Då minister Suvi Lindén dragit tillbaka reformen av Yle ges möjlighet till bättre beredning, skriver Lars Rosenblad i Vasabladets ledare (13.3.)
"Det blev ingenting av den stora Ylereformen som skulle ge oss en ny obligatorisk Yleavgift.
Kommunikationsminister Suvi Lindén (Saml) drog plötsligt tillbaka reformen och säger att nästa regering får ta itu med den efter riksdagsvalet 2011.
Förklaringen är att det inte finns det breda stöd i riksdagen som behövs. Strax innan hade regeringsgrupperna kommit överens om Ylereformen och Lindén berömde förslaget.
Oenigheten gäller såväl förvaltning och övervakning som finansieringsmodell och vad det ska kosta för medborgarna.
Regeringen ville ersätta dagens tv-avgift med en Yleavgift, obligatorisk för alla hushåll, lika stor för alla oberoende av inkomster.
Dessutom förs i hela Europa en politisk diskussion om vilka uppgifter som hör till rundradiobolagen i ett nytt medielandskap.
Ska rundradiobolag lägga sina pengar på dyra idrottsevenemang, kommersiella amerikanska tv-serier, symfoniorkestrar och musikhus?
Ökar det eller minskar det mångfalden när statsägda bolag ger ut regelrätta gratis webbtidningar i ett läge där andra mediebolag kämpar för sin framtid och möjligheten att kunna ta betalt på nätet?
Utöver principfrågan om en obligatorisk jämstor avgift av skattetyp, är det frågor av ovan nämnda slag som borde besvaras innan man trovärdigt kan definiera Yles ställning.
Den nu begravda Ylereformen förebereddes i en kommitté ledd av centerriksdagsmannen Mika Lintilä. Den hade också till uppdrag att definiera vad public service är. Men det uppdraget tog den inte på allvar utan nöjde sig med att hänvisa till Rundradiolagen från 1993 och lägga till några närmast tekniska tillägg.
Det var där det började gå snett. När kommittén inte vågade ta den diskussionen lade den grunden till den politiska oenighet som nu ställer till det för Yle.
Vasabladet har sagt det tidigare och Vasabladet säger det igen: Börja med att definiera vad public service är. Varför ska hushållen betala kring 200 euro om året för dennaservice.
För argumenten finns. Också argument som håller i 2010-talets nätbaserade medievärld.
Public service ger medier åt grupper som inte är kommersiellt intressanta för annonsörer. Public service skapar mediemångfald när innehållet fokuseras rätt.
Yle är ett bra och viktigt bolag. Det betyder inte att Yle själv ohämmat ska tillåtas definiera sin roll och sitt utbud.
Svenska folkpartiet försöker rädda Ylereformen med en lagmotion som kan få stöd av bland annat de gröna och oppositionen.
Ett lite underligt agerande av ett regeringsparti. Den föredragande ministern fattar beslut om vilka lagar som ges till riksdagen. Lindén har mandat för sitt agerande också om det är svagt. Dessutom stöds hon av Samlingspartiet.
Speciellt svenskan i Finland har allt att vinna på att man slår fast vad public service är i dagens och förhoppningsvis morgondagens medievärld."
http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=106165
