EU-valet – ett hyperspännande och viktigt val

EU-valet den 25 maj är i många avseenden mycket spännande och viktigt. Det som triggar spänningen är de kastvindar som präglat de politiska opinionerna sedan riksdagsvalet 2011. Då blev Samlingspartiet det största partiet men samtidigt kännetecknades valet av Sannfinländarnas enorma framgång och av socialdemokraternas, men speciellt centerns mycket dåliga resultat. Ett halvt år efter valet, i opinionsmätningar hösten 2011, hade dessa trender ytterligare stärkts; Samlingspartiet låg nära ett 25 procentigt stöd och Centerpartiet låg på historiskt sett låga 13,6%. Vissa siade till och med om att centern skulle börja sjunga samma svanesång som systerpartiet i Sverige som för tillfället ligger under den svenska rösttröskeln på fyra procent.

Men sedan dess har förändringens vindar blåst med en styrka som förgäves söker sitt motstycke. I opinionsmätningar nu i januari hade Samlingspartiet backat med cirka 6 procentenheter och Centerpartiet vuxit med cirka 10 procentenheter från dessa siffror. Detta väl att märka samtidigt som stödet för Sannfinländarna kan karakteriseras som stabilt och SDP stampar kvar på en historiskt sett låg nivå.

*

Det stundande EU-valet är i sig viktigt för alla partier då det bestämmer vilka positioner man har i EU-parlamentet. Samtidigt utgör EU-valet något av en avspark och kraftmätning inför riksdagsvalet som hålls mindre än ett år efter EU-valet, i april 2015. Ett parti som når ett bra resultat i EU-valet stärker sina positioner inför riksdagsvalskampanjen; man får ett inspirerat och stärkt partimaskineri och ett partifolk som andas optimism. Och vice versa, ett dåligt resultat kan försvaga engagemanget både på fältet och i maskineriet inför riksdagsvalet. Detta gäller för samtliga partier men speciellt känslig är frågan kanske för Sannfinländarna och socialdemokraterna. Jutta Urpilainen kan i dagens läge bokföra en räcka val som alla varit förlustval för SDP. Skulle hon, eller en eventuell ny ordförande, tvingas foga en ytterligare förlust till denna räcka så är nog utsikterna inför riksdagsvalet i april 2015 – speciellt om regeringen håller ihop fram till valet och SDP går till val som regeringsparti – mycket dystra. Sannfinländarna i sin tur, är som ett populistiskt parti i behov att framstå som en grupp i medvind, som ett parti som har faktiska chanser att utmana ”de gamla partierna”. För detta behöver man kanske inte en ”jytky”- seger i EU-valet men samtidigt får valet inte gå såpass dåligt att väljarna upplever det som en stor förlust och att luften gått ur detta protestalternativ. En ytterligare spännande konstellation och kraftmätning i EU-valet är kampen mellan centern och Samlingspartiet om titel som största parti. Kan samlingspartiet bli etta och kommunicera åt sina stödtrupper att man avvärjt centerns utmaning eller blir valet en bekräftelse på detta partis tillbakagång och centerns frammarsch? De mindre partiernas nagelbitare handlar mer om huruvida man tappar sitt enda mandat – SFP och Kristdemokraterna – eller om man återerövrar sin enda plats – Vänsterförbundet – i EU-parlamentet.

*

Men hur går det då i valet den 25:e maj? Ja, den frågan är lika svår att sia om som att tippa vilka lag som tar medaljerna i fotbollens Veikkausliiga i slutet av oktober. Vi vet vilka lag/partier som nu ser starka ut på pappret och vi har en bild av vilka spelare/kandidater som vi förväntar oss stor framgång av. Men yttre omständigheter kan komma att variera, lovande enskilda spelare/kandidater kan råka ut för ”skador” och fel taktik – typ Paavo Lipponen i presidentvalet – och andra, nu  mindre framträdande spelare/kandidater – typ Mitro Repo i förra EU-valet – kan segla upp som överraskande stjärnor.

