I Ny Tid 5.3.recenserar Monika Holmström Teater Viirus och Nya Rampens pjäs Finland/Svensk?
"Det är en mångfacetterad och uppiggande föreställning där fördomar och klichéer hamnar under lupp.
Eftersom detta ska föreställa en vänstertidning så får vi genast slå fast: "finlandssvensk" betyder borgerlig. Finlandssvenskhet är i den här recensionen (och annars i mitt tänkande) en ideologi. Det är en borgerlig ideologisk konstruktion som bygger på illusionen om språket som enande grund. Funktionellt sett är vi ju alla mångspråkiga.
Men "borgerlig", å andra sidan - vad betyder det? Om man själv vill uppfatta sig som "vänster" så blir "borgerlig" lätt en beteckning för dom andra, dåliga. Mest av allt handlar det nog om tendensen att bygga murar, "förborga sig", mot problem och problematiska mänskor i stället för att bemöta dem - och den tendensen är allmänmänsklig, cementerad till fördomar. I Teater Viirus och Nya Rampens tredelade produktion Finland/Svensk? finns de här murarna med i varje del, och det är viktigt: iakttagelsen att de här murarna finns, att det är vi som konstruerar dem och att de hindrar oss och är både innestängande och uteslutande. Men det är samtidigt viktigt att minnas att det finns en skillnad mellan mur och gräns, eller att de snarare kan sägas vara varandras motsats. Gräns handlar om integritet, om grundläggande mänskliga rättigheter, att se människan.
Med detta sagt kan vi då äntligen ge oss i kast med föreställningarna. Först ut på plan är Sushigeisha boy med text och i regi av Jakob Öhrman. Det är en villervalla av klichéer om finlandssvenskt och finskt, i mängder och massor. Som ledande tematik finns i alla fall "den sura konstnärspojken", skickligt med plötsliga, kraftiga kontraster spelad av Jussi Nikkilä, född finskspråkig. Ibland tappar föreställningen mycket energi och delarna förefaller osammanhängande, svåra att få ihop till en helhet. Detta kan vara en avsiktlig "sån är jag"-dålighet, men visar samtidigt på ett finlandssvenskt problem: att det finns ett fenomen som "finlandssvensk kvalitet", med lägre krav.
Sådana tendenser hyllas till och med som önskvärda - av fonder, Sfp och gemene finlandssvensk kvinna och man. Man ska undvika att ställa besvärande frågor om man vill få plats i de finlandssvenska salongerna.
Den här föreställningen vill provocera och det lyckas den med. Jag till exempel börjar nästan spy av att höra Studentsången. Överraskningen i slutet får mig att tappa andan och vilja skrika i protest. Bra och dåliga poänger varvas friskt och utdraget, men den finska synvinkeln funkar, även om det blir att handla om avund och privilegier.
Avgörande är hur mycket man identifierar sig med sushigeishaboy - scenen där han kommer inrullande som på ett serveringsfat viftande med rosablommiga solfjädrar är djupt tragisk. Ibland ter sig föreställningen kvinnoföraktande: Alla de här tendenserna som de finlandssvenska fisförnäma damerna (Chris af Enehielm och Sue Lemström) företräder finns ju också hos män.
Listig kritik
Föreställning nummer två är Elmer Bäcks Kamouflage som han också regisserat. Här är stilen en helt annan, nästan motsatt: välvalda poänger som åskådaren får ge perspektiv åt, med en underfundig kritik. Jag ser det också som en villfarelse att språket egentligen utgör en grund: Finlandssvenskhetens problematik finns i en uppsättning förhållningssätt och värderingar som har tvingats på oss och som det kan vara svårt att lära sig märka och ta ställning till. Egentligen handlar det om nationalism, om en konstruerad samhörighet och likriktning. De tendenserna finns överallt i världen och en sådan allmängiltighet finns också i Kamouflage som en existentiell tematik. Skådespelarna Lidia Bäck, Pelle Heikkilä och Willehard Korander får verkligen till nyanserna här med en blandning av komik, existentialism och släpighet. Den tidvis energitappande, upprepande stilen ter sig avsiktlig, som uttryckande den instängda positionen och passar ihop med de gammaldags (konservativa), uniformsaktigt likartade dräkterna. Förhållningssätt till "det annorlunda" är en av grunderna i den här föreställningen där rädslan är ett bärande element.
Landets kamp avslutar kvällen och här är det massor av vältajmad energi från början till slut. Rasmus Slätis har skapat en wrestling-arena och där får vi se ett spel som påminner om våldsam, tvåspråkig dans: den på dikotomier byggda kampen är här mycket konkret. Det folkliga och interaktiva anslaget fungerar bra - mera sådant behövs! Faktiskt får man också lite utlopp för sina aggressioner: Efteråt kan man förbluffas över vad man själv och andra har skrattat och applåderat åt ...
Här ser vi alltså Mannerheim (Oskar Pöysti) och prästen (Robert Enckell) som via en såpa-artad intrig till slut kämpar i något som också blir en genustematisk kamp mot Suomineito (Marika Parkkomäki) och Salamarakas (Viktor Idman), fight-instruerade av Oula Kitti. Allting är utstuderat och imponerande, så att man lätt tappar det distanserat analytiska perspektivet. Men också den här föreställningen fokuserar på instängdhet: Arenan utgör en inhägnad med sina röda gummiband. I eftertankens kranka blekhet kan man tänka att publiken faktiskt blir hetsad till uppskattning av den sorts krigiska våldsamhet som man brukar beskylla finnarna för. Men det är ett spännande experiment att gå med i, och möjligtvis lärorikt.
Helhetsintrycket är mångfacetterat och uppiggande. Egentligen är det ju så att kritik mot finlandssvenskhet är grundläggande för konstutövande här, eftersom verksamheten annars blir alldeles för tamt intetsägande och okritiskt förnäm. Som underström finns en kritik mot det här (typiskt finlandssvenska) draget att hålla på och låtsas att man är bättre och mer lyckad/lycklig än man är. Sanningen är nog den att svenskspråkiga är precis lika lite älskade av sina mammor och pappor som finskspråkiga. "
http://www.nytid.fi/arkiv/artikelnt-684-8592.html
