Sedan ett par år firar Sverige sin nationaldag den 6 juni. Officiellt. Det vill säga vi som bor i Sverige är lediga och behöver inte gå till jobbet på den dagen. Reformen möjliggjordes genom att riksdagen avskaffade Annandag Pingst, en i min - och många andras - mening mycket negativ förändring eftersom annandagen infaller under årets allra fagraste tid och inte förknippades med någonting mer än avkoppling och lugn och ro på vad som annars skulle ha varit en stressig måndag. Men riksdagen bestämmer, och därför blev det som det blev. Ut åkte den lediga måndagen, in kom den 6 juni.
Varför? Till de vanligaste frågor som jag får helt felaktiga svar på hör frågan: "varför firar vi nationaldag den 6 juni?" Nästan ingen vet. Okunnigheten var lika stor när jag växte upp, på 1970-talet, då en och annan grabb i kvarteret inbillade sig att det var för att Björn Borg föddes den 6 juni. I min egen familj var det enklare. Pappa var också född den 6 juni, så det var självklart att det var honom vi firade.
Ett av de svar som brukar cirkulera i föreläsningspubliker, i uppslagsverk och på internet är att det har något med Gustav Vasa att göra. Att Gustav Vasa kröntes till kung, eller valdes till kung, eller tågade in i Stockholm, eller åkte Vasaloppet, eller uppfann riksdagen, eller något liknande. Ett annat svar, inte lika frekvent, är att det hör ihop med 1809. Att det var då Sverige miste Finland, eller valde Bernadotte till kung, eller slöt fred med ryssen, eller fick en ny regeringsform, eller något sådant.
I båda fallen är svaret felaktigt. Det stämmer att Gustav Vasa valdes till kung vid ett möte i Strängnäs den 6 juni 1523, men på 1500-talet användes den julianska tideräkningen i Sverige. Med vårt nuvarande sätt att räkna ägde kungavalet rum i mitten av juni och inte i början av månaden. Dessutom var själva kungavalet betydligt mindre väsentligt än många andra händelser som ägde rum på det oroliga 1520-talet. Det stämmer också att den nya regeringsformen godkändes av hertig Karl den 6 juni 1809, men det som verkligen betydde något var att fyrståndsriksdagen accepterade förslaget, och det skedde inte på detta datum. Adel, präster och borgare antog reformen den 5 juni, bondeståndet först den 27 juni. Hertigens godkännande var först och främst av vikt för att hertigen skulle få krönas till kung, något som också skedde, närmare bestämt den 29 juni. Och inget ont om Karl XIII, men han har knappast gått till historien som en av rikets mer lysande monarker.
Så fort man börjar skärskåda 1523 års och 1809 års händelser finner man att det är något som inte står rätt till. Varför firar svenskarna två händelser som, när allt kommer omkring, är av marginell relevans för rikshistorien? Ingendera händelsen kan jämföras med de händelser som ligger till grund för de amerikanska, franska, finska eller norska nationaldagarna. Varför?
För att få svaret måste vi söka oss tillbaka till de decennier då svenskheten och den svenska nationalkänslan konstruerades som allra mest effektivt, det vill säga under decennierna kring 1900. Det var då Carl Larsson, Verner von Heidenstam och andra målare och diktare skapade en vision om det typiskt svenska. Det var då litografier av kungahuset började spikas upp i bondstugorna och den allmänna värnplikten gjorde alla svenska gossar till svenska soldater. Det var punschpatriotismens epok, Oscar II:s och Gustaf V:s tid. En av stora banbrytarna för svenskheten, friluftsmuseet Skansens och Nordiska museets skapare Artur Hazelius (1833-1901), tog initiativ till mängder av nationalistiska fester. Motiven var inte enbart nationalistiska; Hazelius insåg även det ekonomiska värdet av dylika fester. Ju fler betalande besökare på Skansen, desto bättre för affärerna.
Under åren efter Skansens invigning 1891 organiserades följaktligen flera nationella fester på museiområdet. Till sommarbegivenheterna hörde flaggfester, vid vilka den blågula fanan skulle firas. Detta var en stor nyhet: före 1870-talet hade flaggan knappast brukats annat än till sjöss. De flesta svenskar visste inte ens hur den såg ut. Enligt en skröna, som mycket väl kan vara sann, inledde man firandet med att hylla flaggan under flera dagar i juni månad, men eftersom firandet var ovanligt lyckat just den 6 juni - det regnade minst då - fastnade Hazelius år 1893 för just detta datum. Därefter blev det kutym att låta skolbarn tåga i led och fira svenska flaggan just den 6 juni. 1916, mitt under första världskrigets oroliga tid, då behovet av nationell samhörighet var ovanligt stort, döptes 6 juni till "Svenska flaggans dag". Det var denna dag som 1983 döptes om till nationaldag och som 2005 blev helgdag.
När man väl hade fastnat för den 6 juni behövde organisatörerna en officiell och värdig orsak till att fira just detta datum. Man undersökte förmodligen vad som hade hänt just den 6 juni under tidigare år. Man hittade 1809 och 1523. Det fick duga. Men datumet var inte ohotat. Röster höjdes i ett tidigt skede för 6 november (Gustav II Adolfs dödsdag) och 30 november (Karl XII:s dödsdag), två andra datum som även de var föremål för firande under decennierna kring 1900. Det som gjorde att den 6 juni segrade var sannolikt det myckna flaggviftandet i kombination med det faktum att juni är en trevligare utomhusmånad än november.
Det är så vi skapar våra nationella helger och myter. Genom praxis, rutin, uppfinningsförmåga och ren slump.