Sålunda kan vi idag blott spekulera i hur det går i valet. Detta kan vi göra på ett mer eller mindre informerat sätt men oberoende av vårt informationsunderlag kan den mest korrekta tippningen vara lika mycket beroende av en fingertoppskänsla för de politiska vindarna som av all information vi har att tillgå. Låt mig inleda spekulerandet med att granska olika slag av information som vi har idag för att sedan avslutningsvis pröva vart min fingertoppskänsla leder mig.

Den första informationskällan vi har att luta oss mot är olika opinionsmätningar. Här har vi dels mätningar som frågar vilket parti man stöder i ett kommande EU-val, dels mätningar som frågar vilket parti man skulle rösta på om det i dag skulle hållas ett riksdagsval.  Eftersom det handlar om två nog så olika val så är det föga överraskande att dessa mätningar ger något olika resultat. En EU-valmätning i november gav partierna följande stöd:

Vilket parti skulle du rösta på om EU-valet hölls idag?

Källa: YLE/Taloustutkimus, 4.11-19.11.2013, felmarginal +/- 1,8 procentenheter

Själv menar jag att det finns en speciell omständighet som medför att en mätning av detta slag är en skakig grund för att sia om valet i maj. Då denna mätning gjordes hade väljarna nämligen ingen bild av vilka kandidater de olika partierna ställer upp och detta är speciellt viktigt i ett EU-val där det visat sig att väljarna, mer än i andra val, fokuserar mer på kandidater och deras personliga egenskaper än på partitillhörighet. Det enda som jag, lite krasst sagt skulle ta med mig från denna mätning är att kampen om positionen som största parti ser ut att stå knivskarp mellan Samlingspartiet och centern.

Då vi går till en mer aktuell mätning av det mer generella stödet för partierna så blir bilden en något annan. En mätning som pågick hela januari  gav följande resultat:

Vilket parti skulle du rösta på om det var riksdagsval idag?

Källa: Helsingin Sanomat / Suomen Gallup, 30.12.2013-28.02.2014, felmarginal +/- 1,6 procentenheter för de större partierna

Denna mätnings styrka är att den mer aktuellt och även mer korrekt mäter väljarnas sympatier för partierna än en mätning som ett halvt år på förhand efterfrågar partisympatier i ett val som dels är avlägset, dels inte upplevs som lika viktigt som ett tänkt riksdagsval. Svagheten hos även denna mätning – som grund för att sia om EU-valet - är att väljarna ännu under januari inte kände till kandidatgalleriet hos de olika partierna.

 Låt oss dock lite leka med siffror. Vi kunde då ta dessa siffror som grund och vidare anta att valdeltagandet i maj kommer att ligga på ungefär samma nivå som i EU-valet 2009. Då hade vi 1.672.434 godkända röster vilket innebar ett valdeltagande på 40,3%. För enkelhetens skull utgår jag nu från 1.700.000 röster, alltså ett marginellt ökat valdeltagande som kunde föranledas av att valet nu hålls i maj och inte i juni som senast. Givet dessa antaganden skulle stödet för, och mandaten i parlamentet för de olika partierna bli det nedanstående:

Fingerat EU-valresultat på basen av allmän opinionsmätning i januari 2014

Inom parentes () mandaten i ordningsföljd; 13 inväljs. Inom //de som kommer härnäst i ordningsföljd

Om alltså det allmänna opinionsläget i januari skulle gå igen i EU-valet i maj och valdeltagandet skulle ligga ungefär på samma nivå som i förra EU-valet och partierna var för sig skulle mobilisera sina väljare i samma utsträckning som senast så skulle detta vara resultatet. Alltså skulle samlingspartiet och centern hålla sina mandat, sannfinländarna skulle få två till, socialdemokraterna få ett mandat till, vänsterförbundet skulle återerövra sitt mandat, de gröna tappa ett mandat och slutligen skulle SFP och kristdemokraterna tappa sina enda mandat.

Men blir detta verklighet? Nej, det faktiska valresultatet i maj lär nog kunna avvika en hel del från denna ”lek med siffror”. Då vi börjar fundera över vad som kommer att skilja sig från det ovanstående, och varför detta sker så kommer vi av nödtvång in på resonemang som delvis kryddas av en hel del fingertoppskänslighet.

