Låt mig börja i den tråkiga ändan, med siffror och statistik. Det bor knappt 4,5 miljoner bekännande muslimer i Tyskland. Tyskland har en befolkning på 82 miljoner. Detta gör att andelen muslimer i Tyskland ligger på nära 6 procent.
Ungefär två tredjedelar av muslimerna i Tyskland härstammar från Turkiet, medan knappt femton procent har sin bakgrund i Mellanöstern eller i Afrika. En resterande minoritet kommer från de sydöstliga delarna av Europa, från Iran eller från Centralasien.
Nästan 98 procent av alla muslimer i Tyskland bor i det gamla Väst-Tyskland, alltså i de gamla Bundesländerna. En överväldigande majoritet är sunniter, och bara en liten minoritet är shiiter.
Låt mig efter denna numerära exercis genast utveckla en övergripande poäng som kan vara bra att hålla i minnet; Alla muslimer är sig inte lika, det finns divergerande traditioner och rörelsmönster också inom och bland muslimerna.
I Storbritannien bor således muslimer med övervägande indo-pakistansk härkomst, i Frankrike bor mestadels muslimer med nordafrikansk härkomst, i Sverige och i Danmark är muslimerna av övervägande bosnisk härkomst medan den pakistanska ahmedijasekten dominerar i Norge.
Och i Tyskland bor alltså mestadels turkar. Och tendensen i Tyskland är snabbt ökande. Muslimerna blir fler i en snabbare takt än tyskarna som blir färre.
Och vilka är då nyckelorden i den debatt som just nu pågår kring invandring och islam i Tyskland. Ja, det talas om ungdomsvåld. Om tvångsäktenskap. Om kriminella med muslimsk invandrarbakgrund - och så talas det mera generellt om svårigheterna med det som på tyska kallas för Multikulti, alltså om det problematiska eller förhatliga med ett mångkulturellt samhälle.
Sedan kommer också de vetenskapliga undersökningarna.
Tyskland är den europeiska integrationens slutljus
En färsk analys från OECD visar att invandrare, och i all synnerhet muslimska invandrare, i Tyskland har dåliga utsikter att få goda jobb. Tyska firmor ställer sig negativa till att anställa invandrare med icke-tyska namn. Invandrarbarn med höga utbildningar har större svårigheter att få jobb än barn med samma utbildning som har tyska föräldrar.
Andra studier visar också att arbetslösheten bland akademiker med turkisk bakgrund är tre gånger så stor som bland vanliga tyskar, vilket får till följd att nästan hälften av alla akademiskt utbildade turkar i Tyskland nu överväger att flytta tillbaks till Turkiet.
Enligt OECD:s färska studie lyckas integrationen bäst i Schweiz och sämst i Belgien och Tyskland.
OECD-rapporten har tagits emot med bestörtning men också med betydande självanalys i Tyskland.
Slutsatserna kring de uppdagade problemen påminner rätt mycket om problemen i Finland. En man eller en kvinna från Kasachstan som har studerat medicin i sex år accepteras inte automatiskt som läkare i Tyskland.
Det särskilt tyska problemet i sammanhanget är dock ett annat; immigrationsfrågor ligger hos det tyska inrikesministeriet, medan allt som berör utbildningsfrågor ligger hos utbildningsministeriet.
Det är alltså inrikesministern som ansvarar för integrationskurserna i Tyskland, och i Tyskland har inrikesministeriet av hävd och traditioner satt ett starkt fokus på säkerhetsfrågor och på en mycket konservativ politik.
På delstatsnivå däremot är situationen en annan. Nordrhein-Westfahlen har varit föregångare med inrättandet av en integrationsminister. Ministern heter Armin Laschet och han fodrar tillsättandet av en likadan post också på förbundsnivå - men dit har Tyskland ännu inte kommit.
Kommunikationen mellan ministerierna tycks alltså vara mycket anspråkslös, och bristande informationsgång är givetvis en betydande del av integrationsproblematiken.
Ledkultur och parallellsamhällen
I integrationsdebatten i Tyskland förekommer nu rätt ofta ett ord som Leitkultur, dvs ledkultur. Med Leitkultur avses allt det som gör tyskar till tyskar och inte till svenskar eller ryssar eller turkar.
Det anses då vara eftersträvansvärt att muslimerna i Tyskland anpassar sig till en tysk ledkultur, men det anses inte eftersträvansvärt att begreppet Leitkultur används i motsats till föreställningen om ett mångkulturellt samhälle.
