Stekpannan kostade 30 mark. Det står så, noggrant uppfört på latin i räkenskaperna: Item pro j sartagine xxx marcas. Året var 1365 och platsen Nyköping.
Herr Raven van Barnekow, bördig från Mecklenburg, hade anförtrotts ett omfattande fögderi i Mellansverige, med Nyköping som residensstad. Det var, strikt ekonomiskt sett, en enorm felinvestering av herr Raven att acceptera uppdraget. Med undantag för inkomsterna från Dalarnas gruvor gick fögderiet med förlust. Stor förlust. Herr Raven måste alltså låna ut väldiga summor ur egen ficka till statsmakten för att den lokala förvaltningens ekonomi skulle fungera. Det slutade med att kungen tvingades överlåta hela länet till mecklenburgaren som pant tills skulden var betald. Ingen var nöjd med detta, men ingen kunde göra något åt det. Att vara kung och fogde i digerdödens kölvatten var inte lätt.
Alltså måste man vara noggrann. Varje utgift skulle bokföras och granskas. Därför känner vi till stekpannan. Eftersom stekpannan kostade hela 30 mark måste det ha varit en verkligt viktig och präktig stekpanna, i synnerhet om man jämför med andra utgifter i fögderiet. De flesta hästar som inköptes eller förlorades i tjänsten betingade ett pris av mindre än 30 mark. När Nyköpings hus skulle få nya lås kostade den samlade mekaniken 6 mark. De kvinnor som ägnade sig åt att göra malt fick sammanlagt 20 mark i lön. Och så vidare. Stekpannan måste ha varit exceptionell.
Men min poäng är inte att herren till Nyköpings hus på 1360-talet var en gourmet/gourmand som prioriterade mat framför allt annat, som om han varit en karaktär i filmen Råttatouille. Min poäng är att vi vet allt detta. Via räkenskapsböcker, tänkeböcker, jordeböcker, rimkrönikor, diarier och annaler kan vi kika rakt in i det fjärran förflutna och rekonstruera kungariket Sveriges medeltid i detalj. Då finner vi sådana personer som Raven van Barnekow, den tyske fogden med stekpannan. Vi finner en värld som påminner ganska lite om vår nuvarande, i synnerhet om vi börjar ställa frågor om folks språk och etniska tillhörighet. Vi finner ett samhälle som får vårt eget stolta poängterande av vår "mångkulturella" värld att ställas på huvudet.
I medeltidens Stockholm talades fyra stora språk: tyska, svenska, finska och latin. Om man ville göra sig förstådd bland stockholmarna måste man vara minst trespråkig. Det var förmodligen flertalet invånare också, annars hade inte stadslivet fungerat. Situationen var likartad i städer som Visby och Åbo, liksom på flertalet större fästningar i Östersjöområdet. Tack vare en annan bevarad räkenskapsbok, som fördes på order av länsherren Ivar Axelsson på 1480-talet, vet vi att den gotländska fästningen Visborgs ganska lilla tjänarstab och garnison - som mest cirka 200 personer sommartid: krigare, hantverkare, skeppare, kökspersonal - bestod av jyllänningar, skåningar, tyskar, holländare, schweizare, ester, dalkarlar och finnar. Raven van Barnekow hade haft cirka 300 personer att bestämma över i Nyköping ett sekel tidigare, förmodligen med samma karaktär av språkligt heterogen främlingslegion.
När jag analyserar senmedeltidens, eller för den delen 1600-talets och 1700-talets, nordeuropeiska samhälle är det med en lika stor känsla av glädje över att jag inte lever då - med dåtidens kyla, bristande bekvämlighet, usla hygien och pestepidemier - som fascination över hur självklart och, i regel, oproblematiskt det var att utveckla flerspråkiga vardagskulturer.
Alla nutida debatter om språk är mer eller mindre färgade av nationalismens framväxt på 1800-talet. Ett modernt språk är en dialekt med armé och flotta, något som våra förfäder utformade av politiska skäl för mellan 100 och 150 år sedan. Dessförinnan var det helt annorlunda. Om man arbetade åt herr Ivar på Visborg eller åt herr Raven på Nyköpings hus, eller om man var handelsman eller hantverkare i en någorlunda betydande stad, var man så illa tvungen att utveckla en funktionell flerspråkighet.
I efterhand har dylika situationer inte sällan utsatts för historieförfalskning, eller åtminstone för grova förvrängningar av fakta. Fiendskapen mellan tyska och svenska borgare, mellan utländska fogdar och inhemska bönder, har överdramatiserats på ett sätt som är lätt att avslöja men svårt att sudda ut ur det kollektiva folkminnet. Vi har skrivit tillbaka betydande delar av den moderna nationalismen till det förflutna - där den inte hör hemma.
Historien är en reservoar av mänskliga erfarenheter. Som historiker ser man inte bara nackdelar och brister i det förflutna. Man drar också lärdomar. När jag läser om herr Ravens stekpanna och herr Ivars främlingslegion känner jag instinktivt en språklig fattigdom, ett underläge, i förhållande till dåtidens små men funktionella miljöer. I nutidens språkdiskussioner är det officiella huvudproblemet ofta vilket språk vi skall använda, vad vi skall utgå ifrån som standard, istället för att betrakta språkvärlden som en rik flora av möjligheter och ställa oss frågan hur många språk vi kan lära oss att hantera.
Raven van Barnekow hade inte förstått diskussionerna om svenska eller finska, eller diskussionerna om flamländska eller franska, eller diskussionerna om engelska eller spanska. Han hade sett till att lära sig de språk han behövde och utnyttjat kunskaperna till det som verkligen betydde något. Som att skaffa sig bästa möjliga stekpanna.
