Efterspelet efter Karlebybeslutet har fått alltmer besynnerliga drag. Om man skall tro statsministern rätt skall det vara fritt fram för staten att lägga om sin förvaltning utan att se till regionernas egenskaper.
Den österbottniska kustremsan är ett sammanhängande och naturligt område som förs samman av historia, kultur, språkliga förhållanden och näringslivet. Dessutom finns i Österbotten en fungerande förvaltning som ger fullgod service åt invånarna. Men det spelar ingen roll, om man får tro statsministern, så länge någon på något annat ställe har gått igenom några kurser i svenska. Då gör det ingenting om man slår sönder ett sammanhängande område.
För ett drygt år sedan kastade jag fram ett förslag om att gå in för någon form av specialstatus för Österbotten. Misstaget jag gjorde då, erkänner jag, var att jag inte i samma sammanhang hade några modeller för Öst- och Västnyland och för Åboland. Svenskfinlands hackordning fungerade då felfritt. Jag fick höra att jag vill bygga upp murar och isolera Svenskfinland. Tanken var naturligtvis helt orealistisk och det lades mycket möda ner på att skuffa in mig i det språkextrema hörnet, skamvrån i Svenskfinland. "Att bygga murar" är den värsta synd en finlandssvensk kan begå. Hur man kan bygga murar i vårt helt och hållet blandade samhälle övergår min fattningsförmåga, men den frågan skall jag inte behandla här.
Min poäng är att vi inte vågar tänka. Vi är hemmablinda för det egna systemet och vågar inte erkänna att man kan ha bättre lösningar på annat håll än hos oss. Olika former av specialstatus är helt vanlig praxis på olika håll i Västeuropa och de fungerar bra, ja, de fungerar bättre än vårt system. Karlebyfrågan är ett bottennapp som visar svagheten och instabiliteten i det tvåspråkiga Finland.
Har vi råd att inte tänka? Har vi råd att inte ha ambitioner? Svaret är förstås nej. Jag skulle inte vara bekymrad om vi skulle ha ett debattklimat där flera alternativa modeller skulle nötas mot varandra för att sedan förädlas till den ultimata lösningen. Men det är inte så. Istället läggs det mycket möda ner på att förklara det orealistiska i nya förslag utan att själv prestera något bättre som skulle vara "realistiskt". För det vi behöver är något kvalitativt bättre.
Karlebyfrågans efterspel visar en vilja att genom andra beslut tumma på grundlagen. Antingen genom nytolkningar av den eller genom att undergräva den genom slopad skolsvenska eller något annat i den stilen. Centerns ungdomsförbund vill bli av med tjänstemannasvenskan. De gröna föreslår frivillig svenska vid östgränsen till förmån för ryska.
Adderar man till att Centern vill permanenta Kajanalands förvaltningsmodell så ser man ett mönster av regionala särlösningar. Skulle man t.o.m. kunna kalla det för specialstatus? För Kajanalands förvaltningsförsök finns en helt egen lag. Är det inte en specialstatus de Grönas förslag med andra språkkrav skulle innebära för östgränsen? Varför är speciallösningar för andra delar av landet realistiska, men det som kunde gälla de tvåspråkiga trakterna vill vi se som orealistiska?
Jag tar inte ställning till om en dylik regionalisering är bra eller dålig, men i mönstret finns en klar inkonsekvens. Däremot är jag övertygad om att bristen på öppenhet i den finlandssvenska debatten för nya idéer leder till att det enda det finlandssvenska samfundet har att erbjuda är status quo. Kan man inte uppnå status quo så handlar det enbart om hur många steg bakåt man tvingas gå. För att kunna ta steg framåt krävs en annan glöd.
Kommer de Gröna att avkrävas en bevisbörda för sitt förslag med andra språkkrav i östra Finland? Svaret är nog nej. Det behöver man inte bevisa eftersom det är en politisk vilja. Inte behöver man heller bevisa att Kajanaland behöver en särlösning - saken är ju självklar.
Det är vi själva som skapar utrymmet för debatten. Också i Svenskfinland.