En viktig del av den tyska ledkulturen, anser sålunda konservativa CSU i Bayern, är det tyska språket. CSU tycker att det vore rimligt att alla invandrare i Tyskland också lär sig tyska så att det inte går som i Berlin där det i vissa stadsdeler finns hela skolklasser där ingen enda elev talar tyska. För att kunna förverkliga sina ideal vill CSU att tyskan förankras som statsspråk i den tyska grundlagen, något som tyskan alltså ännu inte är.
"Det tyska språket är den gemensamma nämnaren för livet i vårt land", skriver CSU, och, ja, tydligare kan tanken på en ledkultur väl inte uttryckas.
Som ett slags negation av begreppet Leitkultur talas det ibland om uppkomsten av så kallade Parallellgesellschaften, om parallellsamhällen, det vill säga sociala miljöer där talet om universalistiska principer bara klingar tomt och innehållslöst.
Ett parallellsamhälle uppstår där integrationen har misslyckats, där turkar lever för sig och där tyskar lever för sig, där arbetslösheten är hög, och där kanske hela stadsdelar avskärmas och gettoiseras i brist på alternativ och framtidsutsikter.
Samtidigt får man komma ihåg att den främsta orsaken till att framför allt rätt många utbildade turkar idag vill lämna Tyskland ligger i vad som på tyska kallas för "fehlendes Heimatgefühl", alltså en avsaknad av känslor för det nya hemlandet.
En misslyckad gästarbetarpolitik?
I Tyskland, och också i Österrike, försökte man sig länge på en politik som gick ut på välkomnande av så kallade "gästarbetare".
Föreställningen om gästarbetare grundades på uppfattningen att immigranter kan jämställas med temporär arbetskraft, dvs med arbetskraft som kommer till ett land för att utföra ett jobb, men som också åker hem när jobbet väl är utfört.
Från och med mitten av 1900-talet började Tyskland sluta bilaterala så kallade Anwerbevereinbarungen med olika europeiska länder och inte minst med Turkiet. Avtalet med Turkiet härstammade från år 1961 och upplöstes i likhet med alla andra bilaterala avtal år 1973. Gästarbetarperioden i västtysk 1900-talshistoria varade därför från 1955 till 1973.
Under dessa knappt två decennier kom ungefär 14 miljoner gästarbetare, mestadels turkar. 11 miljoner återvände sedermera till sina hemländer, men drygt 3 miljoner stannade kvar. Därför har Tyskland idag en andra och en tredjegeneration av invandrare, och till och med en uppväxande fjärde generation.
Bilden av immigrationen till Tyskland bestämdes av dessa gästarbetare ända fram till slutet av 1980-talet, när vågor av östeuropéer började flytta in. Till denna grupp invandrare hörde delvis också judar från det forna Sovjetunionen.
Problemen uppstod efter år 1973 när många gästarbetare ville stanna kvar i stället för att återvända hem till Anatolien eller Istanbul. För denna mekanism hade Väst-Tyskland ingen klar linje eller strukturell beredskap. Det betydde också att de tidigare gästarbetarna efter år 1973 plötsligt blev invandrare och att dessa invandrare inte hade en självklar eller given plats i det tyska samhället, bortom avtalen med avsändarländerna.
De västtyska regeringarna från 1982 framåt, framför allt sammansatta av CDU/CSU och FDP, reagerade på den nya situationen med en defensiv hållning, som ännu i början av 1990-talet konkretiserades i ett officiellt regeringsuttalande som sade:
"Die Bundesrepublik ist kein Einwanderungsland!" (Förbundsrepubliken är inget invandringsland).
Allt det här har sedermera förändrats.
Integration hett debattämne
Tematiken migration och invandring har blivit ett mainstreamtema i Tyskland, ja, en av de hetast offentligt debatterade frågorna överhuvudtaget.
Borgmästaren i Berlin Klaus Wowereit har nyligen inlett en invandringskampanj där målsättningen är att få fler invandrare till den tyska huvudstaden och till Tyskland överhuvudtaget.
Nu har Tyskland också sedan några år både en nationell integrationsplan och en invandringslag från år 2005. Tyskland har också en minister med migrationsbakgrund. Man kan helt enkelt säga att mer har skett i ärendet integration under de senaste tio åren än under de första fyra årtiondena efter andra världskriget.
