Det är inte helt lätt att säga vad som håller Europa samman. Ganska säkert är att geografi, historia eller kultur inte är en tillräcklig förklaring till att vad som råkar finnas verkligen finns, och att det som håller alltsammans samman är som de finast spunna trådarna i en spindelväv, lika diskreta och svåra att upptäcka, och därför nästan alltid undandrar sig identifikation.
Men jag tänker ändå våga mig på ett försök: vad som ytterst håller Europa samman är enskilda människor och deras antal är mycket begränsat. Redan våra allra äldsta myter och berättelser känner till fenomenet. Åtskilliga av dem berättar om hur en stads eller ett helt rikes existens är beroende av några få utvalda eller upprätta människor. Vår Herre lovade att skona städerna Sodom och Gomorra om Abraham kunde hitta femtio rättfärdiga där; Herren lät till och med pruta med sig så att Han till sist nöjde sig med tio. Men inte ens så många fanns att uppbåda och så gick det som det gick.
Så kan också dagens Europa verka en smula fattigare och bräckligare när någon enskild ur en sådan fåtalig skara går bort, alltså någon som genom sin person och sin ofta nära nog obemärkta verksamhet bidragit till att hålla samman vad vi till vardags kallar Europa. Jag vill hävda att Bogdan Bogdanovic, född i Belgrad 1922, var en sådan person, och i förra veckan dog han i Wien i följderna av en hjärtattack.
Bogdan Bogdanovic älskade just staden och byggde flera åt sig själv, en av dem på botten av en sjö. Hemma hos honom på Davidgasse i Wien kunde man studera dessa städer närmare: fantastiska teckningar där det gick att hitta bitar av Rom eller Paris, men också av Babylon, Isfahan och något som väl måste ha varit Atlantis.
Denna eklekticism bejakade både ornament och det outförda; Bogdanovic visste att varje stad byggs ovanpå en annan, en kreativ förstörelse som gör den till ett ständigt provisorium. Att människor kan bo på sådana platser gränsar till ett mirakel. Att det samtidigt inte finns någon bättre för livet var hans bergfasta övertygelse. Stor var därför denne arkitekts beundran för forna tiders kollegor och stadsbyggare, och som den semiotiker han också var, förälskade han sig i den inneboende meningen och skönheten hos de fragment i form av ruiner som de lämnat efter sig.
Och han var flanör. Ty en stad tillägnar man sig genom att vandra kors och tvärs genom den, även om hans egna promenader under senare år inskränktes till de fiktiva städer som inte ställer samma krav på benen.
Men Bogdan Bogdanovic var också partisan, författare, lärare, skulptör, mentor och Belgrads borgmästare 1982-1988. Som sin hemstads främste representant införde han en lätt surrealistisk förvaltning som förmodligen bara mycket få städer i världen kan uppvisa en motsvarighet till. En av hans sista roller skulle bli dissidentens, i en ålder då de flesta skördar hyllningar och undviker strid. Född i en borgerlig och intellektuell serbisk familj var det urbana redan från början hans element. På Balkan är detta inte oproblematiskt. Denna miljö har därför förblivit begränsad, ibland marginaliserad, från och till direkt hotad. Desto mer beundransvärt är att Belgrad alltid haft ett kosmopolitiskt avantgarde, ett slags kulturens livlina som även under diktatur och kommunism hållit staden kvar i Europa.
Med kommunismen hade Bogdanovic till en början ungdom, uppbrott och experimentlusta gemensamt. Men ännu mer skulle i grunden skilja dem åt; inte utan skäl brukade han tala om sig själv som en mycket "dålig kommunist". Kommunismen var ju i sin praxis inte urban annat än till namnet och föraktade tradition och det förflutna. En didaktisk princip vilande på order och dekret var Bogdanovic dessutom djupt främmande. Partilinjen och demokratisk centralism var inte hans sak. Själv hyllade han leken. Sålunda delegerade han som lärare en del av undervisningen om arkitekturens hemligheter till kattor. Det fungerade utmärkt.
Men värre än kommunism skulle komma. Slobodan Milosevics nationalism gav sig på hans städer. Till skillnad mot kommunismen var den storserbiska nationalismen en öppen, aggressiv motståndare till just det urbana och europeiska. Belgrad fick en ny borgmästare. Snart skulle Dubrovnik bombarderas och Vukovar förstöras. Bogdanovic protesterade mot vad han såg som barbari och hotades till livet; 1993 hjälpte den serbiske författaren och ungdomsvännen Milo Dor honom till Wien. Därifrån gjorde han de sista åren utflykter till sitt älskade Belgrad som han inte längre kände igen: en tom kuliss, befolkad av invånare som inte längre lät sig uppfostras av staden och slutat hälsa på varandra.
Var det den gamle mannens svartsyn? Kanske. Men själv lyfte denne europeiske grandseigneur alltid på sin tweedhatt inför var och en han mötte.
