Ung skall världen alltid vara

Jag läser, för första gången i mitt liv, Stefan Zweigs memoarer, kallade Världen av igår (Die Welt von Gestern). Jag gör det av nyfikenhet och jag gör det därför att det nu har förflutit 100 år sedan första världskriget började. Jag gör det också därför att det lilla pigga förlaget Ersatz i Sverige rätt nyligen gett ut boken i nyutgåva, med snyggt omslag och luftigt tryckta sidor. Sådant skall man applådera och berömma.

Stefan Zweig tog sitt liv. Det var 1942 Han blev en självmördare, eller, som det ibland på tyska så vackert heter, en som valde en fri död, en Freies Tod. Idag är Zweig i det nämaste bortglömd. För den som läser mycket, åtminstone mer än normalt, är Zweig kanske mest känd för sina memoarer och för långnovellen Schack. Men han skrev också libretton, dramatik, poesi och essäer. Det fanns en tid, en europeisk tid för mindre än femtio år sedan, när Zweig hade miljoner läsare över hela världen. Det har han inte idag. Vad hände i Europa? Orättvis skall världen alltid vara. 

Jag föreställer mig att Världen av igår skall handla om Europa. Den handlar i allra högsta grad om Europa. Den borde vara obligatorisk sidoläsning i någon av gymnasiets kurser. Intelligent och briljant, analytiskt skrivet med fågelperspektiv. Världen av igår handlar om Europa från slutet av 1800-talet till andra världskrigets utbrott och judeförföljelserna. Det är: Europa speglat genom ett temperament.

Stefan Zweig var jude, född 1881. Han kom från en, som det heter, välsituerad familj och han blev en mycket rik litterär storsäljare. Han blev slutligen också en enemy alien, på grund av sitt österrikiska pass. Han tog sitt liv i Petropolis i Brasilien i februari 1942. Han befann sig då i exil undan nazisterna, tillsammans med sin fru Lotte. Också hon tog sitt liv, tillsammans med maken. Stefan och Lotte, Adolf och Eva. Självmordets europeiska problematik. I Brasilien fick Zweig statsbegravning, något som dock inte gällde Adolf Hitler. Författaren Thomas Mann öste sin sura galla över Zweig som tagit sitt liv och därmed försvagat motståndskampen mot nazismen. Men Zweig var rätt ointresserad av politik och han undvek i allmänhet direkt kritik av nazismen. Han var mera intresserad av kultur och musik och bildning, av den stora europeiska traditionen, och inte minst då av döda mästares handskrifter, deras autografer. I boken beskriver han detaljerat sin omfattande jakt på handskrifter, men också den stora samlingens upplösning och förlust i skuggan av det andra stora kriget. En överdos av Peronal på natten till den 23 februari 1942 hjälpte honom och Lotte bort från det påtvingade eländet, över floden in bland träden.

Tidpunkten för självmordet är inte oviktig. Stefan Zweig såg framför sig ett fortsatt nazistiskt segertåg över världen, kanske utsträckt också in i exilens Sydamerika. På vårvintern 1942 stod Hitler på höjden av sin makt. Hade Zweig härdat ut i bara några månader till, kanske ett halvt år, ett år, hade läget varit ett annat, självmordet kanske framstått som förhastat och onödigt. För Zweig trivdes i exilen. På sätt och vis fanns exilen i hans judiska blod, den var ett permanent livstillstånd. I ett brev till filosofen Martin Buber skrev han att han älskar diasporan. Först bodde Zweig i England på trettiotalet, senare i USA, slutligen i Brasilien. I Österrike fanns hans hem i den vackra staden Salzburg. Zweig kämpade mot olika former av nationalism, men också som jude mot den judiska sionismen, och detta trots att han i Världen av igår beskriver sin stora vördnad för Theodor Herzl.