En omständighet som skiljer årets val från valet 2009, och som inte har att göra med fingertoppar utan som är ett faktum, handlar om valförbund. I valet 2009 hade Sannfinländarna och Kristdemokraterna ingått valförbund och som ett resultat av detta invaldes KD:s Sari Essaya. Kristdemokraternas sammanlagda röstetal på cirka 69.000, varav Essaya personligen samlade cirka 54.000, hade inte räckt till ett mandat utan detta valförbund. Istället hade Vänsterförbundet, och Annika Lapintie fått ett mandat men bara med en liten marginal till ett tredje mandat för SDP. Då KD nu går till val utan valförbund betyder det att partiet för att få ett mandat skulle vara tvunget att öka sitt röstetal från 69.000 till över 100.000 - en ökning med cirka 45%. Sannolikheten för att detta skall ske gränsar till noll varför det torde vara klart att KD tappar sitt enda mandat i EU-parlamentet. Nämnas bör att oberoende av detta valförbund hade Sannfinländarna säkrat Timo Soinis plats i parlamentet i förra valet.

*

För den enskilde medelväljaren är partiernas – med undantag av Sannfinländarna – budskap om EU och Finlands relationer till unionen mycket snarlika. Dessutom ser väljaren ofta dessa budskap som både oklara och svåra att förstå. Att föreställa sig att ett parti får framgång i valet främst till följd av sina linjedragningar i EU-frågor är nog att överskatta såväl dess linjedragningar, mediernas rapportering kring dessa samt väljarnas intresse och rationalitet. Det som därmed, enligt min bedömning, kommer att avgöra valresultatet i maj är hur väl partierna lyckas mobilisera sina gallupanhängare och få dessa att faktiskt rösta i EU-valet. Hur väl man lyckas i detta tror jag att i långt sammanhänger med det kandidatgalleri respektive parti lyckas få uppställt och även med frågorna huruvida anhängarna ser EU-valet som viktigt och om man känner att partiet har vind i seglen. 

Mot denna bakgrund bedömer jag att partierna befinner sig i lite olika utgångslägen inför valet.  Samlingspartiet och centern torde i detta hänseende bägge stå ganska starka. Centern har en klar medvind, fotfolket ser EU-valet – speciellt i dagsläget som en förpostfäktning inför riksdagsvalet 2015 – som viktigt och man har lyckats med att hitta kandidater som borde tilltala de olika delarna av centerfältet. Samlingspartiet har för tillfället lite motvind men man torde kompensera detta med att de samlingspartistiska väljarna ser EU-valet som klart viktigt och partiet har alldeles tydligt satsat på att ställa upp en rad kandidater som kan ses som klart starka profiler.

Socialdemokraternas sits är, i sin tur inte avundsvärd. Partiet befinner sig i opinionsmässig motvind, anhängarkåren ser inte EU-valet som speciellt viktigt och kandidatgalleriet lämnar hittills övrigt att önska. En detalj i detta sammanhang är att TV-kändisen, prästen Mitro Repo som i förra valet samlade hela 71.829 röster (ca 25 % av SDP:s alla röster) under denna mandatperiod varit i stort sett osynlig. – De gånger han synats i offentligheten har det dessutom dessvärre varit med tveksamma, för att inte säga negativa förtecken. Repo ställer upp även i år men jag blir storligen överraskad om han lyckas samla ens 20% av det röstetal han hade senast. Och då borde partiet ha kunnat kompensera detta med nya kända kandidater med en liknande, lite opolitisk och obunden profil; här ser man hittills inte ut att ha lyckats.

Det andra vänsterpartiet, vänsterförbundet blev, som ovan nämnts, senast mycket knappt utan det mandat man hade fått om inte kristdemokraterna hade varit i valförbund med Sannfinländarna. Nu ser läget klart bättre ut. Man har rimligt god medvind i opinionsmätningarna, fältet ser EU-valet som rimligt viktigt, man har en hunger att återerövra ett förlorat mandat och man har ett kandidatgalleri som erbjuder lite åt envar i anhängarskarorna. Om inte partiet får ett mandat i valet i maj blir jag personligen storligen överraskad.

