa omständigheter ser självfallet olika ut i landets olika delar och kommuner varför lokala förhållanden långt kan fälla avgörandet i den enskilda kommunen. Detta till trots präglas valupptakten även av mer generella, nationella trender och i det följande kommer jag att hålla mig till att kommentera dessa.
EU-problematiken skäl uppmärksamhet
Årets valrörelse har inte så mycket kännetecknats av konkreta kommunala frågor som av tre olika underströmmar vilka fångat såväl partiernas, mediernas som medborgarnas intresse. Den första av dessa underströmmar är tveklöst den problematik som präglar situationen inom Euro-zonen. Problematiken är självfallet, såsom regeringspartierna kraftigt betonat, inte kommunalpolitisk. Samtidigt är denna problematik ytterst viktig för landets framtid vilket även medfört att den givit politikerna och politiken en alldeles osedvanlig medial synlighet. De allt mer oroade medborgarna möts snart sagt dagligen, via etermedier, tidningar och nätet, av nya nyheter och analyser av hur Euro-zonens problem bara blir djupare och allt mer svårlösta. Tillika möts de av analyser och kommentarer om hur svårt dessa problem kan komma att avfärga sig även på Finland. Givet att medborgarnas kanaler att reagera och uttrycka sin oro är få och inte särdeles kraftfulla så kan vi förvänta oss att kommunalvalet blir en kanal för även denna oro bland folket.
Bollen hos kommunerna?
Den andra underströmmen i valet skapades av ministeriets så kallade kommunkarta med de 70 tilltänkta kommunerna. Mer bensin på brasan kastades av minister Henna Virkkunens mycket aktiva lobbande för en kommunreform i snart sagt alla landsändor. Motståndet mot reformplanerna blev dock såpass starkt, på lokalplanet även inom regeringspartiernas led, att regeringen och framför allt Samlingspartiet slog bromsarna på. Efter årsskiftet åkte Virkkunen i svalen och har varit skäligen osynlig samtidigt som budet från regeringen nu är att kartan var tjänstemännens verk och att regeringen spelat bollen över till kommunerna vilka nu själv skall få avgöra hur den kommunala framtiden skall se ut. Förenklat kunde man dock säga att ur regeringspartiernas synvinkel är skadan redan skedd. Bilden som – rätt eller fel – etablerades av regeringens reformambitioner är etablerad och svår att förändra och då frågen skapar starkt engagemang på den kommunala nivån så lär nog denna underström leva kvar och ha betydelse för valet.
Lamt intresse för valet
Den tredje underströmmen i valrörelsen består i medborgarnas tilltagande ointresse att engagera sig kommunalpolitiskt. Trenden är inte ny men den är starkare i detta val än tidigare. Speciellt oroande är de tecken vi ser på att ointresset är oproportionerligt starkt bland kvinnorna.
Samtliga partier påverkas, om än på olika sätt och olika starkt, av dessa tre underströmmar. Man kunde kanske anta att om ett parti har en relativt homomgen syn i eurofrågan och rörande kommunreformen så kan partiet klara sig rimligt bra i valet. Men om åsikterna inom ett parti går kraftigare isär så kan detta avfärga sig negativt på partiets valresultat. Till den förra gruppen partier hör främst Samlingspartiet och Sannfinländarna medan de övriga partierna i något högre grad kännetecknas av en intern splittring i åsikterna. Centerpartiet framstår måhända idag som ett ganska homogent parti men de olika djupa klyftor som föddes under partiets tid som ledande regeringspart lever kvar nog så kraftigt.
Det som kommer att var mycket centralt för partiernas valresultat är den tredje underströmmen; partiernas, fotfolkets och medborgarnas aktivitet och intresse och faktumet att alla detta varierar partierna emellan. Generellt har, såsom ovan nämnts, intresset att ställa upp i valet sjunkit och det samma gäller partiernas satsning på valet i termer av hur mycket pengar man plöjer ned i valkampanjen. Dessa fenomen varierar dock tydligt mellan de olika partierna. Grovt taget kan vi på denna punkt dela in partierna i tre grupper. Den första gruppen består av Samlingspartiet, SDP, De Gröna samt SFP. Dessa karakteriseras av att kandidatmängden nog sjunkit men inte särdeles mycket; för De Gröna har antalet kandidater till och med lite ökat. Samtidigt har man skurit ned, men inte särdeles mycket i valbudgeterna. Bägge förändringarna kan beskrivas som marginella. Den andra gruppen partier utgörs av Centerpartiet och Vänsterförbundet där minskningen i kandidatmängd varit mer markant; bägge har sedan valen år 2000 tappat cirka 17% av kandidatmängden. Dessa partiers valbudgeter har även dragits ned nog så markant; i CP:s fall handlar det om en minskning på ca 60% i förhållande till valet år 2008. Nu satsar partiet ca 300.000:- , att jämföra med att Samlingspartiet satsar ca 700.000;- och även Sannfinländarna över en halv miljon. Den tredje gruppen består i endast ett parti, Sannfinländarna som i allt väsentligt går emot strömmen. Man har mer än tredubblat sin valbudget och kandidatmängden har vuxit pyramidalt. Jämfört med förra valet har mängden kandidater, nu ca 4300 stycken, vuxit med 137% och jämför vi med valet år 2000 så är ökningen hela 393%.
Då jag utifrån de omtalade tre underströmmarna, på en generell nivå, reflekterar över hur valet kann tänkas gå så kommer jag fram till följande:
Strålkastarljuset på Sannfinländarna
Samlingspartiet kan komma att klara sig rimligt bra och bibehålla positionen som det i röstandel mätt största partiet. SFP samt De Gröna har även goda möjligheter att klara sig såpass bra att man bibehåller eller möjligen till och med aningens förstärker sin ställning. Socialdemokraterna förväntar jag mig göra ett hyfsat val men det finns en viss risk för att Jutta Urpilainen åter tvingas förklara en liten förlust som en klar avvärjningsseger.
De inte blott spännande utan även viktiga frågorna med tanke på framtida politik på både nationell och kommunal nivå är hur det går för Centerpartiet och Sannfinländarna. Det som ligger CP i fatet är bland annat; förluster i en lång rad val, färre kandidater än tidigare, klart mindre pengar än tidigare, ett ganska trött och inte särdeles kampvilligt fotfolk/partimaskineri och en ny ordförande som inte lyckats ta plats i offentligheten och därmed ej heller lyckats profilera sig och sitt parti som ett tydligt och trovärdigt alternativ. Dessa omständigheter kan sammantaget leda till ett historiskt sett katastrofalt, eller i alla fall synnerligen dåligt, val för CP. Sannfinländarna å sin sida har alltså ett rekordantal kandidater över i stort sett hela landet, man har en mycket stor valbudget, man har med sig mediernas strålkastarljus och man rider mycket på den icke-kommunalpolitiska fråga som just nu är hetast och som engarerar och oroar medborgarna, problemen inom Euro-zonen. En fråga som ännu före valen kan te sig än mer het och problematisk om situationen rörande Grekland och Spanien blir, såsom mycket indikerar, ännu besvärligare. Spelbrickorna verkar vara lagda sålunda att Sannfinländarna når en klar framgång i valen; själv håller jag det inte för omöjligt att de når en position bland de tre största partierna.
Om utfallet i kommunalvalen skulle gå enligt dessa förutsägelser så skulle detta nog ha konsekvenser för den framtida politiken på såväl kommunal som nationell nivå. Det är därmed inte helt fel att karakterisera det instundande valet som potentiellt historiskt viktigt.
