Det är allmänt känt att Belgien är splittrat i två språkgrupper, valloner och flamländare, som grälar så intensivt att landet ofta saknar en funktionsduglig regering. Att Belgien dessutom har en tredje och mindre grälsjuk språkgrupp omtalas sällan. Men faktum är att de tyskspråkiga i östra Belgien har starkare grundrättigheter än de flesta språkliga minoriteter i Europa, och de är rätt nöjda med sin lott.
"Inser ni vilket paradis ni lever i?" lär kung Baudouin I ha frågat då han gjorde en av sina resor till den tyskspråkiga minoritetens domäner för flera decennier sedan. Baudouin syftade främst på den vackra naturen, men kanske tänkte han också på minoritetens växande politiska och sociala rättigheter. Tiden efter det andra världskriget hade varit svår för de tyskspråkiga, men sedan 1970-talet förbättrades situationen stadigt.
De tyskspråkiga i Belgien är cirka 100 000 av vilka tre fjärdedelar bor i ett område i den östra delen av landet som har en långt driven autonomi. Man har eget parlament, egen regering, eget skolväsen, egen radio och egen dagstidning. Parlamentet ligger i "huvudstaden" Eupen och har existerat sedan 1984, året då autonomin tog ett stort steg framåt. På den tiden hette den folkvalda representationen "Rådet". År 2004 upphöjdes "Rådet" till "Parlamentet" i den belgiska grundlagen.
Sedan några decennier ger grundlagen de tyskspråkiga rätt att bestämma över frågor som gäller bland annat hälsovård och familjepolitik, skolor och utbildning, kultur och arbetskraftspolitik. År 2005 fick parlamentet utökade befogenheter inom beskattning och finansiering av de kommuner som finns inom det autonoma området. Parlamentet stiftar lagar som gäller enbart just där - inom ett område som ligger längs den tyska gränsen och på gränsen till Luxemburg och Nederländerna - i Europas kärna om man ser på kartan, men lite avsides sett ur Bryssels perspektiv.
Att autonomin för de tyskspråkiga har gått så långt beror i hög grad på att hela Belgien utvecklats i riktning mot en federal stat sedan tidigt 1970-tal. Makten flyttades i flera steg från centralregeringen till regionerna (flamländska, vallonska och huvudstaden Bryssel) samt till språkområdena (nederländska i norr, franska i söder, tvåspråkiga Bryssel i mitten och tyska i öster).
För lite gemensamt
Federalismen är följden av att valloner och flamländare har rätt lite gemensamt, så lite att många är ointresserade av helheten, nationen Belgien. I synnerhet i Flandern finns många separatister som tycker det blir dyrt att stödja det fattigare Vallonien. Andra inser problemen som skulle uppstå om landet där EU har sin bas föll sönder och Bryssel blev en liten stadsstat. I motsats till flamländarna önskar den tyskspråkiga minoriteten bevara ett enat Belgien.
"Antagligen är det vi tyskspråkiga som är mest måna om att landet inte splittras", säger Karl-Heinz Lambertz, minister och regeringschef i lokalregeringen när jag träffar honom i Eupen.
För de tyskspråkiga är livet som belgare en balansgång. Det finns en officiell PR-film som presenterar folkgruppens dramatiska historia. De största konflikterna är förpassade till historien och två av de "vanliga medborgarna" som intervjuas i filmen är noga med att betona att de är belgare som talar tyska - stolta över sitt språk, tyskan, och stolta över sin nationalitet, den belgiska.
På så sätt påminner de belgiska tyskarna lite om finlandssvenskar med svenska som modersmål och en entydig finsk nationalitet. För den tyska minoriteten i Norditalien, Sydtyrolarna, är situationen annorlunda. För dem vore det otänkbart att hålla på Italien i fotbolls-VM.
Hårda lärdomar
Den belgiska nationaliteten har inte alltid varit en självklarhet för den tyska minoriteten. Den belgiska Ostkantone har hört ömsom till Tyskland, ömsom till Belgien under historiens gång. Ostkantone blev en del av Belgien 1920, men annekterades av Hitler under andra världskriget. Området blev därmed en del av Tyskland 1940 medan resten av Belgien "bara" ockuperades.
På den tiden hälsade runt hälften av den tyskspråkiga befolkningen Hitler välkommen medan den andra hälften inte ville veta av honom. Det här ledde till hårda inre slitningar i samhället då vissa belgientyskar var nazister och andra hörde till motståndsrörelsen. Många skickades till östfronten - på särskilt farliga uppdrag, eftersom den tyska militärledningen inte litade på lojaliteten ens hos de mest lojala.
Då Ostkantone åter blev en del av Belgien efter kriget och soldaterna återvände togs de överlevande emot som nazister och förrädare av belgarna, helt oberoende av hur de hade förhållit sig till nazismen. Tyskspråkiga hade i praktiken yrkesförbud i vissa yrken och fick exempelvis inte arbeta som lärare efter kriget.