De gröna ligger inte speciellt bra till i opinionsundersökningarna men detta kompenseras nog till en del av att partiets anhängare tenderat att se EU-valet som viktigt. Knäckfrågan för partiet är kanske om de potentiella gröna väljarna ser kandidatgalleriet som tillräckligt starkt och om, den som minister avpolletterade, Heidi Hautala nu lyckas komma i närhet av de cirka 60.000 röster hon senast samlade. Det andra gröna mandatet kom senast med ganska knapp marginal så helt omöjligt är det inte att det nu befinner sig i farozonen.

Kristdemokraternas sits kommenterades redan i det tidigare så här räcker det med att konstatera att smärre under skall till om Sari Essaya inte får säga upp lägenheten i Bryssel.

Kvar att granska står två partier; två som i detta val är speciellt intressanta, låt då vara ur lite olika perspektiv. Hur det går för Sannfinländarna är intressant i sig och även med tanke på kommande riksdagsval. Ur ett nationellt perspektiv må SFP:s öde i detta val vara av ett mer marginellt intresse, men givet att dryga två tredjedelar av landets svenskspråkiga traditionellt röstat på detta parti så är partiets utgångspunkter inför och framgång i själva valet intressant.

Dessa två partier går nu till val från klart olika utgångspunkter. Sannfinländarna har länge haft, och har fortfarande opinionens passadvind i ryggen medan SFP på traditionellt vis har sämre siffror i opinionsundersökningarna än vad man brukat ha i själva valen. Även beträffande anhängarnas intresse för EU-valet skiljer sig partierna åt. Bland sannfinländarna utgör EU fortfarande något av inkarnationen av det onda och engagerar man sig så är det i första hand för att protestera emot det mesta som har med EU att skaffa. Knäckfrågan är om man nu i detta val kan hitta ett sådant anti-EU engagemang som för de sannfinländska väljarna till valurnorna. Hade valet stått i de tider då stödpaketen till Grekland och kriserna i Spanien och Italien var som hetast så hade mobiliseringen kanske lyckats. Men nu då frågorna kring EU och Sydeuropas problem allt mer fallit, om nu inte i skymundan så i alla fall bort från mediernas topprioriteringar så misstänker jag att anti-EU känslorna inte räcker till för en stark mobilisering bland de sannfinländska stödtrupperna. För SFP:s och dess väljares del har såväl EU i allmänhet som en egen plats i parlamentet framstått som mycket viktigt; man har varit mycket mån om att ha en position även på denna arena. Hittills har landets svenskspråkiga som regel haft ett lite högre valdeltagande än nationen i medeltal och det är svårt att se vad som nu skulle ändra detta faktum.

Den omständighet som jag bedömer att är den avgörande för Sannfinländarnas framgång i detta val är utformningen av kandidatgalleriet. Läs: i första hand faktumet att Timo Soini inte själv ställer upp i detta val. Förvisso har partiets galleri av kandidater, redan i senaste riksdagsval, breddats och i flera avseenden förbättrats. Men ett EU-val är ett speciellt val bland annat i det att hela landet är en enda valkrets med allt vad det innebär av kostnader och även framvaskandet av nationellt kända kandidater. Lägg till detta att Soini själv i förra EU-valet fick över 80% (130.715) av partiets röster, följande i ordningen samlade 9400 och sedan gick det brant nedåt, så inser man vilken utmaning partiet står inför om man skall nå ett valresultat ens i närheten av dagens opinionssiffror.

Givet allt detta är det ytterst vanskligt att sia om utfallet för Sannfinländarnas del. Min, lika mycket fingertoppskänsla som, sakliga bedömning är att partiet får det ytterst svårt att erövra mer än det ena mandat man har i dagens parlament. Skulle en vadslagningsbyrå ge mig ett högt odds på detta antagande så vore jag faktiskt beredd att satsa en hundring.