Men fallet Tyskland visar också med all önskvärd tydlighet att integration egentligen inte är en lagstiftningsfråga, utan en tillvänjningsfråga. Fallet Tyskland visar också att fattigdom är ett större tema än religion för majoriteten av alla de muslimer som bor i Tyskland idag. Frågan är bara var man lägger tyngdpunkten i analyserna.
Det finns siffror som visar att avståndet mellan den tyska ursprungsbefolkningen och de tidigare gästarbetarna är konstant eller delvis långsamt växer, men det finns också andra och kanske mer illustrativa siffror som visar att framför allt det mentala avståndet mellan den tredje generationen turkiska invandrare och den första och till och med andra generationen turkiska invandrare växer ännu snabbare.
Studerar man sedan siffrorna lite närmare så skall man se att det också mellan den första generationen invandrare och mellan den andra generationen invandrare finns stora skillnader.
Dessa skillnader gäller framför allt utbildningsnivå och yrkesfärdigheter, men också språkkunskaper. Bara var sjunde tysk-turk klarar sig till en studentexamen, men beredskapen för högskolestudier stiger ändå för varje år.
I jämförelse med exempelvis de många vietnamesiska invandrarna finns det dock en dramatisk skillnad mellan turkiska skolungdomar och vietnamesiska. Vietnamesiska ungdomar klarar sig mycket bättre i skolan, enligt all statistik, och detta trots att också dessa oftast lever under prekära ekonomiska omständigheter. Men det finns en avgörande statistisk skillnad mellan vietnameser och turkar; de vietnamesiska ungdomarna har oftare föräldrar med god skolutbildning och denna skillnad sägs i Tyskland vara avgörande för en god integration och för framsteg i yrkeslivet.
Och ändå strävar tre fjärdedelar av alla turkiska föräldrar efter att deras barn skall gå i gymnasiet.
Men denna strävan sägs i sin tur stranda på okunskap om det tyska skolsystemet och på ringa ekonomiska resurser.
Och därmed är ekorrhjulet satt i full rotation.
En undersökning som nyligen har gjorts på Zentrum für Türkeistudien visar att bara 3 procent av alla turkar kan anses vara dåligt eller inte alls integrerade i det tyska samhället. Siffran har varit konstant under flera årtionden och den sägs från tyskt håll bero på äktenskapsinvandringen som i många turkiska enklaver ständigt låter integrationsprocessen starta om från noll.
Från turkiskt håll säger man att siffran beror på ett strukturfel i det tyska samhället. Låt det nu vara tydligt sagt också här.
En integrationsindustri?
Integrationen av islam i Tyskland har många belackare. I en allmäneuropeisk undersökning som år 2008 utfördes av amerikanska PEW Research Center sade sig hälften av alla tyskar ha en negativ syn på islam, vilket bara överträffades av Spanien.
I Frankrike som har en mycket stor muslimsk minoritet var motsvarande siffra 38 procent.
Det finns många prominenta figurer i Tyskland som anklagar den tyska integrationspolitiken för att vara delvis misslyckad. Man talar i sammanhanget om en integrationsindustri.
För bara några veckor sedan exploderade den tyska offentligheten i ett mäktigt ramaskri. Orsaken var Theo Sarrazin som gav en intervju om tillståndet i Berlin i tidskriften Lettre International.
Sarrazin är medlem i förvaltningsrådet för Deutsche Bank, Tysklands bank, och han är också tidigare mångårig socialdemokratisk finanssenator i Berlin. I intervjun sade Sarrazin att turkar och araber, dvs muslimer, inte är intresserade av integration, och att de bara producerar, som han sade, nya huvudduksflickor.
Sarrazin gjorde samtidigt en klar skillnad mellan olika invandrargrupper och han gjorde explicit också klart att integrationsfrågan är en klassfråga. Han prisade sålunda de inflyttade ryssarna som fortfarande har "en gammaltysk uppfattning om vad arbete innebär", men han piskade invandrare från det tidigare Jugoslavien som enligt Sarrazin har samma problem som turkarna och araberna; också i den tredje generationen är kunskaperna i tyska klena och bara en bråkdel har skolbetyg.
Lägg till allt detta också en övergripande social fråga som enligt Sarrazin tar sig uttryck i extremt höga födelsetal i de lägre invandrarklasserna.För arabernas och turkarnas del, konstaterade Sarrazin, handlar det om en två till tre gånger så hög nativitet som bland genomsnittstyskarna.
