Helsingfors har ingen annan möjlighet än att effektivera och banta sin organisation. Snart kommer privatiseringsdebatten att gå het, förutspår Mikael Kosk i en ledare i Hufvudstadsbladet (19.10.)och kommenterar stadsdirektör Jussi Pajunens framträdande på Magmas lunchseminarium.
"Helsingfors stads budget för nästa år blir snäppet mer social än vad Samlingspartiet som största parti med stadsdirektör Jussi Pajunen i spetsen från början tänkt sig. Ett tillskott på 38 miljoner är inte stort i en budget på 4,1 miljarder euro, och det hade varit en dålig politisk signal att pruta på anslagen för vård, omsorg och barnfamiljer.
Det hade inte heller varit möjligt att höja biljettpriserna i kollektivtrafiken så mycket som budgeten strängt taget skulle kräva; de uppfattas som relativt höga redan som det är och det finns många orsaker till att försöka befrämja kollektivtrafik framom privatbilism.
Obalansen i stadens ekonomi rättas inte till under det kommande året. Skattesatsen stiger med en procentenhet till 18,5 procent och höjningen till trots är staden tvungen att ta nya lån för över 300 miljoner euro. Förra året växte verksamhetsutgifterna med över 6 procent och en sådan utgiftsökning är totalt omöjlig i framtiden.
En jämförelse mellan städerna i huvudstadsregionen visar att Helsingfors är oproportionerligt dyr i drift. Staden har 588 000 invånare och är med sina 40 000 anställda landets största arbetsgivare. Räknat som en andel av stadens befolkning utgör personalen 6,8 procent (mer än var tionde av den arbetsföra befolkningen är anställd av staden!).
Motsvarande andel är 5,7 procent i både Esbo och Vanda. I grannstäderna produceras servicen således med en mindre personal i förhållande till befolkningsmängden. Förhållandet borde vara det omvända då mindre kommuner har skyldighet att producera samma service för sina invånare som större.
Naturligtvis har nivån på tjänsterna och deras tillgänglighet för invånarna en stor betydelse. Helsingfors höga ambitionsnivå på den kommunala servicen är en viktig orsak till att staden rankas högt när internationella listor på städer det är gott att bo i görs upp.
I varje fall är Helsingfors tvungen att ta modell av staten och göra upp ett produktivitetsprogram. Byråkratin ska minskas och tjänsteproduktionen effektiveras, och redan på våren borde programmet som skär i stadens utgifter vara färdigt. Fullmäktige kommer att ha ett mycket större tryck på sig då det ska besluta om hur omstruktureringarna förverkligas än vad det hade under veckoslutets budgetförhandlingar, som bara gav respit med att ta itu med de verkligt svåra frågorna.
Social- och hälsovårdsväsendet slukar hälften av stadens budget. Då befolkningen åldras och arbetslösheten hänger kvar minskar inte behovet av social- och vårdtjänster. Vad staden kan göra är att begränsa de tjänster den producerar själv och lägga ut resten på entreprenad.
Det är inte okomplicerat att garantera kvaliteten och tillgängligheten då privata aktörer kopplas in, och det leder inte automatiskt till kostnadsinbesparingar.
På tankesmedjan Magmas lunchseminarium förra veckan upprepade stadsdirektör Pajunen sin kungstanke att städerna i huvudstadsregionen borde slås ihop till en enda stad. En stad med en miljon invånare skulle knappast behöva 65 000 anställda - det sammanräknade personaltalet i Helsingfors, Esbo och Vanda -, och social- och hälsovården kunde göras betydligt effektivare. I praktiken tackar Esbo och Grankulla nej, så Helsingfors har bara Vanda att försöka bjuda upp till dans.
Pajunens argument att det uppstår segregering mellan städerna om de inte slås ihop var däremot märkligt. Segregeringen finns redan, inte minst inom Helsingfors. Man behöver inte vänta på en kommunsammanslagning för att åtgärda den."