I det förra valet erövrade SFP med sina ca 101.000 röster det 13:nde och sista mandatet. Marginalen såväl uppåt, till det tolfte mandatet, som nedåt till första platsen utanför parlamentet var inte speciellt stor; det rörde sig om cirka 2000-3000 röster. Hur många röster det sista mandatet kostar i detta val är oklart; det sammanhänger dels med det totala antalet röster, dels med hur dessa fördelar sig främst mellan de stora partierna. Lite hårddraget kunde man kanske säga att ju jämnare konkurrensen är bland de större partierna desto större är SFP:s möjligheter att hålla sitt mandat. Logiken är här att om jämnheten skulle rubbas och det exempelvis skulle ske en överföring av ett väsentligt antal röster, säg fast 20.000-40.000, mellan centerns och Samlingspartiet så kan detta innebära av partiet som förlorar röster nog håller sina mandat – bägge partier hade senast ganska goda marginaler för sina sista mandat – medan det parti som vinner dessa röster får tillräckligt mycket mer för att vinna ytterligare ett mandat. Ett allmänt lågt valdeltagande – ett högt valdeltagande bland svenskspråkiga traditionella SFP-väljare – en jämn tävlan mellan de större partierna, speciellt centern och Samlingspartiet; där har vi kanske nycklarna till ett bibehållet SFP-mandat.

Det allmänna valdeltagandet och tävlan mellan andra partier är inte faktorer SFP själv kan påverka medan mobiliseringen av de egna potentiella väljarna är en fråga där partiets eget handlande har betydelse. Det egna kandidatgalleriet är därmed något som kan ha en väsentlig betydelse i detta sammanhang. Detta galleri och fördelningen av röster inom detta har för SFP:s del sett lite olika ut i de två senaste EU-valen., År 2004 valdes Henrik Lax med 32707 röster vilkket utgjorde hela 35 av samtliga SFP-röster. Håkan Nordman blev suppleant med 19112 röster (20% av alla SFP-röster) medan Mats Nylund som trea samlade 6450 eller 7% av SFP-rösterna. Valet efter, år 2009 tog Carl Haglund mandatet med 16887 röster (16,6%), följd av Nils Torvalds (14044 ; 13,8%), Björn Månsson (13344; 13,2), Bo Linde (9980;9,8%) och åländska Britt Lundberg (9500; 9,4%). Det senare valet var alltså intern sett en otroligt mycket jämnare kamp än det förra. Även i årets val kännetecknas kandidatgalleriet, åtminstone på förhand, av en stor jämnhet; inga huvudkandidater kan egentligen skymtas. Den största betydelsen som detta har är att jämnhet och skarp tävlan mobiliserar. Läget är nu, aningens grovt talat, det att många såväl kandidater som deras stödtrupper har en känsla av att de nu via en lyckad kampanj kan, om nu inte ta mandatet (om alltså SFP lyckas få ett) så i alla fall nå en plats som första eller andra suppleant. Detta torde borga för att flere kandidaters kampanjer kommer att vara nog så aktiva och intresseväckande att de kan mobilisera väljarna upp till urnorna. Avsaknaden av en huvudkandidat eller riktigt supertunga namn kan därmed för SFP:s del komma att vändas till partiets fördel.

Mot denna bakgrund talar mycket för att SFP har goda möjligheter att behålla sitt mandat men samtidigt måste vi hålla i minnet det som ovan sagts om att mandatet även långt är beroende av hur aktivt det allmänna valdeltagandet blir och om hur jämn kampen om mandaten blir hos framför allt centern och Samlingspartiet.

*

Summa summarum; det kommande EU-valet ser ut att bli lika viktigt som spännande och intressant. Perioden efter senaste riksdagsval har, såsom nämnts kännetecknats av helt osedvanligt stora förskjutningar i partisympatierna varför man på många håll förväntar sig stora förändringar även i EU-valet i maj. Mina – dels på analys, men även på fingertoppskänsla baserade – förväntningar går nog lite i en annan riktning; jag tror mest på blott marginella förändringar i mandatfördelningen. Sålunda skulle jag inte bli överraskad om Samlingspartiet (3), Centerpartiet (3), Socialdemokraterna (2) , De Gröna (2), Sannfinländarna (1)och SFP (1) varken vann eller förlorade mandat. Förändringen skulle bestå i att Kristdemokraterna förlorade sitt enda mandat medan Vänsterförbundet skulle återerövra ett mandat. Men som jag inledningsvis nämnde så är detta val trots allt lika svårtippat som fotbollens medaljlag inkommande oktober så otippat är nog bäst. Allt medan vi hoppas på en bra och upplysande valkampanj, ett högt intresse och valdeltagande hos finländarna och en spännande kulmen i valet i maj.