Vad har Julian Assanges Wikileaks gemensamt med kommunistregimen i de forna sovjetstaterna? Kännetecknande för båda är ett genomskinligt samhälle där inget kan döljas. Med en nästan manisk besatthet kontrollerade sovjetnomenklaturen alla enskilda och utomstående. Med sina avslöjanden i maktens korridorer säger sig Wikileaks verka för en total öppenhet.
Den här spännande jämförelsen gör journalisten och författaren Richard Swartz - också uppskattad kolumnist på Magmas website - i en kolumn i Dagens Nyheter (11.12.).
En ny storebror tagit plats på scenen, menar Swartz och skriver: "Själva grundkonstellationen är densamma: någon vill avslöja vad någon annan försöker dölja för att sedan använda det i eget syfte."
Slutsatsen är att den totalt genomskinliga staten är en utopi. Utan hemligheter kan varken en stat eller en enskild människa existera. Det måste finnas en gräns mellan det som är offentligt och det som är privat. Också för personer i offentlig ställning som politiker. De är också vanliga människor med rätt till enskildhet.
Assange har fått flankstöd av författare och journalister som samlat in drygt 280 000 euro för att han ska kunna släppas fri mot borgen i väntan på att han ska bli förhörd för misstankar om våldtäkt under ett tidigare besök i Sverige.
Inte minst journalistkåren anser sig ha ett särskilt ansvar för öppenheten i ett demokratiskt samhälle. Det är säkert också därför många journalister stöder Assange och Wikileaks avslöjanden om stormakternas hemligheter och skvaller. Men det finns en fara för att det går för långt och att metoderna Wikileaks tyr sig till slår tillbaka i form av krav på censur och ett mer slutet samhälle.
Sedan finns det skäl att reflektera över Assanges innersta syfte. Borde inte kravet på transparens gälla också honom och hans göranden i Sverige?
Att genomskåda antyder att det finns ett motstånd, något som står i vägen. Transparens i den betydelsen är att i det som synes ske kunna se det som verkligen sker. Journalistikens uppgift är att genomskåda och för medborgarna rapportera om vad som egentligen sker.
I kravet på genomskinlighet riktas alla uppmärksamhet på medias öppenhet. Insyn och transparens är omistliga delar av demokratin och en konsekvens av yttrandefriheten. Ändå finns det anledning att göra en viktig distinktion. Kravet på medial öppenhet ska inte likställas med kravet på yttrandefrihet.
Yttrandefriheten är en medborgerlig rättighet, medan den mediala öppenheten inte sällan tjänar krafter som på sätt eller annat skor sig på all slags öppenhet.
Julian Assange är en sådan.
