”We pretty much know what they're going to say.” Hillary Clinton om kinesernas reaktion på diskussioner kring mänskliga rättigheter, religiös frihet och Tibet.
Amnesty International säger sig vara ”extremt besviket”, och detta med all rätta. Direktören för Human Rights Watch i Asien uttrycker rädsla för att diskussionen kring mänskliga rättigheter i Kina skall utvecklas till ”en enkelriktad dialog för de döva” - och där har hon en poäng. Vad sedan gäller dissidenterna i den nya Chinese Charter ’08-rörelsen - den största politiska protestgruppen på många år - så har vi ingen aning om vad de tyckte, för de hade alla placerats i husarrest under Clintons besök i Beijing. Jag är säker på att också de var besvikna på vår nya utrikesministers oförmåga att diskutera mänskliga rätigheter med värdarna under besöket i Kina.
Även om jag delar dessa kritiska åsikter så har jag insett att jag numera inte bryr mig om vad Clinton säger om mänskliga rättigheter till de kinesiska ledarna. Och inte heller bryr sig de kinesiska ledarna om vad Clinton säger. Utrikesministern har rätt; dessa diplomatiska utbyten har blivit ritualer. Jag bryr mig inte heller om vad Clinton säger om mänskliga rättigheter till ledarna i Iran, Zimbabwe eller Nordkorea om dessa ord sedan inte har någon praktisk betydelse. Högstämda tal om mänskliga rättigheter utan praktisk betydelse har varit kännetecknande för den amerikanska utrikespolitiken sedan åtminstone år 1956 när vi struntade i att hjälpa ungrarna under det uppror som vi själva hade varit med om att starta. Femtio år av brutna löften är alldeles tillräckligt, och om vi bryter denna tradition nu, ja, good riddance.
Jag bryr mig ändå ganska mycket om den nya administrationens inställning till mänskliga rättigheter på gräsrotsnivå, men till dags dato har både Clinton och Obama tigit still på just denna punkt. Politiker talar ofta om "moral" i utrikespolitiken, precis som om det fanns ett val mellan allt eller ingenting. I själva verket finns det en enorm gråzon mellan tomma sloganer på högsta politiska nivå eller hot om invasion eller detta med att inte göra någonting alls. I många nationer lyckas man störta diktaturer, och många av dessa nationer blir också mer demokratiska, eller åtminstone mer öppna, som en följd av detta. I förflutna tider har vi ibland hjälp till att starta denna process. Obamaadministrationen, om den börjar nu, kan fortsätta på denna linje, men den behöver inte börja med att hålla föredrag för utrikesministern i Kina.
Vi kan hjälpa genom att rikta till och med mycket små pengamedel direkt till de människor som försöker föra en debatt, och inte ett beväpnat uppror, inne i repressiva länder. Man kan säga att de struntsummor som vi under det kalla krigets dagar använde för att stöda Radio Free Europe eller antikommunistiska tidskrifter som den numera bortsomnade Encounter var mycket mera effektiva än alla de miljarder vi spenderade på militär utrustning. Men även om den moderna motsvarigheten, alltså Radio Free Afghanistan, når fler lyssnare i landet än någon annan sändare, så ökar vi inte stödet till RFA. Nej, tvärtom; vi har skurit i budgeten räknat i reella summor. Hittills har vi ännu inte heller hittat ett kreativt sätt att stöda en konstruktiv diskussion kring det radikala islam i den moderata muslimska välden, åtminstone inte på samma sätt som Encounter en gång stödde diskussion kring kommunismen bland socialdemokrater.
Vi kan också använda mera traditionella medel av offentlig diplomati på ett bättre sätt än idag. I stället för att utnämna kumpaner och pengainsamlare till allehanda ambassadörsposter kunde Obama skicka ut människor med verklig förmåga att agera som talesmän för amerikansk policy; genom att de behärskar det lokala språket, genom att uppträda på lokala tv-kanaler och genom att skriva i lokalpress. Obama själv kunde vända sig direkt till kineserna och nordkoreanerna via CNN eller BBC. Det är kanske meningslöst att förhandla om mänskliga rättigheter med den kinesiska regimen, men offentliga uttalanden om demokrati och mänskliga rättigheter av den typ som Clinton gjorde häromsistens i Indonesien hörs nog av många, om än inte av alla. I Kina, där den som har en religiös tro utsätts för trakasserier, borde alla amerikanska besökare göra ett nummer av att gå i kyrka. I Ryssland, som har ett ambivalent förhållningssätt till sitt repressiva förflutna, borde alla prominenta amerikanska besökare göra ett nummer av besök vid minnesmärken över stalinismens offer. Utan att man ens använder ordet mänskliga rättigheter sänder man därmed ett klart och tydligt meddelande.
Även om man inte kan förvänta sig snabba resultat av denna form av diplomati så är den sannolikt mer effektiv och realistisk i ett längre perspektiv. Decennier av amerikansk vänskap med de auktoritära härskarna i Saudi-Arabien förhindrade inte framväxten av Al-Qaeda. Ett vänskapligt förhållande till Kinas nuvarande härskare kommer inte heller det att garantera en evig asiatisk stabilitet. President Obama hade rätt när han i sitt installationstal vände sgi till ”those who cling to power through corruption and deceit and the silencing of dissent” och också när han sade att de borde vara medvetna om att de är på fel sida av historien. Nu måste både han och hans utrikesminister skrida till praktisk handling för att verkligen hämta hem den retoriska poängen i installationstalet.
övers: Nils Erik Forsgård