"I många årtionden hade vi svårt att tala om det förgångna med icke-tyskspråkiga belgare. Allt var för inflammerat. Men så är det lyckligtvis inte längre. Numera går det bra att diskutera det som varit", säger Gerd Henkes, som är tjänsteman i lokalstyret i Eupen.
De tyskspråkiga är måna om att inte skapa irritation i ett land där regeringssamarbetet på federal nivå ofta hänger på en skör tråd. Vissa stora stora frågor sköts alltjämt centralt i Belgien, som försvaret, utrikespolitiken, det högsta rättsväsendet, finanspolitiken - och naturligtvis kungahuset, som är en av de få förenande länkarna.
Starka och svaga sidor
Belgien har tre officiella språk, men det betyder inte att alla i Belgien måste läsa alla tre språken. Den tyskspråkiga regionen är klart avgränsad och där är kunskaperna i tyska ett måste. Den som där vill verka inom utbildningsväsendet, den kommunala byråkratin, parlamentet och det lokala rättsväsendet måste tala tyska. Eftersom det tyska språkområdet geografiskt ligger i den franskspråkiga regionen garanteras franskspråkiga rätten att använda franska. Men var man än rör sig i är det tyskan som hörs på gator, i caféer, i butiker och på kontor.
Tyskans regionala dominans kunde åtminstone i teorin leda till en viss trögrörlighet och stagnation när inflyttningen begränsas av språkliga skäl, men så är inte fallet. Avståndet är kort till Tyskland och handelsutbytet intensivt, för Köln ligger närmare Eupen än Bryssel. Regionens starka sida är arbetskraftspendlingen: Belgientyskar söker sig till Luxemburg, södra Belgien och Tyskland för att jobba. Och tyskar söker sig i sin tur dagligen till östra Belgien för att arbeta. På så sätt blir belgientyskarna en bro till andra delar av Europa, inte minst tack vare sina språkkunskaper.
Det här med brobyggandet är en av de centrala slutsatserna i en SWOT-analys som kartlägger starka och svaga sidor, risker och möjligheter i östra Belgien. Denna "Vision 2025 - Regionales Entwicklungskonzept der deutschsprachigen Gemeinschaft" visar också att det tyskspråkiga området ligger hyfsat till när det gäller åldersstrukturen. Området har i dag också den snabbaste befolkningstillväxten i Belgien.
Den systematiska kartläggningen av starka och svaga sidor (något som varje minoritet borde ägna sig åt) visar att regionen har ett gott utbildningssystem och att befolkningens språkkunskaper är mångsidigare än snittet, men att regionen har problem med att locka till sig högt utbildad arbetskraft - något som kanske beror på att området ligger avsides ur ett Brysselperspektiv.
Unik federation
I studien "Europeisk mosaik", som behandlar europeiska minoriteters juridiska ramverk och som gavs ut av Magma i våras, beskriver forskarna Sten Berglund och Kjetil Duvold den belgiska situationen på följande sätt. "Det är en federation, som är unik i den europeiska kontexten såtillvida att den saknar partier på federal nivå. Sedan de etablerade partierna delade sig i en flamländsk och en vallonsk del har de politiska partierna i Belgien den dubbla uppgiften att representera sina respektive språkgrupper och att söka sammanjämkning på federal nivå."
De flesta besluten fattas ute i regionerna. Sen gäller det för politikerna att hitta en gemensam linje i frågor som berör helheten.
Karl-Heinz Lambertz, minister och regeringschef i den tyska lokalregeringen, ger sitt eget tillägg till denna analys av polariseringen. Han representerar en liten part som de stora ibland glömmer bort. "Vårt arbete går ut på att främja de tyskspråkigas intressen här hemma. Samtidigt är det viktigt för oss att i federala sammanhang föra fram våra synpunkter när valloner och flamländare försöker arrangera landet på helt nya sätt."
De är alltså viktigt att de små håller sig framme när de stora försöker styra världen.
Språkminoriteten lever gott i sitt ostliga hörn. Förutom en lokalregering har den en plats garanterad i Europaparlamentet. Den tyska minoriteten har lägre arbetslöshet än snittet i landet, gott om utrymme och ett relativt mångsidigt näringsliv. Försiktigheten, oviljan att provocera majoriteten, syns inte bara i stora frågor, utan också i små - som när tyskan Lena Meyer-Landrut vann Eurovisionen i maj och Belgiens Tom Dice blev sjätte. På paradplats i den tyskspråkiga dagstidningen Grenz-Echo, som utkommer i Eupen, fanns en stort uppslagen artikel den 31 maj som firade Eurovisionsutfallet.
Bilderna av Lena och Tom är på millimetern lika stora.
Tyskarna är barnet i äktenskapet som knakar i fogarna. Och barnet gör allt för att de grälsjuka föräldrarna inte ska skiljas.
