Ledare i Hbl 23.1.
Björn Månsson
Nästan vad man än frågar är det bara en femtedel av finnarna som är avogt inställda till svenskan i Finland.
Finländarna anses vara känsliga för vad utlänningar tycker om oss och vårt land. Särskilt under det kalla krigets dagar drog vi alltid öronen åt oss då västeuropeiska tidningar hade något kritiskt att säga om vår utrikespolitik.
Känsligheten återspeglas också i mer vardagliga företeelser. Månne man i andra länder lika frekvent i tv intervjuar besökande turister som hos oss, på Helsingfors gator eller på besök hos julgubben i Lappland?
Finlandssvenskarna är inte sämre eller bättre, hur man nu vill se det.
Då den finlandssvenska tankesmedjan Magma körde igång verksamheten på allvar, blev den första satsningen en opinionsmätning om vad andra tycker om svenskan i Finland och finlandssvenskarna. Och eftersom en sådan mätning i utlandet vore helt bortkastad, frågar man naturligtvis den finska språkmajoriteten.
Men visst kan en sådan kartläggning - varför inte kalla den Magma Charta? - vara nyttig för smedjans fortsatta prioriteringar och för finlandssvenska beslutsfattare. Det gäller särskilt som resultatet delvis kan jämföras med en liknande kartläggning som Folktinget gjorde 1996, under professor Erik Allardts ledning.
Resultaten är överlag uppmuntrande. Nästan vad man än frågar är det bara cirka en femtedel av de svarande som är negativt eller starkt kritiskt inställda. Den folkgruppen utgör i och för sig ett problem, men kan och bör inte få styra Finlands språkpolitik.
Lite överraskande okunskap avslöjas också, som då bara tre av fem är övertygade om att finlandssvenskarna i en landskamp mot Sverige håller på Finland. Har de inte ens uppfattat svenska namn bland våra idrottare?
Svaren kan i värsta fall spegla en missuppfattning om att finlandssvenskarna faktiskt skulle vara något slags i Finland bosatta rikssvenskar.
Det finns också mer seriösa oroväckande element i svaren. Enligt en klar majoritet blir kunskaper i svenska allt mindre viktiga i Finland, även om bara den nämnda femtedelen tror att svenskan i framtiden försvinner.
Bara drygt var tredje anser att det var ett misstag att slopa den obligatoriska svenskan i studentexamen, så på den punkten verkar de finska beslutsfattarna ha haft opinionen med sig.
Bara varannan vill hålla fast vid den obligatoriska svenskundervisningen i skolan, vilket också är synd.
I övrigt är resultaten dock uppmuntrande. Den gemensamma nämnaren är vad forskaren Kjell Herberts kallar "en tyst tolerant majoritet".
Mer än sju av tio finskspråkiga håller med om att svenskan är en väsentlig del av vårt samhälle. Lika många anser att det vore skada om språket och kulturen skulle dö ut i vårt land.
Nästan lika många anser att Finland har både politisk och ekonomisk nytta av tvåspråkigheten. Så är det ju.
En glädjande trend kan vidare skönjas vid en jämförelse med Allardts kartläggning för tolv år sedan:
Den andel som tycker att finlandssvenskarna är "högmodiga" har sjunkit drastiskt, liksom den andel som tycker att finlandssvenskarna vill isolera sig från den finska befolkningen. Det senare är förresten knappast ens möjligt annat än i några geografiskt klart avgränsade områden i landet.
Glädjande är också att nästan alla finskspråkiga har insett att finlandssvenskarna är lika vanliga människor som finnarna. Teorin om något slags övervintrad överklass är historia.
Lagom inför publiceringen av mätningsresultaten skrev kolumnisten Matti Linnanahde i Sdp:s Demari:
"Genom att kapsla in svenskan och klämma åt finlandssvenskarna skulle vi de facto förneka vår nationella bakgrund. Varför smula sönder vår identitet och nordiska samhörighet? Det vore otrolig självdestruktion."
Lika glädjande var att av minister Paavo Väyrynen i HS bli påmind om den retoriska frågan: vill Finland hellre vara det östligaste landet i Norden eller det nordligaste i Baltikum?
På den punkten ger Magmas mätning ett mycket entydigt resultat: över 90 procent av de finskspråkiga anser att det är viktigt att höra till Norden och ha en nordisk identitet.
Och bara var femte anser att Estland och esterna står oss närmare än Sverige och svenskarna. Andelen har faktiskt sjunkit sedan 1996 - då euforin över Estlands återvunna självständighet tydligen påverkade opinionen.
Tyvärr är opinionen på finskt håll här lite inkonsekvent. Trots den starka identifieringen med Norden anser inte ens var tredje att vi bör tala svenska i Norden, och inte engelska.
Vad är detta Norden, om inte just en språk- och kulturgemenskap? Men rimlig hänsyn måste förstås tas till dem (finnar, färingar, grönländare och islänningar) vars modersmål andra inte förstår. Danskarna måste anstränga sig att tala tydligt, och simultantolkning är bättre än engelska.
Då förvaltningsreformer missgynnar svenskan, företag trappar ned svensk service och "bloggosfären" ökar de språkrasistiska påhoppen är det trösterikt att ta del av en mätning som vittnar om, låt vara tyst, tolerans.
