För en tid sedan fördes en kort diskussion om huruvida det är möjligt att införa två arbetsspråk sida vid sida i en kommun. Förslaget hade vuxit fram ur tankarna att slå samman Vasa stad med de omkringliggande landskommunerna. Arbetsspråket i Vasa är finska och i nästan alla övriga kommuner svenska. Man kan också säga att det samlade förvaltningskunnandet på svenska i Finland i hög grad är koncentrerat just till denna region. Tankegången gick så att i en sammanslagen storkommun skulle båda förvaltningsspråken finnas sida vid sida.
En intressant tanke - också ur den synvinkeln att ett system med två arbetsspråk skulle föra med sig nya möjligheter att återuppbygga ett förvaltningskunnande på svenska i södra Finland. Något sådant skulle dessutom bättre motsvara det som avses med ett land med två språk. En tanke värd att utröna vidare.
Men kruxet är att diskussionen präglats av en stor dos oärlighet, brist på ansvar och försök till att lura "dumma" österbottniska bönder.
Varför använder jag så hårda ord mot ett i och för sig innovativt förslag? Jag skall försöka förklara utifrån min erfarenhet.
Förespråkarnas resonemang bygger på att en kommun enligt lag själv har rätt att besluta om sitt arbetsspråk och organisera sin verksamhet så som den finner det bäst. I praktiken betyder det att man i en intern instruktion, som godkänns av kommunfullmäktige, för en storkommun slår fast att arbetsspråken är finska och svenska. Detta följs sedan antagligen upp av att man anställer några translatorer till för att översätta alla arbetspapper, ser över språkkraven för de anställda och eventuellt gör man så att dagvården och utbildningssektorn har egna förvaltningsenheter på språklig grund.
Allt bra i och för sig, men... hela denna uppordning i svenskhetens kärnområde i Finland skulle bara ske i en ynklig intern instruktion som kan ändras när som helst av fullmäktige. Bräckligheten hos ett system som i grund och botten skall garantera Finlands tvåspråkighet blir uppenbar t.ex. vid en ekonomisk nedgång eller när nya politiska vindar börjar blåsa i fullmäktigesalen. Att de kan börja blåsa vart som helst finns det hur många exempel som helst av i Finlands från de senaste åren.
Men det är ändå en annan punkt som är ännu mera graverande. Lagstiftningen känner inte till något som "kommun med två arbetsspråk". En sådan konstruktion har ingen status i statens ögon. Min erfarenhet är trots allt att staten försöker bemöda sig om att kommunicera på svenska med kommuner med svenskt majoritetsspråk. Det är en enkel sak att hänvisa till när kommunen vill ha fortbildning, material, föreskrifter eller vad det nu må vara från våra ministerier. Saker som vi gör hela tiden. Och jag lovar - det finns inte en enda tjänsteman på något ministerium som av purt intresse läser igenom kommuners interna instruktioner om hur de lagt upp sina arbetsspråk.
I Vasaregionen skulle en sammanslagning föra landsbygdskommunerna från ett läge med en stark majoritetsposition till en klar minoritetsposition. Här måste jag ännu tillägga att förespråkarna för att gå in för detta arrangemang utan status i lagen dessutom brukar påstå att språkfördelningen skulle bli nästan fifty-fifty och att Sfp ensamt skulle kunna regera bara partiet får stöd av ett annat parti. Två halvsanningar i samma mening. Det har för länge sedan blivit klart att språkfördelningen skulle bli cirka 65-35 till de finskspråkigas fördel bland de kommuner som skulle vara relevanta i en sammanslagning. Det är långt ifrån fifty-fifty. Ytterligare handlar inte detta om Sfp:s ställning utan om vilken status en kommun har i den offentliga förvaltningen i Finland. Statusen bestäms inte utgående från ett partis tyngd. Har man ingen status så har man ingen status.
Det är självklart att de språkliga rättigheterna försvagas om man försvagar sin egen status. Så som lagen är skriven idag skulle en storsammanslagning innebära att en stor del av den svenskspråkiga förvaltningen i Finland skulle suddas ut. Staten behöver inte visa någon speciell hänsyn till kommuner som internt har beslutit om att ha två arbetsspråk. Varför skicka ut olika myndighetscirkulär på svenska till kommuner med finsk majoritet? Varför skulle man behöva upprätthålla statsvetenskaplig utbildning i Helsingfors, Åbo och Vasa om det en gång inte finns någon juridisk skyldighet från statens sida att trygga svenskspråkig förvaltning? Skulle det behövas så många svenskspråkiga jurister? Samma gäller även för byggnadsinspektörer, planerare, teknisk personal och andra.
Om man säger A måste man säga B. Det är bedrägligt, direkt ohederligt, att tala om att införa två arbetsspråk i en intern stadga utan att säga vad allt annat det också för med sig. Att falla från en stark ställning som grundar sig på lag ner till att bli en skrivning i en intern stadga är inte utan konsekvenser. Skall man tala om två förvaltningsspråk måste man se på hela helheten.
Bönder lurar man inte så lätt.