Världen av igår har ett kronologiskt upplägg. Den går från oskuld till vanmakt, från slutande 1800-tal till nazisternas 1940-tal. Zweig beskriver mellankrigstiden som en tid fylld av tekniska och sociala framsteg. Det var enligt Zweig just de tekniska och vetenskapliga framstegen som en gång i tiden väckte en känsla av gemenskap, ett europeiskt nationalmedvetande. Men de tekniska framstegen födde också känslor av obegränsat mod och teknisk övermakt. Ljus förvandlades till skuggor, fredliga uppsåt till krigiska. Ställda inför ett nytt världskrig hade de europeiska nationerna förlorat sin tidigare livslust och sin sorglöshet. Det tidigare så heliga ordet hade ersatts av den organiserade lögnen, av propagandan. I fyrtio år hade Zweig, med sina egna ord, slagits för att ena Europa och säkra freden. Men samtidens förlust av livslust och sorglöshet drabbade också honom själv. Den sammanfattas kanske bäst i meningen: "Ju mer europeiskt en människa hade levt, desto hårdare träffades hon av näven som slog sönder Europa". Förlusten av livslust och sorglöshet gick hand i hand med något som Zweig kallade för "rasrenhetsgalenskapens pest". Vi som fick förmånen att leva senare ser förstås mönstret, samtidigt som vi sitter med facit i hand: långt över 6 miljoner döda i den där särskilda europeiska 1900-talspestens namn.   

Men redan långt tidigare, under åren kring 1914, hade Europa kastats in i ett vansinne utan gränser. Det handlade om första världskriget. Detta krig hade Zweig däremot varit med om att välkomna. Det var han inte ensam om. Folkmassornas enorma jubel på Trafalgar Square i London i augusti 1914 tystnade i takt med rapporterna från fronterna. I Världen av igår skriver Zweig, bland mycket annat, om de folkliga reaktionerna på mordet i Sarajevo den 28 juni 1914. När han hörde talas om mordet satt han på en bänk i en park i Baden utanför Wien och läste en bok om Tolstoj och Dostojevskij. I bakgrunden hördes musik från en musikpaviljong. Då tystnade plötsligt orkestern, mitt i en takt. Nyheten om mordet på Franz Ferdinand utannonserades som en depesch. Men underrättelsen väckte inget djupare deltagande bland de församlade österrikarna. Allt återgick snabbt till det normala. Lågmält prat, vin, musik och sång och inte minst strålande sol och ljummen kväll. Franz Ferdinand, skriver Zweig, hade varit en illa omtyckt tronarvinge. Han hade saknat personlig charm och älskvärdhet:

"Jag hade ofta observerat honom på teatern. Där satt han i sin loge, stor och bred, med kalla, stela ögon, utan att någonsin kasta en vänlig blick på publiken eller uppmuntra konstnärerna med ett hjärtligt bifall. Aldrig såg man honom le, på alla fotografier uppvisade han samma stela och tillknäppta hållning. Han hade inget sinne för musik, inget sinne för humor, och hans gemål verkade lika avog. Kring dessa båda stod en isig luft. Man visste att de inte hade några vänner, visste att den gamle kejsaren av hjärtat avskydde Franz Ferdinand, eftersom han inte förstod att taktfullt dölja sin tronföljariver att komma till makten". 

Mordet på tronföljaren Franz Ferdinand den 28 juni framstod alltså för många österrikare som ett kortare intermezzo. Mekanismerna bakom mordet var ännu otydliga, svårtolkade. Och det skulle bli ännu värre. I slutet av juli 1914 tillbringade Zweig två veckor på en badort i närheten av Ostende i Belgien. Stränderna fylldes med färgglada parasoll. Barnen flög drake. Promenaderna fylldes med dansande människor. Den sista sommaren före världskriget utbrott i augusti 1914 var mycket varm och solig. Zweig skriver:

”Sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig även utan olyckan den bringade över Europa. För sällan har jag upplevt en praktfullare, skönare, jag skulle nästan vilja säga somrigare sommar. Dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska. Ännu idag, när jag uttalar ordet sommar, kommer jag att tänka på de strålande junidagarna som jag tillbringade i Baden bei Wien.”