För Sarrazin är vägen till integration rak och enkel. Han vill sätta stopp för all invandring utom för den högkvalificerade och arbetskraftsmotiverade invandringen, och han säger att det grundläggande problemet med Tyskland är välfärdsstaten som inte uppmuntrar till arbete och till att bli sin egen lyckas smed. Och för de invandrare som redan finns i Tyskland finns bara en utväg ur misären. Först skall invandrarna lära sig tyska och sedan måste deras barn klara studenten eller en motsvarande utbildning:
"Dann findet die Integration von alleine statt", som Sarrazin uttryckte saken. Med andra ord menade Sarrazin detta; integrationen av turkar och islam i Tyskland har misslyckats och Tyskland behöver nu andra utvägar för en lösning på problematiken.
Sedan kom debatten.
Bulevardtidningarna i Berlin gjorde först ett omåttligt nummer av alla de kritiska åsikter som Sarrazin hade uttalat om Berlin om dess subventionsmentalitet, om stadens stora underskikt och allmänna slampighet.
Först senare insåg bulevardtidningarna att Sarrazin egentligen hade sagt någonting helt annat och att detta helt andra gällde just turkar och muslimer i huvudstaden.
För Sarrazin fick intervjun personliga konsekvenser. Han tvingades först till offentlig avbön, och Deutsche Bank tog samtidigt ifrån honom en del av de tunga ansvarsuppgifter han tidigare hade haft. Judiska och muslimska förband, som de kallas, tog dessutom häftigt avstånd från Sarrazins tankegångar.
Stephan Kramer som representerar det judiska centralrådet i Tyskland, menade att Sarrazin med sitt utspel gjorde heder åt Goebbels, Göring och Adolf Hitler. Sedan tog Kramer tillbaka utspelet, men sagt var sagt och orden redan spridda över blogosfären där han mestadels gjordes till en pajas.
Opinionsundersökningar visade senare att Theo Sarrazins åsikter hade massivt stöd bland vanliga tyskar.
En ny muslimsk självmedvetenhet
På muslimskt håll har man under de senaste åren vaknat till en ny självmedvetenhet. Ordföranden för de turkiska sammanslutningarna i Tyskland krävde nyligen att Tyskland skall instifta en helgdag också för muslimska högtider. Detta skulle då, menade Kenan Kolat, uppfattas som ett tecken på tolerans för muslimerna bland den tyska majoritetsbefolkningen.
Kelat föreslog att en lämplig helgdag skulle vara den dag som markerar slutet på Ramadan och att alla barn då skulle få ledigt från skolorna.
På Bundeslandsnivå existerar detta fenomen redan. I det mycket sekulariserade Berlin kan muslimska skolbarn få ledigt en dag under den tre dagar långa turkiska så kallade sockerfesten, och det samma gäller för judar och katoliker och deras viktigaste högtider.
Kolats utspel möttes med tillfredsställelse bland judiska representanter, men med en avvärjande hållning hos biskopen Wolfgang Huber som leder den evangeliska kyrkan i Tyskland. Huber konstaterade att Tyskland av tradition helgar kristna religiösa dagar, och att det kring detta råder en bred konsensus i landet. Huber stödde dock också tanken att muslimska skolbarn och för deltagande i religiösa ceremonier kan begära ledigt från skolarbetet.
Kritik mötte Kolat också från centralrådet för muslimer och från den redan nämnde Armin Laschet i Nordrhein-Westfalen som menade att ett fokus på bildningsfrågor är mycket viktigare än att införa nya religiösa helgdagar.
Islamkonferensen
Det kanske viktigaste initiativet under Angela Merkel har varit den så kallade Islamkonferens som sparkades igång år 2006 och som, sannolikt bara temporärt, avslutades nu i somras.
Vad handlade islamkonferensen om?
Ja, för det första är konferensen naturligtvis en del av det stora och pågående världsexperiment som handlar om att skapa försoning eller jämkning mellan Koranens budskap och olika västerländska samhällsformer.
På ett annat plan handlade konferensen om att man nu från tysk sida ville sätta "punkt för hövlighetens tidsålder", som berlinsenatorn Eberhard Körting (SPD) uttryckte målsättningen.
På ytterligare ett tredje plan handlade det hela naturligtvis om att samla de ledande företrädarna för muslimerna i Tyskland till en gemensam dialog och diskussion med företrädare för den tyska staten.
