En ledare i landets största tidning skapar lyriska förväntningar bland finlandssvenska politiker. Man ser inte att den politiska logiken följer helt andra banor, skriver Torbjörn Kevin i ÅU:s ledare (27 okt)
"Det går en skälvning av kollektiv lycka över Svenskfinland för att ledande tidningsdraken Helsingin Sanomat begår en huvudledare rubricerad "Finlandssvenskarnas växande oro över sina rättigheter är befogad".
I gårdagens Hbl tror folktingsordföranden Anna-Maj Henriksson (SFP) att ledaren "öppnar ögonen på våra politiker och tjänstemän".
Gruppordförande Ulla-Maj Wideroos (SFP) säger att det "har en enorm betydelse, det här läses nog av Vanhanen, Urpilainen och Katainen."
Vi instämmer i att HS läses av landets partiledare och att det har en betydelse att tidningen bland annat skriver detta: "De svenskspråkiga är lika finländska som de finskspråkiga".
Men ledaren avslutas med det alltför bekanta ordparet "rikedom" och "resurs".
Vi känner igen de markörerna ur gäspverkligheten. Trots upprepningar i det oändliga de senaste decennierna har beslut efter beslut gått emot finlandssvenska intressen.
HS listar tre faktorer som bidragit till motlutet för nationens andra språk:
1. Tron bland politiker på att stora enheter skapar effektivitet.
2. En ny generation politiker och tjänstemän har nått makten. Många ledande politiker kan inte svenska ordentligt och också om de kan är svenskan en marginell fråga i EU-världen.
3. Svenskhatet i nätdebatterna gör det lättare att förringa den språkliga minoriteten på andra områden i samhället.
Låter rimligt - i sin orimlighet.
Kollegan väljer att förbise en övergripande trend vars tyngd är massiv: Den offentliga ekonomin är pressad på reträtt. Dagens politikergeneration är satt att krympa den kostym som syddes av politiker som Sorsa, Virolainen, Stenbäck - 70- och 80-talsgenerationen med den självklara attityden att det offentliga har pengar, följaktligen också viljan.
Dagens politikergeneration förses med beslutsmaterial av en medarbetarstab som expansionsåren inte såg skuggan av. Jacob Söderman (SDP) har rätt i Hbl när han säger att beredningsarbetet leds av politiska myglare.
Enligt Söderman består makt till 90 procent av beredning.
Ta de flesta strukturella reformer som sopat banan med det svenska de senaste åren - i nästan alla har politiska statssekreterare stakat ut riktningen. När reformer har nått en högre politisk nivå har det mesta varit spikat.
Tjänstemän utan behov att blidka en opinion tenderar se enahanda modeller som det enda rätta. Särlösningar som beaktar språkliga behov definieras ut för att de stör byråkratens beslutsestetik.
Vi tror inte att det finns en dold agenda - vare sig inom Centern eller andra stora partier.
Pressade partier följer bara de politiska valens logik: Var finns belöningen, var finns den inte?
Det ligger t.ex. ingen belöning för Centern i att man backar när det gäller Karlebys tänkta framtida orientering norrut.
Det är i själva verket tvärtom: Belöningen ligger i det mottagande, centerdominerade området.
Den politiska logiken har däremot blivit mer endimensionell. Kunde man tänka sig för 15-20 år sedan att en marknadsföringschef i Vasa stad finner - och lyckas baxa det igenom stadsdirektörens beredning - att en "för svensk" bild av Vasa är till nackdel för staden?
Världen har internationaliserats, interrailgenerationen har delvis ersatts av internetgenerationen - men blickfånget har snävats in. Den mångfald som ligger inbäddad i det vidgade perspektivet kommer bort. Mångfalden i närheten ses som en belastning - inte som det instrument den kan vara.
Nutidsmänniskan tror gärna att det moderna samhället representerar en evig utveckling mot ökad tolerans och större förståelse för minoriteter eller det avvikande.
Vi ser inte hur "homo economicus" har smugit sig in under huden på välfärdens varelser. Förändringar hotar det uppnådda, en krympande offentlig kaka har en dämpande effekt på den personliga generositeten.
En tilltagande likgiltighet inför det svenska är med andra ord en långsiktseffekt av en samhällsutveckling.
Allt har gjorts för att människan ska snäva in sitt personliga ansvar.
Rådande ideologi - oberoende av partier vid makten - har utgått från att man är sin egen lyckas smed. Grannsmedjan är en annan värld.
Gamle Marx tendens att granska det mesta via ekonomin har finslipats av hans moderna motståndare. Det har skett med en fulländning som skulle få Marx att rodna.
Det borde inte ha gått så här. Det moderna tror så mycket mer om sig själv än det kan leverera.
HS-ledaren var en vacker gest. Men någon trendbrytare blir den inte eftersom den förbiser att politikens belöningslogik klavbinder alla de stora partierna."