Samma resonemang, samma föreställning om krigsutbrottet som ett definitivt slut på något gammalt och som en början på något helt nytt, möter vi i inledningen till Thomas Manns stora roman Bergtagen(1924). På stranden nära Ostende i juli 1914 såg Stefan Zweig för första gången belgiska soldater som följdes av hundar som drog kulsprutor på kärror. Under de sista dagarna i juli trängde sig kriget plötsligt på de lyckliga semesterfirarna. Hotellen tömdes och tågen fylldes med oroliga människor. Zweig lyckades få plats på den sista Ostendeexpressen till Tyskland, innan gränsen stängdes. På vägen in i Tyskland stannade tåget plötsligt för att ge plats för flera passerande godståg. Under presenningarna på godstågen skymtade Zweig konturerna av kanoner. Han kände olust och obehag. På den första stationen på den tyska sidan i Herbesthal hörde han klirret av sablar och de hårda dunsarna av kolvar som sattes ner på golvet. Han förstod nu att Tyskland snart skulle invadera Belgien. Vad Zweig då inte visste var att redan den 29 juli hade österrikiska kanonbåtar och artilleri börjat beskjuta Serbien från båtar på Donau. I Serbien bodde drygt 4,5 miljoner människor, i Österrike-Ungern knappt 50 miljoner. I början av augusti gick Tyskland till attack mot Belgien. Två dagar senare förklarade England krig mot Tyskland. 

Stefan Zweig talar om tiden före första världskriget som en trygghetens gyllene tidsålder i Europa. Människor utvecklades, seder förändrades, moral relativiserades. Zweig utvecklades också som person. På bokens sidor möter han samtidens alla stora namn inom konster och vetenskaper: Freud, Rilke, Joyce, Mann, Brahms, Dalí, Rolland, Schnitzler och Shaw. Vi får också veta att ryssar saknar begrepp om tid och punktlighet och att engelsmän har kalla ögon. Zweig skildrar ändå en värld fylld av ömsesidigt förtroende. Han talar också, upprepade gånger, om den europeiska förkrigstiden som den individuella frihetens värld. I alla länder hyllades den personliga friheten och integriteten. Den personliga friheten var självklar och därför oreflekterad. Det var helt enkelt en värld som inte kände husrannsakningar och konfiskationer och förvisningar och där man inte behövde tiotals pass och dokument för att kunna korsa gränsen till ett annat land. Detta är själva tesen och själva den underliggande berättelsen i Världen av igår. Österrike och Europa var enligt Zweigs resonemang byggda för kontinuitet och för fortbestående. Men sedan kom den perverterade nationalismen, propagandan, lögnerna, rasrenhetens pest. Boken handlar därför om förändring och om ständig förlust, om tillbakagång och om förmörkelse. De första hundra sidorna i boken präglas av lugn och harmoni. Sedan märker man att Zweig får bråttom att skriva, att förklara, att hinna fram till slutet. Himlen mörknar betänkligt. Tiden lider mot sitt slut.

Stefan Zweig skrev om världen av igår. För oss som läser idag handlar det om en helt annan värld, för länge sedan försvunnen. Man kan kritisera Zweig för perspektivfel, för ett tigande som ibland känns problematiskt, och ja, kanske också för självmordet. Men kriget vilar över Europa också idag, och om femtio år kommer säkert någon lyckligt lämpad överlevande att skriva en minnesbok om just dessa dagar i Europas historia. Paradoxen i sammanhanget är väl ändå att Zweigs värld i så många stycken påminner om vår egen värld, om vårt eget Europa. I en minnesvärd passage skriver Zweig om den nya samtidigheten. Med detta menar han en explosion i informationsflödet, eller då detta med att "när bomber sprängde sönder husen i Shanghai, då visste vi det innan de sårade bars ut ur sina hus". Zweig noterar också att fyrtioåringar i hans egen samtid gör allt för att se ut som trettioåringar medan sextioåringar gör allt för att se ut som fyrtioåringar. 

Ung skall världen kanske alltid vara.

Världen av igår
Stefan Zweig
Ersatz, 2011