Orkar finländarna ta sig till valurnorna den 7 juni? Gör finlandssvenskar det i högre grad? Går argumentet att Svenskfinland behöver en egen representant hem, frågar Torbjörn Kevin i sin ledare i ÅU (17.4.)
"Med drygt sju veckor till Europaparlamentsvalet den 7 juni borde det finnas fler frågor än Soini och rasismen, Soini och valetiken eller Soini och substansen.
EU-medlemskapet är redan 14 år gammalt. Det går inte att bygga på nyhetens behag.
Partierna har en styv uppgift. Hur få väljarna att intressera sig för en avlägsen EU-politik när den invalde blir en av 758 ledamöter?
För fem år sedan röstade 41,4 procent av finländarna, år 1999 bara 31,4 procent. Tre eller fyra av tio är ett kvitto på bristande engagemang.
Det kan både förstås och förvåna. EU är inte en nation med en inkapslad gemensam offentlighet, unionen saknar gemensamma fora och medier, det är hart när omöjligt för finländska politiska konsumenter att veta vad de 14 finländska ledamöterna har sysslat med de fem senaste åren.
Men vi vet också att
EU-parlamentets roll snarare växer än minskar.
EU-direktiv inte klubbas igenom utan parlamentets medverkan. Direktiven blir förr eller senare en del av den nationella lagstiftningen. I Finland förr, i en del andra länder senare.
De dyker därför upp som tussilagon i vårsolen, alla ledare där man med en oktav lägre ton än normalt understryker vikten av EU-valet.
Vi raljerar inte. EU-valet har betydelse för vem som sitter i Europaparlamentet. Valrörelsen ger däremot knappast svar på frågan vilken betydelse de 13 (antalet har minskats med ett sedan senaste val) valda finländska EU-parlamentarikerna kan ha.
EU är kremlologi, arbetet i unionens beslutande organ öppnar sig inte lätt för gemene väljare.
En del av detta kan spåras i den opinionsmätning som tankesmedjan Magma lätt offentliggöra i onsdags. Pejlingarna visar att finlandssvenska väljare - rapporten talar om svenskspråkiga finländare - löser problemet med avstånd och komplexitet med att rösta på person i högre grad än på parti.
Skillnaden är hårfin, men dock: 35 procent säger sig i första hand rösta på person, 31 procent i första hand på parti.
Det skulle komma värre besked ur partifolkets synvinkel. Hela 82 procent av de tillfrågade säger att de kan tänka sig att rösta på en kandidat från ett annat parti än man brukar rösta på. Det understryker personvalsaspekten. Partigrupperingarna i EU är i stort sett okända för finländska väljare. Det späder ut partirelationen på det nationella planet.
Svenskfinland har under landets hela EU-era haft representation i parlamentet. Elisabeth Rehn trampade upp stigen. Hon följdes av Astrid Thors, och i senaste val invaldes Henrik Lax (SFP) och Alexander Stubb (Saml).
Det sägs nu axiomatiskt att Svenskfinland behöver sin man eller kvinna i parlamentet.
Någonstans i partifolkets (SFP)bakhuvud mol en rädsla för en prestigeförlust; ett nollresultat undergräver partiets status som allroundparti i finländsk politik. Huvudargument är det - lyckligtvis - inte.
Två områden lyfts fram som typiskt finlandssvenska: Skyddet av Östersjön (och Skärgårdshavet) och minoritetsfrågor. Återstår att se om partilojalitet och denna substans lockar tillräckligt många från sofflocket.
Hbl utdömer (16.4.2009) den svenska socialdemokraten Fredrik Almqvists chanser till inval med hänvisning till hans röstetal för tio år sedan (5 600 röster). Det är kanhända en riktig bedömning - men Almqvist har å andra sidan de senaste åren profilerat sig som en sund röst när det mediala tonläget har skruvats upp (skotten i Kauhajoki och Jokela).
För SFP är sitsen förändrad. Astrid Thors hade rikspolitikerprägel när hon valdes. Henrik Lax var erfaren - det överlägset viktigaste valkriteriet i Magma-pejlingen. Båda hade en liten men dock finsk potential. Den känns nu tunn.
SFP satsar på en lista på 20 kandidater där de flesta har profilerat sig regionalt. I snitt borde de samla 5 000 röster per person - SFP-ribban anses ligga vid 100 000 röster.
Partiet samlade drygt 94 000 röster för fem år sedan då man överskred röstmängden från år 1999 med drygt 10 000 röster.
Också darr på ribban ger vit flagg. Det kan gå vägen för SFP - inte minst i skenet av 42 procent uppger sig rösta "helt säkert" och 32 procent "ganska säkert".
Jämfört med förra valets valdeltagande på 41,4 är den potentialen stor.
Hela 85 procent av de tillfrågade anser att en svensk röst behövs i EU-parlamentet. Lägg till att 74 procent röstar säkert eller ganska säkert. Och beakta att SFP går till val med ett slags antifavoritskap som stimulerande faktor. Det kan ha en mobiliserande effekt att slå ur ett underläge.
Om Timo Soini - mot förmodan - därtill väljer att piska upp en antisvensk stämning i valrörelsen kan det gå vägen.
Men då får söndagen den 7 juni gärna vara kall."
http://www.abounderrattelser.fi/au/1963949.php
