"Välfärdssamhället är inte vår framtid, utan vårt arv. I dag söker vi andra former av livsmål", skrev den svenske sociologen och framtidsforskaren Lorenz Lyttkens i mitten av 1980-talet. Han var inte den första som förutspådde att nya mål och visioner skulle ersätta välfärdsideologin. Ända sedan 1970-talet har samhällsforskare utgått från att stödet för den nordiska modellen försvagas. Nya generationer med individualistiska ideal urholkar stödet för en välfärdsmodell som förutsätter höga skatter har det sagts, gång på gång.
Ändå lever den nordiska välfärdsmodellen vidare. Den borgerliga alliansen bildade nyligen ny regering i Sverige och den tänker inte sänka skattetrycket nämnvärt. Det ekonomiska läget är så gott att man tror sig kunna uppnå ett överskott i statsbudgeten på sikt utan större nedskärningar i välfärden. I Finland pekar opinionsmätningarna på ett starkt stöd för samlingspartiet, men partiet visar ingen större iver att skära i välfärden - inte om man jämför med de borgerliga partierna i Centraleuropa. Där är välfärdsstaten inte helig.
I Storbritannien lade regeringen just fram det hårdaste sparpaketet sedan andra världskriget som kapar 500 000 offentliga jobb och sänker statsutgifterna med en femtedel på fyra år. I valet mellan att höja skatterna (som är rätt låga) eller att säkra välfärden väljer britterna hellre låga skatter också i fortsättningen.
"Vem älskar den nordiska välfärdsmodellen?" frågade professor Helena Blomberg-Kroll vid Helsingfors universitet i en Studia Generalia-föreläsning den 19 oktober inför en fullsatt sal. Blomberg-Krolls forskningsarbete ingår i de samnordiska spetsforskningsenheterna som universitetet deltar i. Välfärdssamhällets framtid studeras på alla håll i Norden.
Den aktuella forskningen innefattar medborgarnas och beslutsfattarnas attityder till välfärdsstaten. I allmänhet, säger Blomberg-Kroll, älskar nordborna den välfärdsmodell som bygger på service från kommunerna. Ofta anser medborgarna att servicen blir sämre när den offentliga sektorn måste spara medan tjänstemännen och beslutsfattarna anser att man lyckas spara utan att kvaliteten på servicen lider. Kvinnor är mer missnöja med välfärdstjänsterna än män och är också redo att betala mer (i skatt) för att få bättre service i form av äldreomsorg och dagvård.
Återstår att se om vår välfärdsmodell klarar den senaste utmaningen: Nu i slutet av november är statsskulden större än någonsin och väntas fördubblas fram till 2015. Skulden kan inte växa i all oändlighet. Det gäller att välja: (Ännu) högre skatter eller slimmade välfärdstjänster.
Det valet kan nästa regering inte undvika.
