Språkdebatten når emotionella höjer också i den interna finlandssvenska debatten, noterar Torbjörn Kevin i ÅU:s ledrae (15.12.)
"Annat vore överraskande och icke-önskvärt; språk och språkrelaterad kultur och identitet väcker känslor för att de så kraftigt är baserade på känslor.
Det emotionella är alltså något av ett kraftfullt normalläge.
Men först några år ord Paavo Lipponens attack mot Mari Kiviniemi i gårdagens Hbl - en insändare som Hbl megaförstorar på nyhetsplats. Lipponen gör samma misstag som de politiska journalister han normalt klagar på: förvränger sammanhanget, skriver att Kiviniemi "åkte till Ryssland för att presentera sitt eget förslag" i språkdebatten.
I verkligheten svarade Kiviniemi på en fråga ställd av en journalist, men det är inte där Lipponen befinner sig när Centern kommer på tal. Partiet som 2003 bröt Lipponens statsministerera får en av vår tids största politiker att systematiskt devalvera sitt eftermäle. Politiska journalister borde se det sammanhanget - inte göra stor nyhet av en pinsam detalj.
Sedan till den finlandssvenska strategin - eller bör man tala om taktiken?
Har vi redan passerat stadiet där ett envetet fasthållande vid svenskan som obligatoriskt skolspråk har blivit kontraproduktivt? En del talar för det.
Kenneth Myntti i Vbl (12.12.2010) talar för att de finlandssvenskar som tror att problemen är ur världen om vi slopar skolsvenskan sitter på en perforerad (inte urholkad) sten. Hmm. Nu har väl ingen som smakar på ett byte av språkstrategi antytt att ett enkelt snitt mot skolsvenskan skulle lösa problemen.
Problemen har uppstått under rådande läge med obligatorisk skolsvenska: "Den slopade studentsvenskan förändrade läget drastiskt. Vi skrev då 2004 och undervisningsministern kom från Lipponens parti" (inget snack om vendetta då inte).
Skolundervisningen skapar inte faktiskt kunnande i svenska.
Moderniteten i samhället strävar urskillningslöst till att urgröpa det mesta som ses som ett arv från den gamla tiden. "Modernisternas" hybris är naiv, antiintellektuell och historielös - men den är, dvs. den existerar och formar mentalt dagens samhällsdebatt.
I gårdagens Hbl förenas (i separata insändare) de pensionerade journalisterna Geo Stenius och Stig Kankkonen i något som ser ut som en gemensam tanke: Det gäller att granska hela den nationella synen på språk, deras betydelse och dagsläge av skral nivå på undervisningen.
Komprimerat: Stenius & Kankkonen förespråkar en reträtt vad gäller obligatoriet, men under seriösa former där obligatoriet ersätts av ett strategiskt och konkret attitydpaket av mera språkbad, vänskolor etc.
Partiordförande Stefan Wallin tangerade samma sak i Hbl den 30 september.
Skillnaden ligger i valet av metodisk nivå. Wallin efterlyste partideklarationer som resulterar i en punkt i regeringsprogrammet som kräver ett handlingsprogram för tvåspråkigheten.
Svagheten i modellen ligger i att partier är bra på att enas kring högtflytande mål - för att splittras djupt när det gäller medlen. Men det kan vara en god början - om den upplevs som en sådan.
Wallin återkom i lördags med en ton som överraskar. Vad tjänar det till att kalla "oliktänkare" (relativt partiet) för mysgubbar eller akademiker i elfenbenstorn?
Att herrar debattörer inte "behöver ta något ansvar, vare sig nu eller i framtiden" är väl en funktion av att SFP vill ha det så, att mandatet och det politiska ansvaret på begäran i val ges SFP. Man ger sin röst, men inte den man debatterar med.
Ack det parti som tror sig kunna befinna sig i "mandattornet".
Man kan förstå Wallin också. Ingen SFP-ordförande vill gå till historien som ansvarig under en period då tvåspråkigheten monteras ned via formella beslut.
Den Wallinska beviskedjan följer mönstret att slopad svenska leder till sämre svenskakunskaper som leder till slopad grundlagssvenska "eftersom inte ens de nationella myndigheterna kan svenska".
Resonemanget antyder att tvåspråkigheten i grundlagen är en funktion av att myndigheterna kan svenska. Historiskt torde orsaken finnas annanstans.
Allt annat oförändrat har Wallin rätt i att en slopad skolsvenska inte i sig förstärker den positiva attityden till svenskan. Det är mer komplicerat än så.
Ett isolerat slopande av svenskan i skolan är inte önskvärt ur hela nationens synvinkel. Nationen behöver en lättare attityd till språk överlag. Bara en grundläggande förändring i språkinlärningens psykologi stärker det generella intresset för språk, svenskan inberäknad.
Mysgybben Geo Stenius - "en tråkig typ" per egen beskrivning - och många andra tror och hoppas att SFP här kan agera spjutspets i nationens, svenskans och följaktligen eget intresse. Spetskompetens finns.
Men den debattör som hävdar ensamrätt till insikten om vilket vägval som bäst gagnar det svenska och det nationella formulerar sig mot ytterst rörliga mål på det nationella planet.
Partiordförandens vresighet ska kalibreras mot stundens allvar. Vi talar nu om en av den självständiga nationen Finlands dopgåvor, tvåspråkigheten.
Men högst detsamma allvar kan tas som intäkt för motsatsen, att SFP välkomnar en debatt på bred finlandssvensk front. De som har mandat beslutar, men alla berörs - just nu i ordets alla bemärkelser."
