En rikssvensk barbars bekännelser V

I min ungdom hade jag alltför litet pengar och en alltför stor lägenhet i Stockholm varför jag var tvungen att hyra ut ett rum. En av mina hyresgäster var en jämnårig finlandssvenska från Åland. Hennes far var apotekare i Mariehamn, familjen räknades till samhällets stöttepelare och societet, märkligt för mig som stockholmare eftersom apotekare, biskopar och patroner i huvudstaden redan sedan länge avlösts av fondmäklare, advokater och byggmästare i sådana roller.

Katarina G. tog ibland färjan hem över helgen och kom på söndagkvällen tillbaka med oxfilé ( i en särskild frysväska ) och diverse flaskor som hon generöst delade med sig av. I Stockholm var hon på utbildning; jag vill minnas att hon skulle bli chefssekreterare. Några gånger kom hennes fästman och hälsade på, halv skotte och fartygsbefäl till sjöss, en stor stilig karl som inte tyckte om engelsmän. I huset där jag bodde fanns Stockholms första riktiga pub med riktiga engelsmän och när de uppmanade oss att beställa en sista runda - one for the road - innan de stängde, svarade han buttert wind up your watch. Först förstod de inte vad han sade; det skotska uttalet var kanske svårbegripligt.

Alltså upprepade han vad han sagt och därefter blev vi utkastade. Sannolikt hade det mer med språk än med tidpunkten på kvällen att göra. I övrigt var Katarina G:s fästman en mycket stillsam och hjälpsam person som nästan med vänster hand skruvade ihop mina bokhyllor från Ikea.

På Åland verkade man leva kvar i en förgången tid, en värld för sig mellan Finland och Sverige, en ö med fler kontakter med sjömän än folk på fastlandet, i alla fall kände jag i Stockholm ingen som hade sin fästman till sjöss - och ändå talade Katarina G. samma svenska som jag.

Fast helt sant var det förstås inte. I stället för "resväska" sade hon "kappsäck" och när elementet i hennes rum blev kallt undrade jag ganska länge vad för sorts "batteri" hon talade om. Många av våra gemensamma svenska ord uttalade hon som om hon räknat över dem alla och vore rädd för att tappa bort dem så fort de lämnade hennes mun. Hon umgicks med dem med största försiktighet, inte tanklöst och nästan slarvigt som jag gjorde med samma ord, och det tog mig en hel del tid att förstå varför: därför att de var förhållandevis få.

Ibland saknades ett eller annat ord. Eller riktigare: det hade aldrig funnits. Ett fenomen eller ett föremål saknade helt enkelt beteckning; jag gjorde den märkliga erfarenheten att bli tillfrågad av henne vad de hette på svenska.

Först många år senare skulle jag hamna i en situation liknande hennes. I Wien bodde jag i decennier omgiven av tyska och utan att tala svenska med någon. Mitt svenska språk började uppvisa likheter med Katarina G:s svenska:
jag artikulerade allt tydligare, kanske i den atavistiska fruktan att inte längre bli förstådd, nästan ensam med mitt språk; när jag var hemma i Stockholm på besök både avundades och förskräcktes jag över den lättsinniga nonchalans med vilken man där umgicks med språket. I sin tur gjorde man sig lustig över mitt sätt att tala, som i någon svart-vit film från mellankrigstiden. Jag blev tvungen att vänja mig vid ord och vändningar jag aldrig förut hade hört; samtidigt kom jag på mig med att precis som en gång Katarina G. fråga vad det ena eller andra hette på svenska.

Jag blev också alltmer misstänksam mot alla slags språkexperiment, alltså inte bara språkligt slarv eller slang. Jag ställde mig tvivlande till en modern - postmodern - lyrik som i första hand såg språket som material, som något som utan förankring i tradition eller historia kunde användas litet hursomhelst, ungefär som en av min barndoms byggsatser med meccano-delar. Ur mitt perspektiv som utlandssvensk förtjänade varje ord sin särskilda respekt, också ord som kommit ur bruk eller bara högst sällan kom till användning; varje ord hade just sin historia, ett sammanhang ur vilket det vuxit fram och som givit det en unik kvalitet som inte lät sig ifrågasättas, i alla fall inte på lek eller som estetiskt program. Ty att förfoga över ett språk ställde inte bara kognitiva utan också moraliska krav på användaren.

Denna "språkfilosofi" hade förvisso en både dogmatisk och steril sida. Men den var sprungen ur känslan av hur lätt ett språk kan förloras och hur svårt det är att nästan ensam vara tvungen att hålla det vid liv. Jag anade att också Katarina G. skulle ha förstått mig och upptäckte att jag långt ifrån var ensam med min känsla: också ett stort språk som tyskan kunde fortfarande uppvisa öar, liknande Åland, där det egna språket levde i skuggan av ett annat; i Banatet eller Siebenbürgen, i byar i Slovakien eller i Schlesien, träffade jag på sådana människor. Och några av den tyska litteraturens mest betydande författare hade skapat sina verk under sådana villkor, Franz Kafka med hjälp av sin arkaiska, "österrikiska" tyska i Prag, eller Paul Celan från Czernowitz i Bukovina, hänvisad till en ännu mer provinsiell tyska, dessutom ett modersmål som också varit bödlarnas språk i Auschwitz.

Jag började förstå att den språkliga provinsialismen banar sig två huvudvägar, att den ena är den ängsliga förnöjsamhet som var Katarina G:s och även min väg, medan den andra går fram över tabula rasa, innebär uppstyckning, reduktion, förtätning och en radikal omgruppering som ytterst kan föra till ett helt nytt språk, alltså den väg som var den svenska litterära modernismens väg, en huvudsakligen finlandssvensk skapelse.

Och jag upptäckte snart att ingen på något språk jag känner till gått längre i denna riktning än Gunnar Björling: en författare jag i min ungdom beundrade, men vars böcker kanske på grund av en radikalism som jag senare i livet inte ansåg mig ha råd med, står mer eller mindre olästa i mina bokhyllor.