Det väckte stor uppmärksamhet då Samlingspartiet (på originalspråket Kansallinen Kokoomus) på sin partikongress i juni med ytterst knapp majoritet krävde att svenskan inte längre ska var ett obligatoriskt språk i finska skolor. Och, i hastigheten, även om det har väckt mindre uppmärksamhet, att finskan blir lika frivillig i svenska skolor. I beslutet talas nämligen om "toinen kotimainen kieli", det andra inhemska språket, och "toinen" syftar som känt i finskan lika väl på det ena som på det andra...
Partiledningen såg beslutet som ett olycksfall i arbetet, och skyndade sig att deklarera att detta beslut inte kommer att omsättas i partiets praktiska politik. Det är - i detta fall må så vara till all lycka - alltså lite si och så med respekten för demokratin i det partiet.

Riksdagsledamot Kimmo Sasi (Saml) är däremot en erkänd vän av svenskan. Genom äktenskap har han i praktiken blivit tvåspråkig, han har i riksdagsval starkt stöd av Tammerforssvenskarna som i gengäld tryggats en SFP-plats i stadsfullmäktige på Saml:s listor, han är vice ordförande i Folktinget och har inte minst som ordförande i riksdagens grundlagsutskott i fallet Karleby varit en pålitlig partner för SFP i kampen för den sydliga orienteringen som tryggar den svenska servicen.
Sasi anlände direkt från Saml-kongressen i Jyväskylä till sin hemstad, där SFP:s partidag alltjämt pågick. Där försökte han förklara bort det olyckliga beslutet om skolspråken, och hänvisade bland annat till att kongressen nog med två tredjedels majoritet hade förkastat en annan motion, som krävde att svenskans ställning i grundlagen upphävs.

Sasi verkade tycka att detta var något att skryta med. I själva verket var det omröstningsresultatet om möjligt mer förbluffande än det om skolspråken.
Det var nämligen veterligen första gången nästan en tredjedel av delegaterna på ett av våra stora, statsbärande partiers kongresser ifrågasatte själva grundvalen för landets tvåspråkighet och därmed finlandssvenskarnas rätt till sitt modersmål på lika villkor som den finska majoritetens. Och ett regeringspartis kongress, bör man tillägga.

Det är det här partiet som i riksdagsvalet nästa år kommer att försöka fiska även efter svenska röster, i Nylands valkrets inte minst med hjälp av utrikesminister Alexander Stubb.
Stubb är en erkänt skicklig, språkkunnig utrikesminister, men som riksdagskandidat har han två fatala brister. För det första har han upprepade gånger meddelat att han inte vill befatta sig med inrikespolitik, vilket i längden blir minst sagt besvärligt för en riksdagsledamot. Och för det andra har han inte i regeringen lyft ett lillfinger för att försvara svenskans ställning och intressen. Sådant ligger tydligen utanför - nedanför - hans högre sfärer.
Symptomatiskt var ett uttalande i Österbottens Tidning för några dagar sedan. På ort och ställe i Karleby uttalade Stubb sig nog pliktskyldigast för den sydliga orienteringen, men tillade att det var ett undantag att han yttrade sig i en inrikespolitisk fråga...

Men tillbaka till språkfrågan. Den starka minoritet på Kokoomuskongressen som ville göra Finland enspråkigt finskt är långt ifrån ett ensamt fennomanskt fenomen i dessa tider. Över huvud taget verkar det som om fennomanerna vädrar morgonluft.
Det senaste exemplet var en artikel i söndagens (22.8) Helsingin Sanomat av en docent i ekonomisk och social historia vid Helsingfors universitet, Aarne Mattila. Under rubriken "Det svenska språkets ställning bör omprövas" tar han inte bara ställning mot "tvångssvenskan" i finska skolor, utan ifrågasätter hela den "tvåspråkighetsideologi" som han beskyller landets "elit" för.

Mattilas argumentation är märklig. Några exempel må räcka:
Mattilas grundargument verkar vara att de tiderna är förbi då en svensk elit styrde landet, dess kultur och dess ekonomiska liv. Som om landets tvåspråkighet och kunskaperna i de båda inhemska språken vore något som varit till för en liten elits skull!
Direkt satanisk blir argumentationen då Mattila hänvisar till att Iltalehti nyligen motiverat kunskaper i svenska med att det är nyttigt att nordbor i internationella sammanhang har ett "hemligt språk" att kommunicera på, och till att tidskriften Historiallinen aikakauskirja i samma syfte nämnt att gamla arkiv i huvudsak är på svenska. "Är det för ett hemligt språks och gamla pappers skull som hela folket måste utbildas till att tala svenska", frågar Mattila retoriskt.
O heliga enfald! Som om de båda argumenten på något sätt vore de avgörande! De är små, små tilläggsargument till de huvudsakliga, som inte här behöver upprepas.Att bara ta fasta på dem pyttesmå är, ja just det, sataniskt.

Löjligt är också Mattilas argument att finländska tjänstemän inte klarar sig i EU-konkurrensen därför att den obligatoriska svenskan hindrar dem från att lära sig tillräckligt med andra språk. Har docenten inte hört talas om att kunskaper i olika språk stödjer och bygger broar till varandra - i svenskans fall särskilt till andra germanska språk, utöver engelskan alltså bland annat tyskan?
Mattilas argumentation kulminerar i en total logisk kullerbytta. Han hänvisar till att minoritetsspråksexperten Johan Häggman har fastslagit att finlandssvenskarna är den enda språkliga minoriteten i EU-Europa som på senare tid tappat terräng i relation till majoritetsspråket. Av det drar Mattila slutsatsen att det vore bättre att avstå från "tvåspråkighetsideologin" och ersätta den med en "effektiv minoritetspolitik".
Tanken är i och för sig inte ny. Självaste ministern Pär Stenbäck kastade som en tankelek fram den för några år sedan, men blev allmänt avvisad.
Mattila anser alltså att eftersom svenskans ställning i Finland har försvagats, så kunde den lika väl ytterligare försvagas.
Det är väl en logik för fennomaner.

Ps. Artikeln som Månsson hänvisar till finns att läsa under Noterat