Irland presenterade i slutet av 2009 utkastet till en officiell språkstrategi med målet att stärka den iriska språkminoritetens ställning. Irlands språkvision för år 2030 ska vända den negativa trenden.
Finland och Irland har mycket gemensamt: Det perifera läget i förhållande till Centraleuropa, en liten befolkning och ett vårdslöst förhållande till alkoholen. Och dessutom en språkminoritet. Men medan finlandssvenskarna har Sverige som språklig storebror kan den iriska språkminoriteten endast luta sig mot likasinnade språkspillror på andra håll, som den gaeliska i Skottland.
Irlands ursprungliga språk, iriskan (den irländska versionen av gaeliskan), förlorade en stor del av sin betydelse då britterna härskade över den gröna ön. Engelsmännen gjorde sitt bästa för att trycka ned eller utrota iriskan och tidvis var den helt förbjuden under 1800-talet. Under frihetskampen på 1930-talet gjordes många försök att återuppliva det gamla språket och frihetskämpar som Eamon de Valera förespråkade varmt iriskan som en av grundstenarna i nationsbygget.
Men inte ens det faktum att iriskan infördes som första officiella språk kunde stoppa utförsbacken, och engelskan förblev det dominerande språket också efter att Irland förklarade sig vara en självständig republik och lämnade det brittiska samväldet 1949. Idag är den iriska språkminoriteten liten - bara 3 procent av irländarna talar regelbundet iriska.
Utförsbacke
Iriskans största problem är att den kämpar om uppmärksamheten med världsspråket engelskan. Det gör att folkmajoriteten ofta viftar bort försöken att återuppliva iriskan som onödigt tjafs. En jämförelse med svenskans ställning i Finland är inte helt missvisande. I bägge länderna har minoritetsspråket nationalspråksstatus i grundlagen, vilket i teorin ger det en stark ställning. I bägge länderna är minoritetsspråket obligatoriskt för majoriteten i skolan. Men trots detta försvagas majoritetens språkkunskaper i såväl Irland som Finland, eftersom minoritetsspråket ofta upplevs som en onödig belastning.
Men medan den finska regeringen bara uttalar några bekymrade ord om utvecklingen har den irländska regeringen just offentliggjort sin nationalspråksstrategi som behandlas av parlamentet inom kort. Strategin lades fram av minister Éamon Ó Cuív som ansvarar för frågor som gäller lokalsamhället, landsbygden och minoritetsspråket, en intressant kombination i sig. Dokumentet som heter ”20-year strategy for the Irish language 2010-2030” kan laddas ner från adressen http://www.pobail.ie/en/IrishLanguage/ (bli inte förskräckt när den gaeliska versionen dyker upp först. Den engelska är mer lättläst och följer därefter.)
Drivkraften bakom strategin är oron över de försvagade språkkunskaperna. Den uttalande utgångspunkten är att iriskan är en omistlig del av landets historia och kulturarv. Stärkandet av minoritetsspråket ingår i det irländska regeringsprogrammet, och språkstrategin har därför en stark förankring i både parlament och regering. Uppföljningen av språkstrategin ska övervakas av en kommission ledd av premiärministern - en post som för övrigt alltjämt bär det iriska namnet Taoiseach också i engelskspråkiga sammanhang
Höga ambitioner
Språkstrategin innehåller en vision, en strategi och ett åtgärdsprogram. Målsättningen är ambitiös, kanske rent av utopistisk: att tredubbla antalet irländare som regelbundet använder iriska och att göra fler irländare tvåspråkiga. Man vill alltså vända den negativa trenden och det med besked.
Visionen bygger på att iriskan är en del av landets nationella identitet. Förbättrade språkkunskaper ska ge medborgarna kontakt med rötterna, historien. Här har irländare, skottar och walesare mycket gemensamt. I tiderna levde de under engelskt förtryck men fick ett världsspråk på köpet. Också i dag lär de sig engelska från barnsben, och den som dessutom lär sig minoritetsspråket kan unna sig en viss distans till engelsmännen - man kan vara global och ändå lokal på samma gång.
Det ligger en viss nostalgi i försöken att återuppliva minoritetsspråket. Men hur återupplivar man ett tynande språk när utvecklingen gått så långt att bara tre procent av befolkningen längre använder det dagligen? Den irländska språkstrategin innehåller en uppsättning mer eller mindre konkreta åtgärder på vägen mot 2030. De ska finansieras av staten och genomföras under regeringens beskydd, förutsatt att strategin godkänns av parlamentet, Oireachtas. Här är några av åtgärderna:
- Nya politiska beslut i Republiken Irland får inte stå i strid med det skydd som grundlagen och lagstiftningen garanterar iriskan.
- Möjligheterna att i praktiken använda iriska i kontakterna med den offentliga sektorn ska förbättras.
- Traditionellt iriska regioner åtnjuter särskilt beskydd och ska garanteras service på iriska.
- Den obligatoriska undervisningen av iriska ("tvångsiriskan") fortsätter i skolorna och undervisningen ska få ökade resurser för att göras mer attraktiv för både lärare och elever.
- Resurserna utökas för irisk radio och TV. Irisk TV sänder för närvarande 4 timmar program om dagen. Sändningstiden ska öka med en tredjedel och fler program ska textas från engelska till iriska och vice versa. För att klara detta ska den iriska programverksamheten få en större andel av licensavgifterna än förut.
- Särskilda satsningar görs för att stärka tvåspråkigheten inom polisväsendet och försvaret.
Dessutom ska det iriska göras mer synligt i gatubilden. För tillfället märks iriskan i Dublin lika sällan som svenskan i Helsingfors: närmast på de tvåspråkiga skyltarna med gatunamn på husväggarna, på vägvisare och i några enstaka andra sammanhang som taoiseach, titeln på premiärministern, och garda, texten på polisbilarna. Avsikten är att utöka markörerna så att texter an Ghaeilge, på iriska, blir en vanligare syn.
Men kulturen, då?
Då jag träffade minister Éamon Ó Cuív i Dublin i december medgav han att administrativa beslut och officiella strategier inte i sig garanterar att ett språk används flitigare än förut. Det gäller att göra språket attraktivt, inte minst för att de oinspirerade ska orka ta steget att börja lära sig.
”Det finns många lockbeten. Satsningarna på ökad TV-produktion är ett. Ett annat är gaeliska traditioner som berikar vår kultur. De utgör dessutom en viktig del av den irländska turismnäringen som lockar utlänningar och utvandrade irländare, vilket skapar arbetsplatser. Slutligen får den irländska musiken ett mervärde när sångerna sjungs på iriska,” betonade Éamon Ó Cuív.
Intressant nog innehåller den irländska språkstrategin ganska få hänvisningar till kulturella satsningar, något som sett med finländska ögon verkar vara en brist. Irland saknar den uppsättning av privata fonder och stiftelser som bevattnar den kulturella gräsmattan i Svenskfinland. Så på den punkten ligger vi före i Finland. Men i övrigt skulle det inte skada med en nationell språkstrategi också för Finland som utstakar ambitionsnivån och förhindrar beslut som försvagar språkminoritetens ställning, helt oberoende av vilka partier som sitter i regeringen.
Också Finland skulle säkert må gott av en nationell språkvision som ledstjärna. Den kunde exempelvis slå fast att små länder klarar sig bättre i världen om medborgarna behärskar många språk i stället för några få. Och att det är bättre att börja lära sig språk redan vid mycket unga år då sinnet alltjämt är mottagligt.
Om statsministern dessutom själv stod som garant för visionen som på Irland, ja då skulle mycket vara vunnet.