I över två år diskuterade islamkonferensen således i otaliga mindre arbetsgrupper kring frågor om säkerhet och värderingar, kring muslimernas religiösa liv och kring frågan hur muslimerna framställs i tyska media. Både den tyska staten och de muslimska förbanden hade 15 formella representanter kring förhandlingsborden, samtidigt som otaliga experter kallades in för att ge sina perspektiv på olika frågeställningar.
Slutresultatets anses på de flesta håll vara lyckat och islamkonferensen därmed en framgång.
Vad betyder nu då allt detta?
Jo, det betyder framför allt att den tyska staten nu åtminstone i teorin har upphöjt muslimerna till jämbördiga samtalspartner och rådgivare i frågor som är av vikt för integrationen och framtiden. Bara några veckor efter det att konferensen hade inletts slog sig de fyra största muslimska förbanden också samman till en takorganisation eller ett slags koordinerande råd.
Från islamsk sida resulterade konferensen i önskemål som bland annat handlar om obegränsad höjd på moskéerna, som handlar om att skolorna skall få fler lärare med muslimsk bakgrund och om en effektivering av undervisningen i turkiska i skolorna.
Konferensen tvingade också fram reflektioner och reaktioner från muslimsk sida.
I en mellanresumé från i somras lovade representanter för olika muslimska intresseorganisationer att högakta den tyska författningen och att dessutom i sina hemförsamlingar respektera och propagera för alla de värden som ligger till grund för den tyska grundlagen. Dessutom, och detta uppfattades på statligt håll som ytterst viktigt, förband sig de muslimska representanterna att immunisera alla sina medlemmar från olika former av extremism och att inte acceptera några former av islamistisk propaganda i sina hemförsamlingar.
Det är helt klart på dessa två sista punkter som man från tyskt statligt håll kommer att mäta islamkonferensens egentliga framgång. Det är i frågor rörande extremism och propaganda som Tyskland och tyskarna har haft sina största problem med den islamska invandringen.
Islamkonferensens slagsida
Samtidigt hade islamkonferensen en uppenbar slagsida. Majoriteten av alla islamrepresentanter tillhörde en religiös eller from muslimsk linje. I fortsättningen kommer man därför att försöka fästa mer uppmärksamhet vid alla de muslimer som inte i första hand uppfattar sig själva som muslimer, utan där den religiösa bakgrunden bara är en av flera faktorer som bestämmer den individuella identiteten.
Resultatet av islamkonferensen kan också presenteras på följande sätt.
Tyskland har accepterat den muslimska närvaron, men nu börjar Tyskland också sätta gränser för det muslimska livet. Detta kallas på franska formatage, och handlar om en situation där en religion börjar omvandla sig själv för att anpassa sig till de rådande sociala normerna.
Det finns många tecken på att denna process just har startat i Tyskland.
Från statligt tyskt håll fokuserar man således i integrationsfrågor sin uppmärksamhet på språkfrågan och på strukturella frågor. För att kunna få arbete måste en invandrare behärska det tyska språket. Det finns inga omvägar, inga bakvägar. Och allt detta är en central del i föreställningen om formatage - goda språkkunskaper är förutsättningen för en lyckad integration.
En diskussion som denna förekom inte på 1960- och 1970- och 1980-eller ens under stora delar av 1990-talen.Diskussionen kom igång på allvar, vill jag mena, och då inte bara i Tyskland, efter den 11.9.2001, och det är just terrorattackerna mot New York och Washington och allt det som följde efter som ligger till grund för olika ökade integrationsansträngningar i Tyskland. Någon vill också mena att allt detta egentligen fick sin början med fatwan mot Salman Rushdie i slutet av 1980-talet.
Den sociala integrationen av muslimer anses i Tyskland i vilket fall som helst vara mer lyckad och framgångsrik än den strukturella integrationen (frågor rörande anpassning till skolor och arbetsväsende). Och hur mäter man då den sociala integrationen? Jo, genom konstaterandet att fler än hälften av alla tyska muslimer tillhör någon tysk förening eller sammanslutning.
Men räcker detta?
Integrationsministern Armin Laschet har skrivit en bok som heter Die Aufsteigerrepublik. I boken visar Laschet att nyckeln till en lyckad integrationskarriär sällan beror på samhälleliga integrationsstrukturer, utan oftast bara på slumpen, på tillfälligheters spel, på ren och skär tur. Laschet vill därför vända på steken och se till att det av den stora mängden olyckliga invandrare blir ett antal lyckliga invandrare.
Hur skall detta gå till?
Ingen som vet, men Armin Laschet själv är naturligtvis på god väg att bli den första integrationsministern i Tyskland.
