Den finlandssvenska tankesmedjan Magma öppnade i veckan sin webbplats. Det skedde med buller och bång eller snarare åska och dunder.
Av hittills två vidtalade kolumnister var det nämligen författaren Jörn Donner som gavs äran att starta. Han är en garant för stor uppmärksamhet då han alltid lyckas vara en annorlunda och chockerande effektsökare.
Donner svek inte förväntningarna. Den här gången drog han till med en kolumn under rubriken Finlandssvensk - ett irrelevant begrepp. Han ifrågasatte alltså själva det begrepp som står i fokus för Magmas hela verksamhet, det finlandssvenska. Som visserligen i tankesmedjans namn skrivits i formen "Finlands svenska".
Enligt Donner är begreppet finlandssvensk inte bara irrelevant, utan också missvisande och otidsenligt. Hans argumentation är dock utpräglat svag.
Begreppets relevans ifrågasätter han med hjälp av sig själv som exempel. Hans förfader kom från Lübeck till den plats som skulle bli S:t Petersburg, och släkten flyttade sedan via Viborg, Helsingfors, Stockholm och Gamlakarleby åter till Helsingfors.
Oklart förblir om Donners blandade bakgrund ska vara bevis för att "finlands-" eller "-svensk" är irrelevant. Ett faktum är att han och hans förfäder i generationer bott i Finland och talat svenska. Det är det som brukar avses med begreppet finlandssvensk.
Att "finlandssvensk" vore missvisande försöker Donner kryptiskt påvisa genom att utdöma Sveriges flagga som symbol för finländsk servicepersonals svenskkunskaper. Tror han att flaggan symboliserar "svensk" i betydelsen medborgarskap, och inte språk?
Det vore onekligen mindre kontroversiellt om språkkunskaper kunde symboliseras av små skyltar med texter på respektive originalspråk (Suomi, Svenska, English, Deutsch etc.).
Men inte är ju den svenska flaggan i sammanhanget mer olämplig än den brittiska, franska eller tyska. Alltid blir någon amerikan, belgier eller österrikare ledsen, men än sedan? Flaggorna står för språk, inte länder.
Och varför skulle en måhända slarvigt vald språksymbol vara något slags bevis på att finlandssvenskar är kamouflerade (riks-)svenskar? Och, i nästa kvasilogiska resonemangsled, något slags bevis på att ordet svensk i begreppet finlandssvensk vore missvisande? Donner blandar nog ihop gärdsgård och prästgård.
Otidsenligt är begreppet finlandssvensk enligt Donner för att det symboliserar en "försvarskamp för det svenska reviret och territoriet".
Hur så? Det är alldeles överflödigt att låta det gå troll i en helt sakligt konstruerad term. Finlandssvensk är en finländare som talar svenska. Det hindrar förstås inte tvåspråkighet.
Direkta motsvarigheter står att finna, börjande med sverigefinne - eller sverigefinländare om man inte vill betona språket. Eller den historiska minoriteten estlandssvensk - eller, i dagens läge mer relevant, estlandsryss.
Ute i världen varierar språkbruket mera, men till exempel schweizertysk bör vara ett gångbart ord. Motsvarande ordkonstruktioner för fransk- eller italienskspråkiga schweizare blir kanske krångligare. Och för Kanadas del har man "svängt på steken" och talar om franskkanadensare.
Varför göra allt så enkelt när man kan göra det så underbart komplicerat, tycks vara den devis Jörn Donner tagit med sig i bagaget från Lübeck.
Ett dilemma är onekligen att ländernas och språkens namn så ofta sammanfaller, särskilt i finskan. Knappast behöver kanadensare, schweizare eller belgier särskilt ofta besvara frågor om varför de inte talar "kanadensiska", "schweiziska" eller "belgiska".
På finska i Finland uppstår det lätt en begreppsförvirring mellan ruotsi (svenska) och Ruotsi (Sverige).
Månne inte det gamla uttrycket från vårt nationalistiska 1800-tal lämpligen kunde travesteras: Svenskar är vi inte, finnar i ordets språkrelaterade mening vill vi heller inte bli, låt oss alltså vara finlandssvenskar.
Utan andra troll än Mumin.
Ett ifrågasättande av själva begreppet finlandssvensk var alltså vad Magma hade att erbjuda som första läsning på sin webbplats. Det bådar gott för ett självkritiskt grepp i verksamheten.
Däremot kunde det finnas mer relevanta föremål för uppmärksamheten. Ett sådant har kollegan Vasabladet tagit upp: grundlagsreformen år 2000 då "territorialprincipen" för tryggandet av svenskan i Finland ersattes med "individualprincipen".
Vår tidigare regeringsform stipulerade att man vid reformer av förvaltningsgränser bör eftersträva oförändrade språkförhållanden med så språkligt enhetliga områden som möjligt.
I den nya grundlagen ersattes detta med stadganden om att förvaltningsområdena bör vara sådana att servicen på bägge språken fungerar.
Är det denna förändring som förklarar de senaste årens motgångar för svenskan, undras det nu. Detta kunde Magma gärna utreda, och inte minst hur dödfödd den tanken är att den av minister Christoffer Taxell ledda grundlagsutredningen kunde pröva också det här stadgandet.
BJÖRN MÅNSSON
09-1253 244, bjorn.mansson@hbl.fi
