På morgontidningens insändarsida läste jag ett inlägg av en lärare som övervägde att på nytt ansluta sig till kyrkan fast han är ateist. Det lät som en tvivelaktig idé - vill kyrkan verkligen ha sådana medlemmar? - men jag funderade ändå en smula på saken.
Hans bekymmer var att man i många skolor och daghem håller på att inskränka det religiösa inslaget i julfesterna, något som han såg som ett resultat av religionslösa kretsars offensiv. Men månne det inte snarare handlar om att ta hänsyn till invandrarbarn med annan religiös bakgrund, och sådan hänsyn får man väl ta.
Däremot har det på senare tid vuxit fram en militant ateism som jag har svårare att förstå, som reklamen på bussar om att det sannolikt inte finns någon Gud. Visst kan jag underteckna det, men varför basunera ut det? Kan folk inte få bli saliga på sin tro, eller otro? Har sekularismen blivit en ny religion?
När jag undrar detta tänker jag inte så mycket på Finland som på Turkiet. Där är sekularismen som känt, sedan Mustafa Kemal Atatürks tid, statsreligion, lika intolerant som många andra religioner. När jag kommit in på den hårda dragkampen i Turkiet mellan sekularister och muslimer blir folk ofta förvånade över att jag snarast ställer mig på den senare sidan. Det är inte så underligt.
Om finländare har vänner eller bekanta i Turkiet tillhör dessa oftast den sekulariserade, ganska europeiska eliten. Och har man inte bekanta utan det blir ett abstrakt val faller det naturligt på sekularisterna. Första gången jag vistades en lite längre tid i Istanbul var det naturligt för mig att söka upp sekularister, inte muslimer. Andra gången hälsade jag sedan på i både det stora sekularistiska och det stora muslimska tidningshuset. Mellan de båda besöken hade mängder av vatten flutit genom Bosporen. Det muslimska partiet AKP hade styrt Turkiet i flera år och moderniserat landet betydligt mer än de sekularistiska partierna som tidigare suttit i regeringen hade lyckats med.
Den parlamentariska oppositionen har envist motsatt sig alla reformer. Atatürks republikanska folkparti CHP, som representerar den gamla sekularistiska eliten, skulle helst se att landet på nytt blev som på 30-talet. Ledarnostalgin, med alla de tusentals statyerna av Atatürk, påminner om Leninkulten i Sovjetunionen. Ändå har partiet mestadels drivit samma linje som ytterhögerns MHP, men utan resultat.
Den utomparlamentariska oppositionen har varit mycket farligare. Försvarsmakten har sett sig som den främsta försvararen av Atatürks sekularism och har genomfört fyra kupper under de senaste 50 åren som den motiverat med att sekularismen varit hotad. Efter AKP:s makttillträde 2002 började generalerna ägna sig åt att planera kupper i parti och minut. De lyckades dock aldrig uppnå tillräcklig inbördes enighet för att kunnas slå till och så småningom började kupplanerna läcka ut. Något fel på uppfinningsrikedomen var det inte. Turkiska plan skulle sändas mot grekiska plan över Egeiska havet i avsikt att ett turkiskt plan skulle skjutas ned, till nöds av ett annat turkiskt plan, för att förorsaka en nationalistisk folkstorm, två av Istanbuls viktigaste moskéer skulle utsättas för bombattentat vid bönetid, för att göra muslimerna rasande, greker och armenier skulle angripas, för att väcka omvärldens misshag, en ubåt i ett museum fylldes med sprängämnen för att detoneras när tillräckligt många skolklasser befann sig omkring den.
Planerna vittnade om en grundfast förvissning om att den egna övertygelsen var den rätta och motiverade stora offer. Sekularismen har haft en så hög dignitet att den aldrig behövt motiveras, den har varit som en tro, höjd över allt förnuft - trots detta har dess anhängare sett ned på den stora majoriteten av befolkningen som på vidskepliga och primitiva människor som man inte behöver argumentera rationellt med.
Den mest omfattande sammansvärjningen mot regeringen, Ergenekon, med både militära och civila medverkande, avslöjades i början av år 2007. Den våren organiserade några sekularistiska organisationer en serie massdemonstrationer för att stöda de anklagade. Till dem hörde Föreningen för stöd för modernt liv (CYDD), Stiftelsen för nutida undervisning (CEV) och Föreningen för atatürkiskt tänkande (ADD).
I medlet av december 2010 inlämnades en åtalsskrift mot ledare för CYDD och CEV, anklagade för medverkan i Ergenekon. Det visade sig att dessa organisationer hade kartlagt politiker och byråkrater enligt deras religiösa bakgrund, ofta enligt yttre tecken, som huvudduk eller mustasch. Dessutom kartlade de landets bokhandlar och kom till att alltför få av dem sålde enbart sekularistisk litteratur.
I det beslagtagna materialet från CEVs högkvarter ingår ett e-mejl som uppmanade militären att genomföra en kupp för att skydda republiken. Under rubriken "Fullmakt för militären från allmänheten" heter det att militären har rätt att bekämpa terrorism av alla slag utan att fråga regeringen eller presidenten. Till slut heter det: "Skriv ett datum på detta e-mejl och spara det. En dag är det ett dokument som du kommer att stolt visa för dina barnbarn. Innan dess ska du vidarebefordra till dina vänner. Var inte rädd. Om du är rädd blir det din tur nästa gång."
Sådana sekularister undviker jag.
