I 1812 års politik ingick som medborgarpedagogik att lära varje svensk att Finland egentligen inte finns. Man skulle se åt ett annat håll, väster- och inte österut.
Denna glömskans politik bedrevs inte utan framgång och tycks ha satt sina spår. I ett ledarstick i Dagens Nyheter (28.3.2010), "Finland: Broken Swedish", tar Henrik Berggren upp den tilltagande snålblåst svenskan i Finland hamnat in i och väljer att se åt ett annat håll. Förlåtande glömska är ett alternativ att seriöst överväga i förhållande till den rätt korta texten men Berggren lyckas klämma in så många dubiösa funderingar att jag inte förmår lämna den utan kommentar. Den är som en av de sylvassa stenar man i dessa dagar så lätt får in i skon vid promenad på vanskötta trottoarer.
Berggren har lätt att förstå det växande motståndet i Finland mot tvångssvenskan i skolan. Varför skulle man som finne vara entusiastisk över att lära sig ett litet språk till utöver modersmålet. Svenskan menar Berggren är "ett språk med obetydligt större räckvidd" än finskan och man kan undra om han aldrig haft förmånen att besöka orter som Oslo eller Köpenhamn. Ledarsticket genomsyras av uppfattningen att det svenska i Finland är lika med de svensktalande i Finland, ingenting större än så. Berggren anser att det är svårt att som rikssvensk ha bestämda åsikter om språkpolitik i Finland. Så förhåller det sig säkert, men att det är en svår intellektuell övning gör till den varken omöjlig eller oviktig.
Finska och svenska staten har nått samförstånd om att det är legitimt att den finska stöder finskan i Sverige och den svenska svenskan i Finland. Bra så kan man tycka, men Berggren lyfter fram idén om att en nationalstat skall skydda sådana minoriteter i andra länder som kan anses stå i ett släktskapsförhållande till den egna majoritetsbefolkningen som en av de sämsta som 1900-talet frambringade. Sverige kan alltså med bibehållet rent samvete slå dövörat till varje gång då finlandssvenska röster höjs för ett mer kraftfullt stöd för svenskan i Finland.
Så långt vill jag gärna ge Berggren rätt att själva idén om att en stat har särskilda skyldigheter mot besläktade grupper utanför statens gränser har sina suspekta dimensioner. Svenska staten har inte en moralisk skyldighet att stödja svenskan i Finland. Den långa gemensamma historia som tog slut 1809 är inte förpliktande.
Visst förklarar det faktum att (vad som kom att bli) Finland inbegreps i det medeltida svenska riksbygget att svenskan har haft och ännu har en relativt stark ställning i Finland. Men jag har svårt att se hur man utgående från detta skulle kunna komma fram till slutsatsen att det ena av de två nya Sverige som kom till 1809 skulle ha ett särskilt och påbjudande ansvar för vad som händer i den andra varianten. Suveräna nationalstater sköter sitt och agerar utgående från det de bedömer ligga i sitt intresse. Vad sedan medborgare som enskilda eller grupp sedan vill engagera sig i är deras ensak så länge det inte bryter mot gällande lag.
Det jag däremot vill hävda är att svenska staten inte som skyldighet men som både altruism och egennytta gott kan leverera stöd till svenskt språk och svensk kultur i Finland. Min tankegång utgår från den allmänt taget rimliga och för en historiker naturliga ståndpunkten att det svenska i Finland är någonting större än svenskt språk och svensktalande "alltjämtar", att det svenska knyter an till samhällsordning, kulturarv och rentav världsbild. Det svenska utgör med andra ord ett värde för alla i Finland oberoende av modersmål - den mest ugriskt kodade varianten inte utesluten.
På samma sätt som fennomanin i tiden formulerades på svenska kan det svenska utan svårighet kläs i ord på finska. Svenskan och finskan är ju på den semantiska nivån nära nog samma språk. Naturligtvis öppnar kunskap i svenska dörren till fördjupad insikt i det svenska, men en person som inte kan svenska är inte utestängd. För den som lärt sig att uppfatta sig som formad av det svenska är det däremot lätt att "halka dit" och få lust att lära sig svenska.
Svenska staten understöder i nuläget svenskt språk och svensk kultur i Finland och bidrar därmed till att en mer nyanserad självbild inom den finska majoritetsbefolkningen kan ta form. I just detta återfinns altruismen men också den svenska egennyttan. I ett Finland där det svenska inte är ett marginaliserat eller förnekat fenomen finns en större beredskap att bejaka det nordiska. Ett sådant Finland är för Sverige lättare och mer meningsfullt att samarbeta med. En anmärkningsvärt god granne kan bli en ännu bättre sådan.
I en dylik version av Finland finns också generöst rum för kulturyttringar på svenska, vilket på sitt lilla vis kan berika kulturutbudet också i Sverige. Vårt sätt att tala svenska i Finland brukar i Sverige uppfattas som tilltalande annorlunda. För inte så länge sedan besjöng Göran Skytte efter ett besök på "andra sidan" svenskan i sin österbottniska variant som ett lingvistiskt solarium ("ljusbad för själen") för rikssvensken. I en av sina kolumner uppmanar han folk att omboka sitt flyg till Thailand och välja en flygplats i Österbotten i stället. Massturism är knappast att emotse, men de som med högt ställda förväntningar gör resan borde inte behöva återvända besvikna. Någon omedelbar fara finns knappast, men uppmuntrande signaler västerifrån bidrar till att solariet inte får lapp på luckan.
Reciprocitetstänkandet ger finska staten en möjlighet att stöda finskan i Sverige. Inom gränserna för Sverige modell 1809 har finska språket en lång närvaro. Kanske inte lika kraftfullt, men på motsvarande sätt som det svenska har format Finland har det finska format Sverige. Republiken Finland har just därför - av altruistiska och statsegoistiska skäl - ett intresse av att stöda finskan och synliggörandet av det finska inslaget i Sverige.
