I min ungdom hade jag alltför litet pengar och en alltför stor lägenhet i Stockholm varför jag var tvungen att hyra ut ett rum. En av mina hyresgäster var en jämnårig finlandssvenska från Åland. Hennes far var apotekare i Mariehamn, familjen räknades till samhällets stöttepelare och societet, märkligt för mig som stockholmare eftersom apotekare, biskopar och patroner i huvudstaden redan sedan länge...

Andra världskriget är sedan länge förbi, men det går inte att säga att Europa lämnat det bakom sig. Mer än kanske någonting annat har det format de djupaste skikten av vårt sociala medvetande, präglat det fysiska landskap vi lever i samtidigt som det fortsätter att bestämma det mesta av den politiska dagordningen i Europa.

Vad krig är lärde jag mig som ung pojke genom böcker: hemma i familjens bokhyllor stod "Världskriget i bild" - jag vill minnas i åtta band - med ett slösande rikt just bildmaterial från alla fronter av det krig genom vilket Europa förstörde sig självt. I något av banden såg jag också de första bilderna från de koncentrationsläger de allierade just befriat; bilder som präglat mig mer än andra jag tidigare...

Härom söndagen hörde jag i den österrikiska radion ett av dess fantastiska musikprogram där en gäst presenteras i ord och musik, och dagens gäst var operasångerskan Camilla Nylund från Finland. Hon förklarade att hon kände sig helt och hållet som finska efter att först ha berättat att hennes modersmål var svenska och talat om "våra" tidningar och "vårt" parti - och här menades svenskt och inte finskt...

Jag är född och uppvuxen i Stockholm i en familj utan några särskilda band till Finland. Men ändå var grannlandet i öst aldrig utland på samma sätt som Danmark eller Norge. Danmark - och när jag var ung betydde det uteslutande Köpenhamn - var exotiskt, en fläkt och en försmak (rent bokstavligen, åtminstone vad gällde alkoholhaltiga drycker) av vad som på svenska väl fortfarande kallas kontinenten.