Denna lördag gick jag fram till fönstret mot parken utanför och ville stänga det, det var mot slutet av eftermiddagen och höstluften är redan så här i början av oktober kylig. I stället blev jag stående där för att lyssna. Ljudet från kyrkklockor hördes någonstans ifrån, jag tror från Gustav Adolf-Kirche nere på Gumpendorferstrasse. Det är en av Wiens få lutherska kyrkor och väl den mest berömda, av en slump på gångavstånd från Liniengasse där jag bott i mer än tjugo år.
Själv går jag aldrig i kyrkan, jag nöjer mig med att lyssna på kyrkklockorna, och då särskilt gärna till helgmålsringningen. Egentligen har ju ringande kyrkklockor ingenting med tideräkning och klockslag att göra utan kallar till bön. Jag har besökt rumänska kloster där nunnor eller munkar gör samma sak genom att klappa två trästycken mot varandra, förmodligen ett ofrivilligt arv från turktiden då kyrkor och kloster visserligen kunde vara tillåtna, men kyrkklockor - och torn - länge förbjudna.
Men nu var jag alltså i Wien där turkarnas frammarsch i Europa stoppades för gott mot slutet av 1600-talet, och stående i mitt fönster lyssnade jag till klockklangen tills den dog bort och jag stängde fönstret. Jag hade önskat mig att klockorna fortsatt att ringa länge till.
För många år sedan läste jag en text som Aleksandr Solszenitsyn då lyckats smuggla ut ur Sovjetunionen och i vilken han hävdade att av kommunismens alla förbrytelser den allra största var att inga kyrkklockor längre hördes i Ryssland. Vad jag läste förbluffade mig. Det var ju inte helt sant; som under turkarna kunde man nog även i det kommunistiska Moskva eller Leningrad höra någon enstaka klocka pingla ibland. Fast framför allt uppfattade jag det som en våldsam överdrift, som en okänslighet inför så mycket värre förbrytelser kommunismen hade på sitt samvete. Den gången ville jag förklara en sådan brist på omdöme och sinne för proportioner med den isolering och polisiära övervakning som Solszenitsyn då var utsatt för. Jag vill minnas att ha beskrev kyrkklockorna som "Rysslands röst".
För mig, många år senare, har de blivit till Europas röst. Bara mycket sällan är jag någon annastans än i Europa, men varje gång händer då samma sak, särskilt om jag är borta från vår kontinent en längre tid. En känsla av att inte vara hemma infinner sig. Den känslan är i sig väl både normal och banal, men det tog många år innan jag upptäckte vad som framkallade den: att inga kyrkklockor fanns att höra.
Hemma är en plats där kyrkklockor ringer.
I Europa ringer överallt kyrkklockor alltsedan Albanien inte längre betraktar sig som världens första - och enda - ateistiska stat. Först i det kommunistiska Albanien hade jag börjat förstå vad Solzenitsyn menade: efter varje längre vistelse där var det just frånvaron av klangen från kyrkklockor som verkade bekräfta att detta var en både främmande och skrämmande värld. När jag frågade, visade mina värdar mig motvilligt en eller annan kyrka eller moské; de användes som lagerhallar eller hade blivit till ateistiska museer. I ett sådant museum visade man mig en mumifierad präst, ett helgon fullstoppat med knastrande torrt hö, en annan gång en en bibel där mellan pärmarna skurits plats i sidorna för att rymma en gömd revolver.
Efter att jag stängt fönstret började jag funderade på vad Europa egentligen betyder för mig. Vad är det som gör mig till europé? Jag menar då vad som får mig att känna mig som europé, inte någon hänvisning till en katalog av förnuftiga och intellektuella skäl som har antingen med det förflutna - med vår historia - eller med diverse abstrakta överväganden att göra. Vad är det som talar direkt till känslan? Som säger mig att jag hör hemma i Europa och ingen annanstans?
Det slog mig att jag sällan tänker på detta europeiska, alltså vad som är hemma, annat än när jag är borta. I Amerika kan jag plötsligt känna mig mycket europeisk, som om jag hade mer gemensamt med just en alban än till ocm med någon av mina egna amerikanska släktingar.
Medan jag funderade över detta hade jag satt på radion utan att egentligen lyssna till den. Först efter att i tankarna en längre stund varit sysselsatt med något helt annat uppfattade jag att radion där i bakgrunden spelade musik - en stråkkvartett. Jag kunde inte säga vem som var kompositören, kände inte ens igen stycket, men dessa fyra stråkinstrument tillsammans kändes plötsligt som något mycket förtroligt, som just hemma och mycket europeiskt.
Jag erinrade mig att jag förr på andra sidan av parken måste ha haft musiker som grannar. Varma sommarkvällar brukade de öppna sina fönster medan de övade, alltid stråkinstrument, ingenting annat, inte ens ett piano. Men sedan några år tillbaka måste de ha flyttat; musiken har upphört, och det slog mig att man i städer utanför Europa bara sällan genom ett öppet fönster kan höra violonister och cellister öva. Inte heller en radio någonstans i bakgrunden som spelar en stråkkvartett.
Och jag erinrade mig att ljusa vår- och sommarmornar en ensam koltrast brukar sjunga i parken. Den väcker mig då ofta alldeles för tidigt med sina melankoliska, nästan sorgsna melodislingor. Koltrasten är en svart och ganska oansenlig fågel, men den enda som jag känner till som behärskar improvisationens konst. Ingen melodislinga är den andra lik. Dess ensamma sång brukar förstärkas av husväggarna runtomkring och så har jag hört den sjunga också i London, Berlin, Paris eller Belgrad.
Ibland kan jag få syn på den när den sitter i toppen av en enbuske eller mindre träd, ofta mot det sjunkande solklotet som bakgrund, stolt och nästan trotsig. Den förefaller mig då som en mycket europeisk fågel. Hos oss är den vanlig, men jag har frågat amerikaner - de känner inte ens till den. Vid tillfälle ska jag fråga också mina turkiska vänner.
Men det måste nog bli en europé som får förklara för mig varför allt vad jag här anfört som just europeiskt och hemvant riktar sig till örat.
