Brittiskt bröllop i Brighton blev en av sommarens höjdpunkter för min fru och mig som inbjudna gäster. Min kusins mellersta dotter gifte sig.
Hur brittisk bröllopsfesten var kan diskuteras eftersom brudgummen med anledning av den brokiga skaran gäster såg sig föranledd att hålla tal på fyra språk, utöver engelskan också på svenska, kymriska (walesiska) och iriska. Föga förvånande kom en del av diskussionerna kring borden innan musiken omöjliggjorde allt vidare tankeutbyte att kretsa kring språk. En av gästerna från Irland hade en forskarkollega i Jyväskylä som han menade att jag borde komma i kontakt med.
Forskaren i fråga heter Michael C. Coleman och verkar som professor i engelska vid Jyväskylä universitet. Mannen som att döma av de utmärkelser han tilldelats för sin undervisning är en utmärkt pedagog chockerar sina studenter genom att påstå att det kunde gått så att de alla hade svenska och inte finska som sitt modersmål. Det här berättar han i en nyutkommen uppsats (Scandinavian Journal of History 2010, s. 44-64) om språklig förändring i 1800-talets Finland och Irland.
Komparation har visat sig vara värdefull i historikerns metodarsenal, inte minst för att undvika närsynthet. Förhållanden som betraktade utgående från ett enda lands historia kan framstå som självklara visar sig i ett jämförande perspektiv inte alls vara det. Komparativ historia synliggör aktörer som träffar vägval.
Coleman jämför hur folkspråken finska och iriska utvecklades under 1800-talet. Vid sekelskiftet 1800 var de som talade iriska mycket fler än de som talade finska, men för bägge allmogespråkens vidkommande var framtiden oviss. Den visade sig också för bägge språken bjuda på dramatisk förändring men med helt olika förtecken. Medan finskan som vi alla känner till emanciperades och blev jämbördig med svenskan kom iriskan att marginaliseras under 1800-talet.
Den skolundervisning som erbjöds på Irland var på engelska och den katolska kyrkan valde i en strävan att vara makthavarna till lags engelskan. Iriskans kräftgång kom sig inte av en brittisk förtryckspolitik utan berodde helt enkelt på enskilda människors val. Irländarna älskade sina barn mer än sitt språk och såg till att de lärde sig det språk som de hade den största nyttan av. År 1891 kunde nästan inga av barnen som växte upp på Irland tala iriska. Nio av tio på den gröna ön var engelskspråkiga eller tvåspråkiga.
De nationella rörelserna, både den fennomanska och som en reaktion på den även den svekomanska, placerade språket i högsätet. I "Modersmålets sång" som traditionsenligt sjungs på svenska dagen nämns inget specifikt språk och texten är lika angelägen för alla i "tusen sjöars land". Finsk- eller svenskspråkiga är vi är inskolade i en tradition där språk är en hjärtesak. Också på Irland ägde ett nationsbygge rum på 1800-talet men i en intressant kontrast till fallet Finland med det gamla folkspråket i en perifer roll. Också nationer kan konstrueras på olika sätt men ända framgångsrikt.
I dag talas inemot 7.000 språk i världen och då det här seklet går mot sitt slut förutspås hälften av dem ha dött ut. Den språkliga mångfalden inte bara naggas i kanterna, den utarmas. Ett kulturarv är hotat. Å andra sidan tycks inte själen sitta i språket. "Vår själ i honom andas", heter det i "Modersmålets sång", men det är inte en medicinsk sanning uttrycks utan fråga om något vi lärt oss att tro på.
Irländarna har inte blivit rotlösa genom sitt språkbyte. I republiken Irland är Iriskan nationalspråk och man har ordnat det ganska praktiskt för sig. Irländare av i dag ger då de tillfrågas uttryck för en positiv uppfattning om iriskan som ett element i sin kollektiva identitet. En överväldigande majoritet vill att språket skall bevaras men man är inte så intresserad av att ta det i aktiv användning. Iriskan är tydligen viktig genom sin existens. Irländarna har lyckats med konststycket att skaffa sig ett språk för kommunikation som hela världen förstår och för identiteten bevara ett annat som inte ens de själva alltid begriper. Hur länge ett språk kan existera utan att det används kommer framtiden att utvisa.
Vi kan aldrig få klarhet i hur språkförhållandena skulle ha utvecklats i Finland om den svenska tiden hade blivit längre än vad den nu blev. Det svenska nationsbygget på 1800-talet ställde samer och finskspråkiga i Tornedalen under ett kulturellt tryck.
Om en likartad svensk assimilationspolitik skulle ha tillämpats i Finland inom ramen för ett osprängt rike är svårt att veta, men sannolikt skulle svenskan på samma sätt som redan på 1700-talet ha framstått som attraktiv för många i Finland. Så Colemans påstående "You might all be speaking Swedish today" är inte orimligt. Också då skulle en nationell mobilisering i Finland sannolikt ha ägt rum, men kanske inte med språket i centrum.
